Parul Sharma riktar frän kritik mot Amnesty och Läkare utan gränser på grund av deras vita ledningar. Ja, förändring behövs där. Men när hon tar upp näringslivets mångfaldsarbete som exempel att följa framstår hennes perspektiv som närsynt och snävt, skriver Maria Pilar-Reyes i ett debattsvar.
Svenska företag agerar på många platser bortom Sveriges och Europas gränser. Hur ser deras mångfaldsarbete ut där?I vilken utsträckning, på vilka poster och på vilka villkor anställer det svenska näringslivet ute i världen afrikanska och afrodescendenter äldre än 40 år, transsexuella, muslimer eller med funktionsnedsättningar? Menar Parul Sharma att det europeiska näringslivet planerar att sluta plundra Afrika och Latinamerika på arbetskraft och naturresurser? Afrikanska och afrodescendenter liksom ursprungsfolken, har drivits bort med våld från sina livsmiljöer av korrupta regeringar för att tillgodose transnationella företags intressen. Gäller inte ”Black Lives Matter” också dessa människor?
Ingen höjdare från näringslivet protesterade högljutt när den lesbiska, afrobrasilianska feministen och människorättsaktivisten Marielle Franco mördades i Brasilien. Jag har inte heller hört att det europeiska näringslivet driver ett krav på stopp av importen av afrikaner och afrodescendenter till Europa för att utnyttjas i prostitution. Inga tunga röster från näringslivet kräver heller ett slut på det klassamhälle som håller merparten av afrikanska och afrodescendenter i världen i fattigdom och utsatthet med diskriminering, nedvärdering och våld. Amnesty däremot belyser systemets orättvisa och försvarar människorättsaktivister, fackliga aktivister, miljökämpar, feminister och enskilda personer över hela världen som utsätts för diskriminering och våld. Trots sin enfärgade ledning så lyckas Amnesty, i nära samarbete med lokala aktörer, agera tidigt och höja sin röst när det behövs, stå fast och stå kvar, oavsett priset. Också Läkare utan gränser finns på plats när katastrofer sker och räddar liv utan att fästa uppmärksamhet på människor ras, etnicitet, funktionalitet, livsåskådning, sexualitet eller samhällsklass.
Engagemanget för ett icke diskriminerande, rättvist samhälle – också för de som lever bortom den rika världens nationella gränser – handlar inte om färgen på de som släpps in i maktpyramidens översta korridorer. Det handlar om praktiskt handlande var och närsomhelst som orättvisorna uppstår, om att stå upp och stå fast, oavsett vad det kostar en själv. Mig veterlig är inte svenskt näringsliv särskilt bra på det.
Maria Pilar-Reyes
Medlem i Amnesty-Sverige, sitter i styrelsen för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, samt i styrelsen för Feministiskt Perspektiv.
Här läser du alla artiklar i serien Bistånd – en bransch för vita?
Svar direkt från Parul Sharma:
Detta är en av de märkligaste kommentarerna jag läst då det är uppenbart att Maria inte läst min krönika. Min text handlar om mångfaldsarbetet i SVERIGE! Om vithetsnormen i Sverige! Det är oerhört oroväckande och tragiskt när en medlem i en sverigebaserad organisation som Amnesty Sverige en organisation som i skrivandets stund står anklagade för rasism i den egna organisationen, och detta nämns inte ens i ”svaret” på min krönika! Skamligt! Så, vänd blicken hemåt nu och titta på näringslivets arbete här hemma i Sverige! En del av poängen i min krönika är just att det inte blir trovärdigt att hänvisa till organisationernas arbete utanför Sverige och strunta i det som sker i Sverige! Näringslivets mångfaldsarbete är bättre än biståndsbranschens här hemma! Det är bättre än civilsamhällets, vi kan jämföra och mäta detta enkelt! Låt oss göra det nu!
