Stoppa det svenska biståndet till Lukasjenkas diktatur


Martin Uggla, Östgruppen

Den belarusiske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka begår sedan länge grova människorättsbrott och har nu åter slagit till med stor brutalitet mot landets befolkning. Samtidigt ger Sverige ett omfattande bistånd som stärker hans regim. Nu måste det svenska biståndet till regimen stoppas, skriver Martin Uggla, ordförande för Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Efterspelet till det belarusiska presidentvalet blev precis så våldsamt som många befarat. Regimen har angripit fredliga demonstranter med gummikulor, vattenkanoner och chockgranater. Flera tusen personer har gripits, och i många fall även misshandlats svårt. Dödsoffer har också krävts.

Än en gång har Lukasjenka alltså visat sitt totala förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Dels genom det uppenbara fusk som präglat valet, dels genom det brutala tillslaget mot landets demokratirörelse. Det är nu nödvändigt att diskutera hur diktaturregimens agerande ska påverka den svenska Belaruspolitiken.

Om Lukasjenka inte ger vika för protesterna och lämnar ifrån sig makten frivilligt, så finns det anledning för Sveriges regering att vidta flera åtgärder. 

En naturlig sådan är att klargöra att man inte betraktar Lukasjenka som en legitim president, och därmed klippa alla politiska band med regimen i väntan på att ett nytt, fritt och rättvist val genomförs. Det bör således bli slut på artighetsvisiterna i Minsk för Ann Linde och hennes utrikesministerkollegor inom EU-kretsen. Eventuell dialog bör begränsas till framförandet av tydliga krav på respekt för de mänskliga rättigheterna, och således även på Lukasjenkas avgång. 

Man bör också inom EU driva på för att återuppta den sanktionspolitik som unionen tidigare i flera omgångar riktat mot belarusiska regimföreträdare med ansvar för allvarliga människorättsbrott. Ett av villkoren för hävande av sanktionerna bör vara just genomförande av fria och rättvisa val. 

Sveriges regering bör dessutom göra en ordentlig omprövning av sitt bistånd till Belarus. Sverige är sedan många år en av de största bilaterala givarna till landet, och detta engagemang är förvisso lovvärt. När ansvariga ministrar beskriver biståndet låter det också bra, som i Ann Lindes svar på en skriftlig riksdagsfråga tidigare i somras där hon skrev: ”Inom biståndet stödjer Sverige bland annat oberoende civilsamhällesorganisationer och finansierar samarbeten mellan svenska partinära organisationer och deras motparter i Belarus.”

Den uppmärksamme läsaren noterar dock formuleringen ”bland annat” i det aktuella citatet ovan. Och faktum är att stora delar av det övriga svenska Belarusbiståndet i själva verket kanaliseras till projekt som styrs av regimlojala statliga aktörer, samtidigt som dessa själva bidrar aktivt till repressionen i landet. 

Östgruppen har granskat det svenska Belarusbiståndet under flera år och kan konstatera att åtskilliga miljoner gått till sådana projekt. Det handlar exempelvis om samarbeten med statliga belarusiska universitet, som relegerar öppet oppositionella studenter och pressar såväl anställda som studenter att medverka i regimens valfusk. Det handlar om stöd till det belarusiska arbetsmarknadsdepartementet som med folkrättsvidriga regelverk deltar i förtrycket, samt till landets skattedepartement som spelar en central roll i de fabricerade rättsprocesser rörande skattebrott som drabbat flera regimkritiker genom åren. Ytterligare en rad insatser involverar statliga institutioner som styrs av regimen.

Denna del av Belarusbiståndet talar ministrar och och tjänstemän tyst om. Och när vi framför kritik bemöts vi oftast med vaga formuleringar om vikten av att jobba brett med olika samhällssektorer. Men i praktiken innebär detta att misstänkta människorättsbrottslingar främjas av och ges kontroll över verksamheter som finansieras av den svenska biståndsbudgeten. Dessa resurser borde istället uteslutande användas till att stötta en demokratisk utveckling.

Det belarusiska folket kämpar just nu för att få leva i ett fritt och demokratiskt land. Sveriges regering bör stötta den kampen genom att tydligt ställa sig på de demokratiska krafternas sida och ge sitt bistånd till dessa istället för till aktörer som förtrycker dem.

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Previous ”I kväll tar vi över stan!”
Next Jana Frolén: Modiga länder, modiga människor