Kornas planet – Så gör vi uppror mot industrijordbruket

Matens globalisering byg­ger på ett litet antal standardiserade grödor och djurraser, allt annat får maka på sig. På liknande sätt har hela landskap försvunnit. Men det går att bryta denna trend. 

I den nyutkomna boken Kornas planet – om jordens och mångfaldens beskyddare berättar Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren om hur man ger jordbruk och mat en mening. ”Att återupprätta djurens eko­logiska roll i jordbruket och i vår mat är i det perspektivet en motståndshandling, ett uppror mot industrijordbruket, som samtidigt har stora miljöfördelar”, skriver författaren. Här publicerar vi ett utdrag ur boken.

Domesticeringen av djuren diskuteras ofta i termer av människans dominans och förslavande av andra arter, men förhållandet mellan människa och tamdjur bör snarare ses som en samexistens, en symbios. Det var inte bara tamdjurens och de odlade växternas livsvillkor som förändrades, män­niskan domesticerades också. Det nya systemet, jordbruket, gjorde att alla fick ändra sig. Det är klart att människan på det stora hela var den art som organiserade och styrde denna nya superorganism, på samma sätt som alla de bakterier som bor i kons våm får anpassa sig till det som kon stoppar i sig, men att tolka det i termer av slaveri grumlar mer än det förklarar. Under årtusenden utvecklades relationen mellan människa och djur och alla anpassade sig till jordbrukets villkor, mer eller mindre bra. Både människor och djur drabbades av nya sjukdomar och näringsbrist och fick anpassa sig till nya mil­jöer, bra som dåliga. Relationen mellan djur och människa var inte alltid enkel och det fanns djur som sparkade ihjäl männ­iskor och det fanns människor som misshandlade djur. Det fanns individer av alla arter och även hela arter som inte pas­sade i systemet och som därför dödades, fördrevs eller rymde. På samma sätt utvecklades människans relation till resten av allt det levande. Jordbruket och maten anpassades till de rå­dande förutsättningarna. På det stora hela hängde ekologi och ekonomi ihop, det var »lönsamt« att vårda och återskapa de lokala naturresurserna, att hushålla, eftersom de var grunden för samhället. Ibland gick det väldigt bra och mänskligheten kunde utveckla en kulturnatur som var hållbar och livskraftig, som det nordiska kulturlandskapet, eller Östasiens risodlings­kulturer. Ibland gick det inte alls bra och civilisationer kollap­sade för att de förstörde sina egna ekologiska grundvalar. 

Dessa samband bröts genom kombinationen av fossila bränslen och införandet av en marknadsekonomi. Det föränd­rade helt mänsklighetens syn på de andra liven på jorden och industrins linjära produktionsmodell formade förhållandena. Lantbruksböcker från 1800-talets senare del börjar beskriva djuren i termer av maskiner och gården som en fabrik. Vinst blev alltings syfte och produktivitet och effektivitet blev all­tings måttstock. Genom konkurrensens piska säkerställdes också att de som hade en annan inställning slogs ut. Den fos­sildrivna marknadsekonomin har varit effektiv i att producera mycket saker och att tillfredsställa många verkliga, och ännu fler inbillade behov, men har gjort det till ett högt pris. Enligt ett forskarlag från University of Leeds uppnås fortfarande, trots decennier av påstådd hållbar utveckling, alla betydande välfärdsvinster genom en resursförbrukning och miljöför­störing som överskrider de planetära gränserna. Ekonomer kallar detta för externaliteter eller ibland för marknadsmiss­lyckande, som om marknaden egentligen strävar efter något annat men misslyckas i sina strävanden. Vi kallar det för mark­nadens tragedi eftersom det är en helt naturlig del av mark­nadsekonomin. 

Det är mer lönsamt att spruta kemikalier mot ogräset i stäl­let för att rensa det för hand, trots att kemikalierna läcker ut i vatten och jordar och orsakar stora kostnader. Det är mer lönsamt att föda upp tjurkalvarna inne på stall med odlat och inköpt foder, än att låta dem gå ut och hämta sin egen mat och samtidigt ägna sig åt naturvård, trots att vi så väl behöver de där gräsmarkerna för den biologiska mångfalden. Det är mer lönsamt att ha en gård som har 500 mjölkkor än tio stycken som har 50 kor, trots att det senare inte bara skulle innebära en viktig variation i landskapet utan också en betydligt mer levande landsbygd, mer människor, mer kontakt mellan människa, djur och natur. Det är mer lönsamt att använda konstgödsel och få högre skörd än att integrera djur och växter i odlings­systemet, trots att konstgödseln orsakar stora utsläpp av växt­husgaser och övergödning. Exemplen visar att det finns kost­nader som uppstår i produktionen av en viss vara eller tjänst som inte finns med i priset, utan läggs någon annanstans, på skatten, på framtida generationer, på andra människor eller på andra arter. Att vältra över kostnader på samhället, på djurens välfärd eller framtida generationer är helt enkelt lönsamt och stärker konkurrenskraften, de två drivkrafterna i marknads­ekonomin.

Det finns de som menar att det går att rätta till denna mark­nadens tragedi genom att ekonomiskt värdera naturens nyttor (ekosystemstjänster) och även sätta prislappar på vad det kos­tar att skita ner luften, vattnet, jorden eller att utnyttja männ­iskor och djur. Det som brukar kallas för internalisering av kostnader. Ibland kan det verka enkelt att räkna ut dessa kost­nader, som när Gotland för några år sedan tvingades bygga ett nytt reningsverk för 40 miljoner därför att dricksvattnet inne­höll rester av bekämpningsmedlet bentazon som kom från grönsaksodlare och lantbrukare. För Sveriges största miljö­skandal genom tiderna, BT Kemi i skånska Teckomatorp, tros notan för att sanera tunnorna med ogräsbekämpningsmedel landa på 500 miljoner kronor och då har man ändå bestämt sig för att inte sanera hela området. Men saneringskostnader är långt ifrån hela kostnaden, hur värderar man exempelvis hälsokostnader för djur och människor? Hur värderar man kost­naderna för ett förändrat klimat eller utrotningen av arter? Och vad är den rena luften, det rena vattnet, den myllrande mångfalden, det goda arbetet och den levande landsbygden egentligen värd? Vem är det i slutänden som ska betala? Det är inte bara svårigheten att värdera det ovärderliga som är ett problem, utan också att prismärkandet utgår från vad vi människor tycker är värdefullt medan de nyttor som är viktiga för andra arter, inte inkluderas i marknadskalkylen. Om vi vänder blicken mot djuren blir tanken på att kompensera marknadsmisslyckande genom internalisering av kostnader ännu mer absurd. Det förutsätter att vi först sätter ett pris på djurets förlorade välfärd eller lidande och att vi sedan lägger det på priset av köttet, ägget eller mjölken. Hur mycket ska det kosta att ta kalven från sin mamma vid födseln? 

Att marknaden inte klarar av att internalisera kostnader är en stor brist, men det är trots allt inte det största problemet. Det större problemet är hur den formar hela vår verklighet och vårt sätt att se på djuren, naturen, på oss själva och på det mänskliga samhället. I vårt samhälle ses organisering via marknader som något lika självklart som Konungen och Gud var i forna tider. De flesta stannar sannolikt aldrig upp och frå­gar sig om det är rimligt att de säljer sin tid, kropp eller hjärna på en arbetsmarknad eller köper sin mat för pengar i affären. Marknaden har integrerats i vår kultur som en självklarhet, nästan som en naturlag, och det gör att det är svårt att kritiskt granska vad den gör med oss och vårt samhälle. 

Utvecklingen av jordbruket och maten visar med all tydlig­het hur det ekonomiska perspektivet, vars främsta uttryck är marknaden, gör att sociala, kulturella, humana och ekologiska perspektiv undertrycks. Trots att dagens människa lever i ett enormt överflöd anser hon sig inte ha råd med att låta kalvarna dia sin mamma eller att låta hönsen få gå ute och sprätta. Trots all produktivitet, effektivitet och alla tidsbesparande maski­ner är brist på tid ett utbrett och växande problem. Jordbrukets produktion är numera styrd av marknader. Hela syftet med jordbruket blir då att producera varor för en marknad, inte att vare sig »föda världen«, försörja den egna familjen med mat eller att vårda den bit av naturen som man har fått sig anför­trodd. Det förhåller sig på samma sätt med alla de resurser som behövs för att driva jordbruk, som energi, foder och göd­sel. De producerades tidigare på gården eller i lokalsamhäl­let, men nu köps de på en marknad. Marken har i allt större utsträckning privatiseras. Självägande bönder är historiskt sett en relativt ny företeelse och i stora delar av världen kan jordbruksmarken fortfarande inte ägas privat. Utsäden och djurraser, dessa livets byggstenar och jordbrukets fundament, som tidigare byttes fritt mellan bönder, säljs idag som varor och till och med patenteras. Även själva arbetet och kunska­pen som behövs i jordbruksproduktionen har blivit tjänster och varor som köps och säljs. Jordbruket har därigenom gått från en cirkulär och resursbevarande modell till en linjär och industriell modell. 

Det finns mycket som går förlorat i den här utvecklingen, inte minst den kulturella, biologiska och gastronomiska mångfalden. Utrensningen av gamla lokala spannmålssorter och lantraser är tydliga exempel. Matens globalisering byg­ger på ett litet antal standardiserade grödor och djurraser, allt annat får maka på sig. På liknande sätt har hela landskap försvunnit. Allt färre har råd eller tid att bry sig om skogsbryn och de hasselsnår, bär, fruktträd och träd som gav material till sniderier, när man i stället kan låta granplanteringen växa hela vägen fram till åkerkanten. Naturbetesmarkerna får växa igen. De små åkrarna, med sina diken, stengärdsgårdarna, åkerhol­marna och alla de andra små landskapselementen som lockar många djur och växter, de är främst i vägen. Djurens välfärd är ett tydligt offer i denna utveckling och deras roll som vär­defulla resursförvaltare har förändrats till en roll som resurs­förbrukare, vilket leder till befogade protester mot animalie­industrin. Att en del drar slutsatsen att problemet är att män­niskan överhuvudtaget håller djur är olyckligt men förståeligt i en värld där få har en relation till jordbruket och ser mat som något man köper i affären. 

På liknande sätt har de senare delarna av livsmedelskedjan utvecklats. Leden mellan bonden och tallriken blir ständigt allt fler, i form av grossister, handelskedjor, restauranger, livs­medelsindustri, tillverkare av hushållsapparater och matkas­seföretag, men varje led kontrolleras samtidigt av allt färre och större företag. Handelns och livsmedelsindustrins krav har också förändrat råvarorna. Vetets gluten, mjölkens fett, kornets mältningsegenskaper, allt anpassas till industriell be­arbetning och standardisering och likriktning är nödvändig för att passa de storskaliga flödena. Alla dessa förändringar, från avelsdjurens anlag till livsmedelskedjornas logistiklös­ningar, påverkar vad vi äter. Det finns många som kritiserar de förändringar i kost, i gastronomi och i matkultur som följer i kommersialiseringens spår. Det är dock få som sträcker sig till att också kritisera kommersialiseringen som sådan, utan det mesta av kritiken stannar vid något enskilt företag som anses särskilt ansvarigt för utvecklingen; McDonalds, Monsanto, Arla eller Ica. 

Ofta läggs ansvaret på konsumenten, något som är särskilt tydligt i den infekterade köttdebatten. Men det viktigaste för affärskedjorna är inte om du köper läsk eller mjölk, kotletter eller veganfärs, ekologiskt eller icke-ekologiskt. Det viktigaste är att du köper, att du konsumerar. Att maten är en vara att konsumera går hand i hand med synen på att vad vi äter är ett individuellt val – det vi köper – och följaktligen ett individuellt ansvar. Samtidigt är konsumenten den länk i kedjan som har minst makt. Det är sannerligen inte konsumenten som begärt att kalvarna ska tas från mamman vid födseln, att ogräs ska dödas med gift eller att regnskog huggs ned för att bereda plats för palmoljeplantager. Marknaden styrs mer av jordbruks- och handelspolitik, teknisk utveckling, konkurrensen mellan aktö­rerna och industrins och handelns behov än av konsumenter­nas efterfrågan. Det finns därför ett stort gap mellan verklig­heten och bilden av att det är konsumentens val som styr.

Marknaden påverkar inte bara vad vi äter utan också hur vi äter. Att börja laga mat var ett avgörande steg i mänsklighetens utveckling. När jaktbytet, bären, rötterna och fröerna delades med övriga i gruppen, blev matlagning och måltiden grundva­lar i det mänskliga samhället, kanske kan man rentav säga att detta blev samhället och det som gjorde oss till människor. De senaste hundra åren har vad vi äter, hur vi äter och hela vårt förhållande till mat förändrats radikalt. Den gemensamma måltiden spelar fortfarande en stor rituell och kulturell roll vid helger och högtider, men den är inte längre norm i varda­gen. Längtan efter gemenskapen kring bordet finns dock kvar men uttrycks nu också i kommersiella former. Vi ser det i det ökade krogätandet, där vi köper oss en stunds social gemen­skap över en bit mat, men också i reklamen där den gemen­samma familjemåltiden, gärna över generationsgränser och i något behagligt varmt land med stark matkultur, lyfts fram som ett ideal att sträva och längta efter. Men på det stora taget har måltiden utvecklats från en gemensam angelägenhet till att bli alltmer individualiserad. Mikrovågsugnar, industriella helfabrikat och det faktum att mat finns att äta snart sagt över­allt, gör att var och en av oss kan äta när, hur, var och vad vi vill, utan att ta hänsyn till andra människor. Vi äter ensamma. Oli­ka dieter och specialkost ökar ensamätandet ytterligare. Detta förändrade sätt att äta hänger också samman med att vår mat i första hand har blivit varor. 

Under lång tid, fram till slutet av 1980-talet, var svenskt lantbruk skyddat från konkurrens från omvärlden. Det fanns tullar och andra hinder för att hindra import av mat och där­med bromsa utslagningen av svenskt lantbruk. Men inom landet understöddes samtidigt konkurrensen och struktur­omvandlingen. Politiken främjade sammanslagning av går­dar och byggandet av större ladugårdar medan det periodvis fanns avvecklingsstöd för små jordbruk. Offentlig rådgivning, forskning, djuravel och växtförädling var också viktiga instru­ment som drev på moderniseringen av jordbruket. Efter EU-medlemskapet framstår Sverige som en av de mer extrema ivrarna för att jordbruket ska marknadsstyras ännu mer och att den internationella konkurrensen ska ges så stort spelrum som möjligt. 

Kanske är det mest allvarliga med marknadens och indu­strins hegemoni att de förstör sammanhang, relationer och mening. All denna effektivisering och rationalisering görs i utvecklingens och tillväxtens namn. Vi antar att någonstans finns också tanken att detta ska göra oss alla lyckligare, eller i alla fall nöjdare. Men det verkar inte riktigt som om det fung­erar. Många människor upplever att livet är meningslöst, kän­ner sig ensamma och att de inte behövs. Olyckliga människor är samtidigt något som håller igång konsumtionen. Det finns alltid något att köpa för den som inte känner sig tillräckligt snygg, smart eller ung. En orsak till känslan av meningslös­het är att vi inte vårdar våra relationer till andra människor, till djuren och naturen. Det industriella synsättet och att allt större delar av samhället organiseras som marknader stöder inte dessa relationer, utan bryter tvärtom ner dem. 

Det är många som förespråkar ett jordbruk och en matproduk­tion som hushållar med sina resurser, men det är inte säkert att alla inser vilken grundläggande förändring detta skulle innebära för oss alla och vårt samhälle. På samma sätt är det bara i ett förändrat samhälle som jordbruket kan hushålla med och återskapa resurser. Det finns ett kraftigt utvecklat strutsbeteende när det gäller den nödvändiga omställningen där de flesta låtsas som att det räcker att exempelvis byta fos­sila bränslen till förnybara bränslen, flyg mot tåg eller kött till soja – man byter ut det dåliga mot något bättre och så kan till­växten snurra på precis som tidigare. Men grundproblemet är att vi använder för mycket energi och för mycket resurser, vi behandlar naturen som gruva och avlopp samtidigt. Ett annat vanligt strutsbeteende är att man hävdar att ny teknik ska ge oss allt från gigantiska koldioxiddammsugare som tar hand om växthusgaserna till mat gjord av luft. I väntan på att den magin ska inträffa, så kan man också köra på precis som tidi­gare, möjligen satsa litet mer på forskning.

Den avgörande frågan idag är: Vad ska jag köpa? Men om fokus i stället är hur maten produceras, från vilket landskap och från vilken natur den kommer och vem som producerar den kan spännande saker ske, med maten som sådan, med livsmedelssystemet och med hela samhället. För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Landskapsmodellen utgår från och hushållar med de lo­kala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Detta kan leda till ett varierat mosaikland­skap med en stor variation av grödor, träd och perenna växter samt djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt. Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andels­jordbruk, bondens marknad och gårdsbutiker är några exem­pel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten av där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större ut­sträckning till den lokala ekonomin – gårdsbutiker och små­skalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. 

Undersökningar med människor som engagerar sig i al­ternativa sätt att producera eller konsumera mat, visar att de inledningsvis betonar hälsan och miljön som skäl för sitt en­gagemang. Men engagemanget leder ofta till nya ställnings­taganden som går mycket längre än de ursprungliga. Man vär­derar social gemenskap och att bidra till den lokala ekonomin samt blir aktiv i jordbruks- och livsmedelspolitik. Att på ett handgripligt sätt delta i de olika stegen i matens skapandepro­cess i samarbete med andra blir ett sätt att få mer makt och kontroll, inte bara kontroll över sin egen näringsförsörjning, utan också politisk makt. Det betyder inte att alla problem för­svinner, målkonflikter finns i alla fall, men det blir andra över­väganden än de rent marknadsmässiga som får avgöra. Argu­mentet att »vi kan inte höja vårt djurskydd/förbjuda glyfosat/minska föroreningarna för då kommer vi att konkurreras ut av andra länder som har billigare produktion« faller platt om det inte är »marknaden« i första hand som avgör vad som produ­ceras och hur. Så gott som alla som engagerar sig i matproduk­tion inser också att djuren har viktiga och meningsfulla rol­ler i jordbruksekosystemen och att människans uppgift är att skapa möjligheter för dem att fylla dessa roller på ett sätt som samtidigt låter dem få utlopp för sina naturliga beteenden. 

Ett annat, bättre sätt att bedriva jordbruk kommer till att börja med innebära att betydligt fler människor kommer att arbeta med att odla och föda upp sin mat. Eftersom det behövs mer folk i matproduktionen och utvinningen av naturresurser behöver minska, kommer omsättningen av varor och tjänster i samhället i övrigt att minska, men det måste det göra i vil­ket fall som helst. Om mycket av jordbruksproduktionen ska finna sin väg till tallrikarna på nya vägar i stället för genom en världsmarknad behövs givetvis andra sätt för att organisera matproduktion och distribution. Hur detta samhälle kommer att se ut och utvecklas, vilka institutioner som kommer att reg­lera vem, hur och vad människor odlar, det kan vi inte svara på i detalj, även om vi tror att ökad delaktighet och att kraftigt minska marknadens makt över våra liv kommer att vara vik­tiga komponenter. Vi tror att vi har världens chans att skapa ett bättre samhälle. Det blir kanske inget paradis för det finns all­tid och kommer säkert alltid att finnas konflikter och problem i alla samhällen. 

Det finns givetvis de som anser att vi lever i ett evighets­samhälle, i den bästa av världar, och att prat om grundläg­gande förändringar bara är utopiskt strunt. Men den moderna civilisationen står idag inför existentiella problem där själva grunden är felkonstruerad. Det finns kanske de som tror att vi förespråkar en nordkoreansk jordbrukspolitik med statlig pla­nering och detaljstyrning (med svält som resultat). Vi har dock mycket svårt att tro att det bara skulle finnas två sorters sam­hällen att välja mellan. Det är märkvärdigt att samma männ­iskor som ivrigast hävdar att människans kreativitet kan lösa alla problem är samma människor som hävdar att det enda alternativet till marknadens överhöghet är statlig diktatur. Vi tror inte att människans kreativitet gör att vi kan skapa mat ur tunna luften, däremot har vi svårt att förstå varför vi skulle vara så begränsade i våra möjligheter att utforma ett mänsk­ligt samhälle som är anpassat till planetens gränser. 

Det viktiga är att ge jordbruk och mat mening. Det kräver att marknadens överhöghet bryts och nya relationer mellan människan och naturen skapas. Att återupprätta djurens eko­logiska roll i jordbruket och i vår mat är i det perspektivet en motståndshandling, ett uppror mot industrijordbruket, som samtidigt har stora miljöfördelar. I stället för en fortsatt ut­veckling byggd på kol, konkurrens och konstgödsel bygger vi ett ekologiskt välanpassat jordbruk, ett ömsesidigt samarbe­te mellan djur och människa samt ett ekologiskt välanpassat samhälle. I ett sådant samhälle kommer också Bossa, Borta, Bruna, Spritta, Bosse, Villa, Bolivia och alla de andra resurs­snåla korna (fåren, getterna, grisarna och hönsen har också roller att spela) att spela en viktig roll igen. Det sumeriska or­det för Eden, betyder stäpp eller platå. Kanske var lustgården inte en trädgård utan stora öppna gräsmarker? När herden för sina djur i vall, så börjar formandet av landskapet. När vi människor »förs i vall« är det kanske en bild för att vi ska for­ma världen till en vacker och bättre plats.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren

Här kan du läsa mer om boken och beställa den!