KRÖNIKA. Berusad av makt och sitt enorma ego lyckades ”hövdingen” Evo Morales utradera sin egen rörelse MAS från Bolivias politiska karta efter att partiet dominerat landet i 20 år. Vinnaren – den bolivianska demokratin, skriver författaren och journalisten Carlos Decker-Molina.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Utan tvekan var MAS det största partiet under perioden efter movimientismo (Movimiento Nacionalista Revolucionario – Revolutionen 1952). Det kom att helt dominera boliviansk politik under två decennier.
Valet den 17 augusti (17-A) utraderades MAS från den politiska kartan. Men partiets dödskamp började redan när Evo Morales gick i mexikanskt-argentinskt exil efter det bedrägliga omvalet 2019, som vissa kallade en ”kupp” – trots att den lagstiftande församlingen fortsatte fungera med två tredjedels majoritet för det påstått ”kuppade” partiet: MAS.
Arce, andra upplagan
Luis Arce, kandidaten som Morales ”valde” från sin exil i Argentina, var hans första misstag eftersom han ignorerade partiets bas. Men Morales ledarskap var så starkt att beslutet ändå lydes, om än motvilligt. Redan då framträdde två viktiga gestalter i motståndet mot Jeanine Añez’ regering: Eva Copa och Andrónico Rodríguez. Den förstnämnda som president för den lagstiftande församlingen, den andre som organisatör av motståndet i Chapare.
Eva Copa uteslöts ur MAS, medan Andrónico tog över som senatens president tack vare Arces valseger, där han fick över 50 procent av rösterna. Men den procentsatsen betydde inte röster för Evo Morales: väljarna började redan känna en trötthet inför ”jefazo”. Det var en röst för det politiska instrumentet, alltså för MAS.
Dödskampen mellan Morales och Arce började tidigt. Arce accepterade inte att ha Evo bakom tronen. Separationen skedde långsamt, men slutade i en oundviklig brytning.
Inför valet den 17e augusti
Arces regering — alla säger det — var en katastrof, inte bara politiskt utan också ekonomiskt. Bolivianerna saknade bränsle, priserna på basvaror steg från en dag till nästa och inflationen blandades med varubrist. Folket i allmänhet — både de uppifrån och de nerifrån — pekade anklagande på MAS-regeringen.
Arce och vicepresidenten Choquehuanca avstod från att vara partiets kandidater och valde istället Carlos Eduardo del Castillo, tidigare inrikesminister.
Evo Morales, som hade allt emot sig — från rättsliga anklagelser om pedofili till att hans kandidatur uteslöts av valtribunalen — hade kunnat rädda sin rörelse, om än sargat, genom att välja Andrónico Rodríguez som kandidat. Men den kokainodlande ledaren, berusad av makt och med ett enormt ego, föredrog sig själv. Han vill tillbaka till makten, med eller utan MAS, för som varje caudillo anser han sig vara oersättlig.
Kampen mellan ”de tre MAS”
Resultatet blev en valrörelse med tre olika ”MAS”:
- En fraktion var Arces MAS: hans kandidat Castillo fick knappt 3,2 procent.
- En annan, Andrónico Rodríguez’, nådde 8,2 procent
- Och de ogiltiga röster som Evo Morales själv uppmuntrade uppgick till 19 procent.
Tillsammans hade de fått drygt 30 procent – tillräckligt för att föra MAS (om än under ett annat namn) till en andra valomgång, även utan Castillos röster. Andrónico, med sin lärares stöd, hade kunnat ta sig vidare.
Därför hävdar jag att Evo Morales dödade MAS, och begravningen hölls den 17 augusti. De 30 procent osäkra väljarna röstade inte ”etniskt” på Andrónico, de röstade mot MAS – även om många av dem tidigare hade stött partiet.
De 30 procent representerar de nya bolivianerna: landets mångskiftande choledad, en ungdom trött på uppdelningen mellan q’aras och tharas, när vi alla i själva verket är mestiser (cholos), och utleda på gamla politiker som inte förstår att Bolivia har förändrats under de senaste 20 åren.
De 30 procent är den framväxande nya medborgarskapen.
Gratulerar, Bolivia, för att du löste dina tvister på demokratisk väg!
Carlos Decker-Molina
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
