Från Irland till Gaza – så blev svält ett politiskt verktyg

Precis som på Irland i mitten av 1800-talet och i Gaza 2025 är svälten en följd av politiska beslut. Att svälta en befolkning är ett krigsbrott, oavsett var i världen det sker, skriver människorättsjuristen Parul Sharma.

Vad är det som orsakar svält? Är det naturens göra, missväxt eller en brist på mat i sig? Nobelpristagaren och ekonomen Amartya Sen visade i sin banbrytande forskning att svält sällan beror på att det saknas livsmedel. Tvärtom kan förråden vara fulla samtidigt som människor dör av hunger. Det avgörande är tillgången till resurser, rätten att köpa, bruka eller ta del av maten. Och framför all: politik. Politik bestämmer vem som ges tillträde och vem som utestängs. 

Svält är inte en naturkatastrof, utan en mänsklig och ofta en hemskt avsiktlig och avhumaniserande konstruktion. Från potatissvälten på Irland till blockaderna i Gaza har hungern använts som ett av historiens mest brutala vapen. Hungern är inte en naturkatastrof, den är ett medvetet politiskt beslut, iscensatt för att krossa folk och bryta motstånd. Från Irlands gröna fält till Gazas ruiner har svälten tjänat som ett av historiens mest effektiva och extremt fega vapen. Svält är politik. 

Kolonial svältpolitik har använts länge

Den stora svälten på Irland mellan 1845–1852, var inte bara en följd av potatispesten som slog ut huvudnäringen för den fattiga befolkningen. Det var en politiskt skapad katastrof. Under hela svältåren fortsatte stora mängder spannmål, nötkreatur, smör och andra livsmedel att exporteras från Irland till England. 

Totalt dog omkring en miljon människor och minst lika många lämnade landet. Befolkningen på Irland minskade med en fjärdedel. Det är en demografisk chock som landet aldrig helt återhämtat sig från. I dag ser många historiker svälten som ett resultat av kolonial politik, en kombination av ekonomisk ideologi, strukturellt förtryck och likgiltighet inför det irländska folkets liv.

Hungerns arkitekter

Vissa kolonialmakter gjorde ingen hemlighet av att svälten var själva metoden för kontroll av befolkningar. I Tyska Östafrika krossades Maji-Maji-upproret genom att kolonialmakten brände åkrar och fält, förråd brändes och hela byar lämnades att svälta tills motståndet bröts. I nuvarande Namibia drevs herero och namafolken ut i öknen efter Waterberg 1904, tusentals dog av törst och hunger. De som överlevde internerades i läger där svält och sjukdom fullbordade förintelsen. I Kongofristaten drev tvångsarbete och orimliga gummikvoter befolkningen in i hungersnöd och demografisk kollaps ett skolboksexempel på hur exploatering producerar massdöd. Varje by eller familj tilldelades en kvot en bestämd mängd rågummi de måste leverera inom en viss tidsperiod. 

Den bengaliska svälten 1943–44 var inte en naturkatastrof, utan en medvetet skapad hungersnöd. Trots en god skörd avled över fyra miljoner indier när den brittiska regeringen under Winston Churchill styrde bort spannmål och förnödenheter från Indien. Forskning och dokumentation har visat att hjälp kunde ha nått fram, eftersom fartyg passerade Indien lastade med mat, men de nekades att lägga till. 

Churchill beskrev indierna som ”bestialiska” och ansåg att de själva bar skulden för sin svält. Statssekreteraren Leopold Amery noterade att hans inställning liknade Hitlers. Den svältkatastrofen har i Europa ofta förbigåtts med tystnad, men i själva verket var den en av de mest brutala konsekvenserna av kolonial politik under 1900-talet.

I Etiopien på 1980-talet dog hundratusentals människor i en av de mest uppmärksammade svältkatastroferna i modern tid. Den blev startskottet för det globala välgörenhetsprojektet Live Aid, men bakom bilderna av torka och magra barn fanns en lika ofattbar brutal politik. Mengistus regim använde mat som vapen där livsmedel hölls tillbaka från oppositionella områden, byar tvångsförflyttades och humanitär hjälp styrdes bort från dem som mest behövde den. Forskare och historiker har i efterhand visat att svälten i hög grad var politiskt skapad och förvärrad, en strategi för att behålla makten och krossa motståndet.

Svälten bryter ner kropp och själ

Svält är en långsam förgiftning av kroppen. När energin tar slut börjar muskler och organ brytas ned för att hålla hjärtat och hjärnan i gång. Fettlagren försvinner, huden tunnas ut och ögonen sjunker in. Immunförsvaret kollapsar och gör kroppen försvarslös mot infektioner som annars skulle vara harmlösa. Kroppstemperaturen sjunker, blodtrycket faller, och till slut orkar man knappt lyfta huvudet. Sårläkning stannar av och även ett litet sår kan utvecklas till en livshotande infektion.

När mat väl tillförs efter långvarig svält finns en risk för dödligt refeeding-syndrom där blodets fosfat, kalium och magnesium störtdyker, hjärtat kan stanna och kroppen går i chock. Det är ironin i hungerns anatomi att även räddningen kan döda.

Psykiskt är svälten lika skoningslös. Långvarig undernäring sliter på hjärnan, skapar depression, ångest, irritabilitet och en tvångsmässig fixering vid mat. Sociala band bryts när överlevnad tar all kraft. I Minnesota-svältexperimentet på 1940-talet rapporterade friska unga män att de inte längre kunde tänka på något annat än mat; de tappade intresse för arbete, relationer och nöjen.

I fältlägret Zamzam i Sudan berättade en kvinna för en hjälparbetare: ”Jag brukade sjunga för mina barn när de var hungriga. Nu orkar jag inte ens höja rösten. Min yngste son gråter inte längre, han bara ligger där och tittar.”

För barn som överlever kan skadorna bli livslånga: hjärnans utveckling stannar av, inlärningsförmåga försämras och riskerna för hjärt-kärlsjukdomar och diabetes ökar dramatiskt senare i livet.

Mat som massförstörelsevapen idag

I Sudan har belägringar och attacker mot humanitär infrastruktur lett till att hela regioner skurits av från hjälp. I lägret Zamzam, där tiotusentals internflyktingar bor, beskriver hjälporganisationer barn med armar så tunna att de knappt kan lyfta en sked. En mor berättade: ”Vi gömmer oss när striderna närmar sig, men hungern följer oss alltid.”

I Gaza har blockader, bombningar och administrativa hinder gjort att mat och mediciner bara symboliskt sipprar in. FN har varnat för akut hungersnöd, särskilt bland barn, där varenda dag utan mat innebär skador som kan följa dem hela livet. Ett sjukvårdsteam beskrev hur en fyraårig flicka låg apatisk på britsen med en knappt mätbar puls, och när de försökte mata henne spottade hon långsamt ut maten, för trött för att svälja.

I Jemen har år av blockader och attacker på hamnar och jordbrukssystem hållit miljontals på randen till svält. En lärare från staden Taiz sade: ”Barnen i mitt klassrum svimmar under lektionerna. Jag har slutat be dem stå upp och svara, för jag är rädd att de inte orkar.”

FN:s säkerhetsrådsresolution 2417 är tydlig: att svälta civila är ett krigsbrott. Ändå fortsätter dessa handlingar, ibland i direktsändning, utan att de ansvariga ställs inför rätta.

Vad som krävs i kampen mot svälten som vapen:

1. Ett humanitärt tillträde, inga blockader, belägringar eller byråkratiska hinder får stå mellan civila och mat.
2. Internationell åtalspraxis, skapa permanenta FN-mekanismer för att samla bevis och åtala ledare som använder svält som vapen.
3. Nationella lagar mot svältbrott, gör svält som metod straffbart i varje land, även i fredstid. (Tyskland, Kanada, Schweiz, Sydafrika har någorlunda lagstiftningar kring detta).
4. Medicinsk beredskap, bygg upp internationella team för behandling av svår undernäring, med utbildad personal och säkra behandlingsprotokoll.
5. Ekonomiska sanktioner, rikta sanktioner mot dem som orsakar eller underhåller svält, utan att förvärra lidandet för civilbefolkningen.
6. Historisk upprättelse, erkänn och dokumentera koloniala svältkatastrofer, finansiera minnesarbete och inkludera dem i den officiella historieskrivningen.
7. Stärk rätten till mat som mänsklig rättighet, säkerställ att rätten till tillräcklig och näringsriktig mat, i enlighet med artikel 11 i Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och gällande humanitär rätt, ges samma skydd, rättsliga status och möjlighet till rättslig prövning som rätten till liv.

Parul Sharma
Människorättsjurist

Läs också

Gaza: Allt fler svälter ihjäl

Uppläsning av artikel