KRÖNIKA. Benjamin Netanyahu har förlorat sin majoritet. Samtidigt har de två arabledda listorna fått 19 mandat, fler än någonsin. Regeringsbildningen ställer därmed en fråga på sin spets. Ska de väljare som gett de här partierna sitt förtroende få samma möjlighet som andra att påverka vem som styr Israel?
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
I valet den 27 oktober blev Likud störst med 27 mandat. Men tillsammans fick Netanyahu och hans allierade 53 av Knessets 120 platser, åtta färre än vad som krävs för en majoritet. Valdeltagandet låg på omkring 78 procent. De fyra oppositionspartierna kring Gadi Eisenkot fick 48. Gemensamma listan fick elva och Ra’am åtta. President Isaac Herzog tog emot det officiella valresultatet den 4 november och inledde samtalen med partierna om vem som ska få försöka bilda regering.
De fyra oppositionspartierna och de två arabledda listorna har tillsammans 67 mandat. De arabledda listorna hade sammanlagt tio mandat i den avgående Knesset. Deras framgång gör frågan om deras inflytande svårare att skjuta åt sidan. De 67 mandaten räcker med god marginal till en majoritet om de kan enas. Ra’am har meddelat att partiet vill ge Eisenkot uppdraget att bilda regering. Det beskedet säger ännu inget om hur en regering skulle se ut. Flera av partierna kring Eisenkot har avvisat regeringssamarbete med de arabledda partierna.
Vems röster räknas?
Om man räknar bort de arabledda partierna blir Netanyahus 53 mandat fler än oppositionens 48. Det är så en förlorad majoritet kan beskrivas som en seger. Man drar en gräns mellan de partier som anses ha rätt att forma en regering och dem som får nöja sig med att sitta i parlamentet. Den gränsen dras i praktiken efter vilka medborgare partierna företräder.
Det är självklart att partier kan avstå från att samarbeta när de är oense om politiken. Frågan är vad som händer när den arabiska minoritetens företrädare på förhand avfärdas som regeringspartner på grund av vilka de representerar. Om omkring två miljoner medborgare gång på gång får se sina företrädare ställas åt sidan när makten fördelas, vad har de då för skäl att tro att de kan förändra sin situation genom att rösta?
Här finns en paradox för de partier som har gått till val på att byta ut Netanyahu. Genom att stänga dörren för samarbete med de arabledda partierna begränsar de sina egna möjligheter att bilda regering. De håller samtidigt fast vid en av de normer som en verklig förändring skulle behöva bryta med.
Högern sträcker sig över blockgränsen
Netanyahus motståndare rymmer flera olika politiska riktningar. I oppositionen finns högerpartier som avvisar en tvåstatslösning. Bland dem finns också förespråkare för fortsatt utbyggnad av bosättningarna och för att befästa Israels kontroll över palestinska områden. Ett regeringsskifte kan därför lämna centrala delar av politiken gentemot palestinierna intakta.
Valet blottlägger hur svag den liberala strömningen är. De som både försvarar en liberal demokrati med lika rättigheter och vill se en tvåstatslösning har begränsat inflytande i den nya Knesset. Det är ett skäl till att se på regeringsbildningen också ur ett regionalt perspektiv. Vilka partier som får ministerposter är en sak. Vilket utrymme det finns för en politisk uppgörelse med palestinierna är en annan.
EU kan sätta riktad press
Israel lever emellertid inte i en egen bubbla, och en förändring av landets politik ligger i ett bredare internationellt intresse. Under dessa omständigheter förblir Europeiska unionen den främsta, om inte den enda, aktören som kan rädda Israel från sig självt.
EU:s ledare bör klargöra att det strider mot principen om politisk jämlikhet att utestänga de arabledda partierna från inflytande på grund av vilka de företräder. Fortsatt diskriminering och kränkningar av grundläggande rättigheter bör få följder för relationerna med Israel. EU bör överväga riktade sanktioner mot politiker som använder rasistisk retorik, förespråkar fördrivning av palestinier från Gaza eller som driver på för annektering och fler bosättningar.
Europeiska ledare som besöker Israel bör också träffa företrädare för den arabiska minoriteten och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och lika medborgerliga rättigheter. Hur Israel behandlar sina arabiska medborgare säger mycket om möjligheten till en förändring av landets politik gentemot palestinierna.
En bred kulturell bojkott riskerar däremot att drabba de liberala röster som redan har svagt inflytande. Den kan också ge den nationalistiska högern argument för att vända sig bort från omvärlden. EU:s åtgärder bör riktas mot dem som bär ansvar för övergrepp och diskriminering.
Regeringsbildningen är ett första prov. På längre sikt prövas Israels demokrati av om landet kan ge alla sina medborgare samma möjlighet att påverka politiken och erkänna palestiniernas nationella rättigheter. Det är också en förutsättning för en politisk kompromiss som kan göra livet för både israeler och palestinier tryggare.
Ofer Chen
Historiker, affilierad forskare vid Leo Baeck-institutet i Jerusalem och krönikör i The Times of Israel. Denna text utgår från en tidigare publicerad krönika i The Times of Israel.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
