Pandemin avslöjar Latinamerikas digitala klyfta


Den nya ekonomin- och den nya fattigdomen. Foto: Nelson Antoine / Shutterstock.com

I Sydamerika saknar 120 miljoner människor tillgång till Internet. Med pandemin växer den digitala klyftan ännu mer. Covid-19 ger den kalla statistiken ett mänskligt ansikte när tusentals barn på landsbygden och från fattiga familjer inte har en chans att delta i distansundervisning, skriver Gabriel Levy i denna essä.

Även om ett betydande antal skribenter och akademiker under flera år varnat för den växande digitala klyftan i Latinamerika, har situationen inte förbättrats trots att den diskuterats och ventilerats av företag, institutioner och i vissa fall regeringar. Men som så ofta förr i Latinamerika krävdes det en akut händelse som pandemin för att länderna skulle vakna till liv och komma till insikt om den digitala klyftan svåra sociala konsekvenser.

Varför har då den digitala klyftan plötsligt fått ökad prioritet i Latinamerika?

För Benjamin M. Compaine, författare till boken The Digital Divide, avser begreppet ”digital klyfta” uppdelningen ”mellan dem som har tillgång till samtida informations- och kommunikationsteknologi och de som inte har det”. Och det krävs inte mycket för att förstå att de som inte har tillgång till internet hamnar i en uppenbar ekonomisk och social sämre situation jämfört med andra.

Den viktigaste faktorn för att mäta den digitala klyftan är bristen på tillgång till internet, antingen på grund av bristen på anslutning, låg kvalitet på uppkopplingen, eller på grund av bristande kunskap om hur man använder internet. Rapporten ”We are social” från 2020 visar att 4,5 miljarder människor globalt har tillgång till Internet, vilket utgör 59 procent av världsbefolkningen. Detta innebär ett förhållande ”59/41” procent. Det vill säga – 3,2 miljarder människor världen över har inte tillgång till internet. Bäst är situationen i Europa som helhet med 90/10. Och om vi enbart ser till Västeuropa stiger siffran till 93/7. För Nordamerika är förhållandet 87/13.

I Sydamerika saknar 120 miljoner människor tillgång till internet, medan 302 miljoner är uppkopplade. Detta innebär att Latinamerika ligger över världsgenomsnittet med en internetpenetration på 70 procent och en ”klyftkvot” på 70/30. Siffran för Centralamerika och Karibien är liknande med ett förhållande på 67/33. Men även om siffrorna för Latinamerika vid första anblicken inte verkar vara lika nedslående som för Afrika (27/73), finns det en annan avgörande variabel som sällan beaktas rapporter och statistik: Bandbredden som i enkla termer kan översättas till anslutningshastighet: Bredband kan mätas antingen med den genomsnittliga hastigheten för dataöverföring i Megabit per sekund, eller i vissa fall kan mätningen vara asymmetrisk, det vill säga att man mäter anslutningen nedåt eller uppåt.

När det gäller Latinamerika rapporteras den högsta hastigheten för internetåtkomst i Uruguay och Chile. I Latinamerikan anses en uppkopplingshastighet som hög om den överstiger 20 Mbps (Megabit per sekund), medan den i Spanien eller Sydkorea måste överstiga 100 Mbps för att räknas som hög. Även om den genomsnittliga officiella indikatorn i Latinamerika varierar mellan 20 och 25 Mbps så är verkligheten i regionen långt ifrån regeringarnas parametrar. Rapporten ”State of Broadband in Latin America and the Caribbean” visade att i inget av de latinamerikanska länderna håller ens fem procent av sina internetanslutningar hastigheter högre än 20 megabit per sekund, medan andelen anslutningar som närmar sig den genomsnittliga bredbandsindikatorn (100 Mbps) i Europa och Nordamerika, är nära 50 procent. Med andra ord – bredband i Latinamerika är vad man i Europa skulle kalla ”smalband” och trots detta uppnår inte 95 procent av invånarna i Latinamerika ens denna hastighet. Värst är det i Venezuela, vars uppkopplingshastighet är jämförbar med den i Afghanistan eller Algeriet.

Covid-19 har tvingat majoriteten av invånarna i Latinamerika att stanna hemma i obligatorisk karantän. Internet blev därför en oerhört viktig livlina för människor i deras dagliga liv, för att arbeta, studera eller helt enkelt kommunicera. Det här skapade inte några större problem för människor med tillräckliga inkomster i de större städerna. Men för familjer under fattigdomsgränsen och på landsbygden förvandlades den ”digitala klyftan”, som hittills bara varit en fråga om statistik till en brutal verklighet, där miljoner människor från en dag till en annan lämnades utan tillgång till arbete, kommunikation, hälsa – och framför allt – utan utbildning!

Pandemin gav den kalla statistiken ett mänskligt ansikte.

Enligt FN har 1,2 miljarder barn över hela världen lämnats utan skola på grund av pandemin. I Peru måste barnen i byn Qhantati Ururi (Puno) gå 15 km om dagen – två till tre timmar ungefär – för att nå den plats där de kan höra utbildningsprogram som sänds ut av regeringen. Mer än 80 procent av barnen som bor på landsbygden i detta land har inte tillgång till internet, vilket motsvarar nästan 50 procent av alla barn i skolålder.

I Ecuador är det bara 37 procent av familjerna som har tillgång till internet, vilket innebär att sex av tio barn inte kan studera, enligt Unicef. Bara i kustregionerna finns över en miljon barn och unga som inte kan ta del av undervisningen över internet. 

Enligt officiella siffror från ministeriet för offentlig utbildning (MEP) i Costa Rica har hälften av studenterna inte permanent tillgång till internet, dator, surfplatta eller smartphone. Vissa får material via WhatsApp, som de kan ladda ner när familjen har råd att fylla på sina kontantkort.

I Argentina visar rapporten “Desigualdades Sociales en Tiempos de Pandemia” från Observatorio de la Deuda Social Argentina vid  Universidad Católica Argentina (UCA), att 48,7 procent av alla familjer saknar dator hemma och att 47,1 procent inte har tillgång till Internet.

Uruguay är det land som bäst lyckats minska klyftan, här satsade man tidigt på att alla barn skulle få en egen dator i skolan. Foto: David Isaksson.

Uruguay är det land i Latinamerika som bäst lyckats minska den digitala klyftan genom den politik för digitalisering av skolan som drivits under presidenterna Mujica och Vásquez, men då måste man komma ihåg att Uruguay är ett litet land där det är lätt att nå samtliga regioner, något som är betydligt svårare i de flesta andra länder i regionen.

Om vi granskar ländernas insatser så ser vi att de flesta regeringar gjort viktiga insatser för att minska den digitala klyftan, men att det är ett enormt uppdrag som kräver kolossala investeringar för att nå resultat. Colombia är sannolikt det land som under det senaste decenniet har gjort de största ansträngningarna (och investeringarna) och som uppnått betydande framsteg för att minska klyftan, trots det våld och den utmanande geografin som präglar landet – en situation som också är en realitet i länder som El Salvador eller Mexiko.

Vad krävs för att minska den digitala klyftan?

Även om en reducering av den digitala klyftan kräver kolossala insatser där offentliga, privata och multilaterala aktörer behöver samverka, så har ett antal nyckelelement ändå identifierats som måste tas tillvara under den nuvarande pandemin – och för framtiden.

Att människor känner att den nya tekniken verkligen kan vara till nytta för dem i deras vardag är en nyckel till att skapa förståelse, kunskap och de verktyg som krävs för att människor ska ta till sig tekniken. Av det skälet är det viktigt att investeringar i teknik åtföljs av sociala, pedagogiska och didaktiska processer.

En av de viktigaste slutsatserna från den latinamerikanska telekommunikationskongressen 2019 (CLT19) var att de gemensamma investeringsfonder som finns måste administreras på ansvarsfullt, men framför allt effektivt sätt. Att minska den digitala klyftan är inte nödvändigtvis det som har höst prioritet hos de stora telekomföretagen, vars huvudfokus är lönsamhet, något som i många fall kan stå i motsats till arbetet med att minska de digitala klyftorna. De stora multinationella telekommunikationsföretagen i Latinamerika undviker att bygga ut sina nät i områden där lönsamheten är låg och om vinstmarginaler ligger under deras kommersiella förväntningar, kan de välja att helt dra sig tillbaka. Ett talande bevis på detta är att även om majoriteten av de licenser för mobiltrafik som företagen skaffat sig täcker hela landet, så är nätverkens täckning i praktiken koncentrerad till städerna. 

Men vid sidan om de stora telekommunikationsföretagen finns det i hela Latinamerika tusentals små Internetoperatörer (ISP – Internet Server Providers) som under ofta komplicerade förhållanden tillhandahåller internettjänster till sina lokalsamhällen, även i områden där situationen i övrigt kan vara väldigt konfliktfylld. Det är dessa småföretag som står den verkliga minskningen av den digitala klyftan i dessa samhällen.  Dessutom är det de små internetleverantörerna som bäst känner sina egna samhällen och regimer, vilket göra dem till viktiga aktörer i den digitala omvandlingen.

Ytterligare en viktig aktör är den internationella givarna. Latinamerika är i allmänhet en region med många behov och brister, varför stödet genom det internationella biståndet är centralt när många länder ska genomföra planer och program. Samtidigt bidrar deras närvaro till att stärka övervakning, insyn och kontroll i de investeringar som görs.

Sammanfattningsvis är den digitala klyftan ett av de största hoten mot en positiv utveckling, ett hot som kan leda till en ökning av fattigdom och ojämlikhet i regionen, något som blivit allt mer påtagligt under den nuvarande pandemin som lämnat gjort att miljontals människor saknar tillgång till utbildning, arbete, hälsa och möjlighet att kommunicera.

Även om det finns betydande statliga och multilaterala initiativ för att minska den digitala klyftan i regionen, så är det nödvändigt att fokusera på fyra övergripande områden: social inkludering, effektiv administration och resursanvändning, stärkande av små och medelstora internetleverantörer (ISP:s) och att skapa allianser genom internationellt samarbete. Om vi lyckas få till en samverkan mellan dessa fyra områden så kan vi också minska den digitala klyftan i Latinamerika. 

Gabriel Levy

Översättning och bearbetning från spanska: David Isaksson.

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.