Just nu pågår ett omfattande krig i den etiopiska Tigray-provisen där trupper från den etiopiska centralregeringen står mot trupper från TPLF-rörelsen som tidigare styrt Etiopien. Om Premiärminister Abiys federala trupper vinner kriget kan det öppna vägen för en fredligare utveckling i regionen, skriver Donald Boström.
För ett par veckor sedan förklarade det etiopiska parlamentet krig mot den etniska separatistiska TPLF-rörelsen (Tigray Liberation Front)i, som styr den norra etiopiska provinsen Tigray. Krigsförklaringen kom efter ett antal massakrer, utförda bland annat av OLF-SHENE som är en mindre fraktion inom Oromo Liberation Front, lojala mot TPLF.
Det var när TPLF nattetid attackerat de federala styrkornas så kallade Northen Command, och dess vapenförråd med långdistansrobotar, en attack där regeringssoldater dödades, som Etiopiens Premiärminister meddelade att TPLF hade ”Crossed the red line”. Idag när kriget går in på sin tredje vecka har regeringsstyrkorna tagit kontroll över alla viktiga platser och städer. I skrivande stund (morgon den 24/11) återstår bara provinshuvudstaden Mekele med en halv miljon invånare, som regeringsstyrkorna omringar. Detta förnekas dock av TPLF:s högsta ledare, Dr. Debresion Gebremichael, som var vice premiärminister under TPLF:s tid i regeringen. Eftersom de federala regeringsstyrkorna har intagit provinsens övriga städer talar det mer för att Debresion försöker hålla uppe en sviktande moral än vad som de facto händer.
Insyn saknas
Detta är kanske det enda krig som är utan journalistisk bevakning, vilket ger utrymme till oemotsagd propaganda från alla sidor. Av de skälen råder stor osäkerhet om sakerna verkliga tillstånd. Bilder från gamla krig kablas ut som segrar idag. En nedskjuten helikopter i Syrien blir en nedskjuten helikopter i Etiopien, en utbränd stridsvagn i Israel blir en utbränd stridsvagn i Tigray etc. Det finns ett antal händelser som båda sidor bekräftat, annan information har sipprat ut från invånare i berörda områden, många detaljer saknas. Det spekuleras om motsättningarna mellan TPLF-ledarna, vilka som har flytt, vilka som har dödats, vilka som vill ge upp, vilka som aldrig kommer ge upp.
TPLF har under sin reträtt sprängt broar och grävt upp vägar för att stoppa de federala styrkornas framryckningar, dock utan framgång. De har beväpnat sin befolkning i olika områden, även det med begränsat resultat som det ser ut. Premiärminister Abiy Ahmed skriver på Twitter att invånarna i Shira istället för att skjuta mot regeringsstyrkorna samlat in vapen och gett dem till Etiopiska regeringssoldater, och att invånarna i Adigrat fångat in milis och TPLF:s special forces, som hållit sig gömda i området och överlämnat dem till de federala styrkorna.
Hur mycket sanning det ligger i premiärministern Tweet är svårt att veta. Det som däremot går att notera är att TPLF-separatisternas militära framgångar uteblivit och att de pressas tillbaka på alla fronter. TPLF:s styrkor är nu samlade i provinshuvudstaden för det avgörande slaget. Och uppenbart är att TPLF missbedömt läget. Den inledningsvis populära etiopiska premiärministern Abiy Ahmed har under två år förlorat mycket av sitt stöd hos många grupper i landet. TPLF:s förväntan var att en försvagad Abiy Ahmed inte skulle ha mycket att sätta emot, men istället har TPLF:s attacker stärkt den försvagade premiärministern mer än på mycket länge, och fått såväl parlamentet som övriga gruppers stöd att gå till motattack mot TPLF i Tigray.
Uppskjutet val
En signifikant omständighet som fick konflikten att snabbt närma sig ett avgörande var att Etiopiens sköt upp det planerade valet i september på grund av Corona-pandemin. Trots det genomförde TPLF ensidigt val i Tigrayprovinsen, vilket omgående förklarades olagligt av Etiopiens regering. När en ny regering inte hade installerats i Addis Abeba den 5 oktober som en följd av de inställda valen, trappade TPLF upp konflikten på nytt med att förklara Abiys Ahmeds centralregering illegal. Den etiopiska regeringen svarade med att strypa budgeten till Tigray och göra om valutan. De miljarder som TPLF ledningen hade i sina lådor blev därmed i princip värdelösa. Dock kunde de lösas in mot den nya valutan till sitt värde om det lämnades en nöjaktig förklaring till hur pengarna förvärvats, med vetskapen om att det inte alltid lät sig göras: TPLF-ledningen dras med många anklagelser att de privat har berikat sig ur den nationella budgeten. Samtidigt som Stefan Lövfen höll en statsministers fjärde tal till nationen genom tiderna i Sverige, höll Etiopiens premiärminister tal till den etiopiska nationen där han utlyste ytterligare en tidsfrist på 72 timmar i kriget. Via flygblad uppmanades invånarna i Mekelle att ta skydd och hålla sig borta från byggnader där TPLF ledningen kan hålla till.
“We want to send a message to the public in Mekelle to save yourselves from any artillery attacks and free yourselves from the junta After that, there will be no mercy,” sa den etiopiske militärens talesperson Dejene Tsegayes, något som kritiker menade skulle kunna ses som ett folkrättsbrott.
Samtidigt är det svårt att se hur TPLF:s etniska nationalister skulle kunna ge upp. De slåss inte bara för sina egna liv, de slåss för ett Stortigray. Det är en av huvudnycklarna för att förstå den konflikt som pågår nu.
Drömmen om ett Stor-Tigray
När TPLF chockat förlorade regeringsmakten april 2018, drog de sig tillbaka till sin provins i norr med en betydande delar av landets ekonomiska och militära tillgångar. Abiy Ahmed skred effektivt till verket som ny premiärminister och skrev fredsavtal med ärkefienden Eritrea och fick därefter Nobels Fredspris. I princip hoppades alla bedömare på att en verklig fred mellan länderna efter decennier av konflikt skulle bli möjlig. I en sorts mindre fredsyra fick civilbefolkningen i Eritrea lämna in sina vapen, och enligt högt uppsatta eritreaner beslutades att den obegränsade National Service skulle återgå till arton månader. Och vi var många som önskade på att det nya säkerhetsläget skulle innebära att politiska fångar därmed kunde släppas. TPLF deklarerade emellertid från norr att: ”ingen fred utan TPLF”. Den eritreanska civilbefolkningen fick missmodiga hämta tillbaka sina vapen och den nationella servicen (på engelska National Service, en kombination av värnplikt av samhällstjänst) förblev fortsatt obegränsad.
TPLF planer på att bryta sig loss ur Etiopien och utropa en egen stat, staten Tigray, går långt tillbaka. Det var först under kriget mot Etiopiens dåvarande president Mengistu som TPLF 1986 blev övertalad av eritreanska EPLF att överge planerna på en egen separat stat och bli ”All Etiopisk” och gå mot huvudstaden Addis Abeba, vilket de i samarbete med den Eritreanska befrielserörelsen också gjorde och tog makten 1991. Trots att de var statsbärande parti för hela Etiopien fortsatte de att bygga sin provins, bland annat genom att överföra resurser. TPLF har under åren fått omfattande kritik för sin etniskt chauvinistiska politik som splittrat landet och fått många att befara en ”Jugoslavien-situation”. Diplomater i Addis Abeba beskriver att idag står den etniska frågan högst på dagordningen i landet. De gick så långt att när jag själv gick in på det Etiopiska kartverket i Addis Abeba och köpte en officiell karta över Etiopien under TPLF styret, så hade delar av Eritrea, Wollo och Gondar ritats in som tillhörande Tigrayprovinsen. Drömmen om ett Stortigray och den etniska provinsiella nationalismen var fortsatt vid liv.
TPLF ledningen som var så kallade Albanien-kommunister, hade paradoxalt nog stöd av USA, och trodde sig kunna expandera sin provins i en sorts intern imperialism utan repressalier. När Etiopien för ett par år sedan stod på randen till etniskt, politiskt sammanbrott med omfattade upplopp, ekonomisk bankrutt och demonstrationer mot TPLF-regimen grep USA, Saudiarabien och Emiraten in och tillsammans med Eritrea. Abiy Ahmed iscensattes en plan där TPLF-regimen förlorade makten efter 27 år. TPLF drog sig tillbaka till sin provins och slickade såren, och det rapporterades att TPLF köpte in vapen och satte 70 – 80 000 ungdomar i vapenträning. Under måndagen uppmanade TPLF:s ledare Debretsion Tigrays ungdomar att hjälpa TPLF med att göra motstånd mot centralregeringen. Den 14 november sedan sköt TPLF missiler mot Etiopien och Eritrea i ett försök att göra konflikten internationell, vilket inte heller det lyckades. Tre missiler riktade mot Eritreas huvudstad Asmara och slog ner strax innan klockan 20 på kvällen. Detta har ännu inte kommenterats av Eritrea. Inte ens i den dagliga nyhetssändningen klockan 21 i eritreansk tv, en timme efter nämndes attacken. Om Centralregeringen i Etiopien kan överta kontrollen av Tigrayprovinsen kommer Eritrea bli av med sitt största hot och vara de stora vinnarna. Frågan är vilken roll Eritrea nu spelar i kriget. Bellingcat rapporterar om drönare från Arabemiraten på en eritreansk flygbas.
Eritrea har bekräftat att de står redo med tungt artilleri vid gränsen. Personligen tror jag att Saudi, Emiraten och Eritrea på olika sätt ger sitt stöd till Etiopiens regering, eftersom de – tillsammans med USA – ligger bakom att TPLF förlorat makten. Under måndagen den 23e november gick Etiopiens justitieminister, Gedion Timothewos, ut och sa att TPLF:s attacker på landets militär, på Amharagruppen och på Eritrea, kan komma att utgöra förräderi och terrorism. Reuters uppger att så här långt att hundratals, kanske tusen personer har dött i striderna och under flygbombningar, och att 40 000 människor tagit sin tillflykt till Sudan.
Kan det bli fred nu?
Det finns både bra och dåliga scenarier om vad som nu kan komma att hända. Om Abiy Ahmed och de federala styrkorna tar kontrollen i Tigray, vilket det ser ut som i skrivande stund, så kan regionen få en fred som inte varit möjlig sedan 1990. Det största hotet mot såväl centralregeringen i Addis Abeba och Eritrea har varit TPLF:s planer på ett Stortigray, där territorier från båda länderna ingår, och som TPLF har rustat för att uppnå. Efter att de förlorade makten april 2018 har en nationalistisk retorik hörts från tv sändningar i Tigray, av typen att Eritrea tillhör oss, Stortigray sträcker sig från Röda havet till Axum etc. Denna hårda, nationalistisk retorik har fått vissa delar av befolkningen med sig. Om fred nu kan uppnås kan Eritrea demilitarisera på allvar och säkerhetsläget kan medge att politiska fångar kan släppas, vilket var förhoppningen när fredsavtalet slöts med Abiy april 2018.
Inom kort kommer Abiy Ahmed och de federala styrkorna av allt att döma ta kontroll över Tigrayprovinsen. Vad är deras plan för att samla befolkningen bakom ett enat Etiopien? Om de lyckas med det konststycket så kommer jordmånen för kvarvarande TPLF-fighters att återta provinsen och väcka liv i drömmen om ett Stortigray vara mycket begränsade. Ett annat Scenario som det varnas för är att även om hälften av TPLF:s fighters slås ut, så är hälften kvar. De kan dra sig upp i bergen till grottor där vapen gömts och fortsätta en långvarig konflikt som kan skapa en libysk utveckling som slutar med en etiopisk failed state.
Vad händer i Eritrea?
En fråga som hittills inte nämnts är att en betydande del av eritreanska oppositionen befinner sig i – och bedriver sin motstånd mot Eritrea – från Tigray i samarbete med TPLF. Halva Eritreas gräns löper mot Tigray. Om TPLF förlorar kontrollen över Tigray innebär det att eritreansk opposition förlorar en betydelsefull bas och en militärt stark samarbetspartner. I de fall de fångas in kan de komma att arresteras. Det gör frågan mer komplex för en del bedömare i omvärlden, som å ena sidan värnar om oppositionen mot Eritrea, och framför allt mot Presidenten Isais Afwerki, samtidig som de är väl förtrogna med TPLF:s brutala krigföring under sin tid vid makten. Det var ett krig där de utnyttjade andra etniska gruppers barn som soldater i stormanfall mot Eritrea under kriget 1998-2000, då Etiopien under TPLF:s ledning, invaderade och bombade omfattande civila områden, vilket resulterade i närmare 100 000 döda och en miljon flyktingar. Det var ett krig där andra grupper fick bära den tyngsta bördan och den egna gruppen i högre utsträckning skonades. I detta geopolitiska spel menar därför en del att man bör stödja de etniska seperatisterna i TPLF:s ledning för att inte riskera att försvaga den eritreanska oppositionen. Andra menar att man, genom att stödja den etiopiska regeringens kampanj för ”Law enforcement” mot krigsherrarna i Tigray, skapar möjligheten till en stabilitet i regionen som inte funnits på decennier och som också skulle kunna tvinga fram reformer i Eritrea, när det inte längre finns en yttre fiende att skylla på. Säkert är i alla händelser att den pågående militära operationen inte löser alla de underliggande motsättningar som finns i Etiopien. Och snart väntar matchen mot Sudan och Egypten om Nilen och den gigantiska dammen (GERD/TaIHiGe, Grand Ethiopian Renaissance Dam) som kommer att stå fylld inom det närmaste decenniet. Om det får vi anledning att återkomma.
Donald Boström
Läs också: Vem vinner propagandakriget?
Hör mer om Etiopien i Global Podd.
