KRÖNIKA. Rouzbeh Djalaie var femton år den natt då hans syster Khateres fördes bort från familjens hem i Iran för att aldrig mer komma tillbaka. Det är en natt som han aldrig kommer att glömma. Någonsin.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Årets längsta natt. Och min syster Khateres årsdag.
Det sista jag hörde från henne var faktiskt en harkling, en framtvingad hosta.
Det var nån månad kanske innan hon dog i fängelse.
Säkerhetsstyrkorna hade stormat vårt hus på natten och hade tagit mig och min syster. Jag 15, hon 21.
Jag satt med ögonbindel på en stol i ett förhörsrum. Rummet måste varit stort med få möbler. För det allra minsta knorr från stolen ekade i rummet.
Jag fick frågor från en person som satt snett mittemot mig, föreställde jag mig. Jag kände igen rösten. Han var någon sorts förhörsledare som frågat ut mig förut.
Han ställde frågor om min syster, vad hon gjort och vilka hon umgåtts med.
Jag visste inget sa jag.
Han upprepade samma frågor.
Jag upprepade nästan tyst att jag faktiskt inte visste något.
Jag hörde på förhörsledarens röst att han började bli otålig. Och jag försökte göra mig mindre än jag var.
Jag var ändå bara femton.
Frågorna blev konstigare och konstigare. Han la upp en hel detaljerad historia med namn och tider. Han visste allt. Och han frågade om jag bara kunde säga ja eller nej.
Då hörde jag min syster hosta. Jag kunde se i mitt huvud hur hon satt i en stol tvärsöver rummet och tittade på mig.
– Är du här Khatere?
Min röst ekade i rummet.
Jag hörde plötsligt ljud från stolar som drogs på golvet. En dörr som öppnades och stängdes.
Allt blev tyst.
Rouzbeh Djalaie
Journalist. Uppvuxen i Iran, flydde 1985 till Sverige.
Läs också
