KRÖNIKA. Jag var i Iraq då FN:s högkvarter sprängdes i luften. Folk jag argumenterat med på morgonen förblödde på kontorsgolvet när splittret från fönstren borrade in sig i armar och ryggar. Humanitärt arbete är inte något du gör; det är den du är, skriver Annika Sandlund som i många år arbetat för FN:s flyktingorganisation UNHCR.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Oktober, år 2026. Närmare 1,000 medarbetare från UNHCR får ett brev som tackar dem för trogen tjänst och avslutar deras karriär. Brevet är den fysiska beviset på den senaste i raden av uppsägningar som pågått i 18 månader. Av över19 000 anställda år 2025, kommer endast 8 500 att vara kvar i organisationen nästa år. Brevet sätter punkt för 5, 10, 20 eller 25 års trogen tjänst. Det är svårt att lämna ett jobb. Det är mer förödande att mista sin identitet.
Jag vet. Också min identitet har formats av hjälparbetet. Också jag kände den där pirrande stoltheten den första dagen på jobbet för 25 år sedan. Privilegiet att både få se världen och göra skillnad. Bidra till att den blev bättre. I varje personal undersökning som jag tagit del av har kollegerna gett fulla poäng för endast en sak: tron på mandatet.
Men vad betyder det?
UNHCRs mandat är att skydda flyktingar och hjälpa stater att efterleva konventionen och hitta globala lösningar till flykting situationer. Rent praktisk handlar det om allt från att övertyga soldaterna att släppa fram konvojen, till att organisera matutdelningen för 10 000 människor, till att spökskriva statsministern tal om att landet inte brister för att en miljon korsat gränsen. Kombination av den konkreta hjälpen med utmaningen att förhandla fram lösningar var det som lockade. Är det som lockar.
Humanitärt arbete är inte något du gör; det är den du är. UNHCR är en humanitär organisation där rotationen är verklig – vart annat, vart tredje, i bästa fall vart femte år ska du och familjen flytta på sig. Mina barn har bott i Sri Lanka, Etiopien, Turkiet och Frankrike före vi landade i Sverige. Om två år ska vi vidare. UNHCR lär ha FNs högsta skilsmässostatistik. Men också den starkaste sammanhållningen. ”You’re worse than a clan”, sade en chef som gled in på ett bananskal.
Men vad betyder det?
Jag var i Iraq då FN:s högkvarter sprängdes i luften. Folk jag argumenterat med på morgonen förblödde på kontorsgolvet när splittret från fönstren borrade in sig i armar och ryggar. Det var kaos. Jag pratade med kolleger i timmar. Först efter beslutet om evakuering fattats och vi börjat lasta datorer in i bilarna ringde jag mina föräldrar. CNN hann före. I dag är slakten av hjälparbetare så normaliserad att de bara nämns en gång om året och då i pluralis; Över 350 hjälparbetare miste livet år 2025. Idag känner alla någon som dött. Också ilskan förenar.
Många som lämnar UNHCR lämnar sin familj.
Till skillnad från många andra hjälparbetare har jag haft den unika förmånen att behålla kontakten med dem som gck på samma dagis som jag. Finlandssvenskarna i Åbo är en liten minoritet, så från och med årskurs 1 gick i en ”sammansatt klass”, en lärare, två årsgrupper. Jag delade klassrum med sju flickor och fem pojkar i 16 år: fingerfärg, matematik, teaterföreställningar. Vi slog vad om hurvida Berlinmuren skulle falla. Ena dagen väntade vi på att se vem som skulle svimma av att stirra för länge in i ljusen under Lucia tåget; nästa dag låste de in mig i städskrubben. Vi slogs.
Och sedan föll Berlinmuren. Vi skildes.
Jag lärde mig att berätta om hjälparbetare med urskiljning. Hur många förstår känslan av att somna under stjärnorna i Afrika medan skottlossning hörs i fjärran, bara för att vakna med bultande hjärta för att någon rycker dig i håret – och sedan stirra rakt in i det smala, skäggiga ansiktet på en get? Mina klasskompisar skulle fråga varför vi överhuvudtaget befann oss i södra Etiopen.
Det jag inte säger, för att det inte behöver sägas, är hur rädd jag var. Hur oerhört medveten jag var om hur lyckligt lottad jag var som levde. Jag och den skäggiga geten. Fortfarande här. Om muren kan falla, kan vi bygga upp världen igen.
Du minns människorna
Som hjälparbetare minns du människorna. Deras ansikten, deras motståndskraft. Den unga flyktingmamman jag ringde sent en fredag som gick med på att ta emot två unga pojkar över natten och sade: ”Min dotter försvann … och någonstans där ute tar någon annan mamma hand om henne.” Flera år senare var pojkarna fortfarande hos henne, dottern fortfarande borta, och vidarebosättningstjänstemannen frågade: ”Men var är pappren?”
För mina gamla klasskompisar skulle det vara en rimlig fråga. Så i stället berättar jag om den glittrande stjärnhimlen över öknen. Och det är sant. Det finns ingen natthimmel som liknar den där månen ligger ned.
Men det är inte det jag tänker på när balkongdörren slår igen och jag vaknar kallsvettig mitt i natten. I mörkret försöker jag lokalisera ”the grab bag” innan jag minns att jag befinner mig i Stockholm. Och då tänker jag på kollegerna. Jonas Hassen Khemiri må ringa sina bröder. Jag ringer kollegorna.
Till alla dem som tvingas lämna UNHCR. Kanske blir du en annan, kanske inte. Men organisationen identitet kommer också att förändras, för vad är vår familj utan dig? Jag kommer att sakna dig. Och drömmen om att det finns tillräckligt många människor som tror på en bättre värld för att göra den möjlig. För det var därför vi valde detta.
Annika Sandlund
UNHCR representant för de nordiska och baltiska länderna.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
