KRÖNIKA. Det inte är någon enskild organisations eller gemenskaps ansvar att försvara rätten till liv. Det är ett gemensamt mänskligt ansvar, skriver den svensk-iranske människorättsaktivisten Abdolnaser Sadidi.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Den 10 oktober, på Världsdagen mot dödsstraffet, befann jag mig i centrala Stockholm för att delta i ett långdistanslopp som anordnades av unga svensk-iranier och människorättsaktivister som verkar för mänskliga rättigheter i Iran. Även om jag inte deltog i själva loppet ville jag vara på plats för att visa mitt stöd för ett initiativ vars budskap sträckte sig långt bortom själva idrottsevenemanget.
Loppet i Stockholm var en del av en internationell aktion som genomfördes i nio städer runt om i världen. Genom idrotten uttryckte deltagarna solidaritet med politiska fångar och människor som riskerar avrättning i Iran, samtidigt som de försökte väcka större uppmärksamhet hos allmänheten och medierna kring landets fortsatta användning av dödsstraffet.
Det som gjorde evenemanget meningsfullt var dess enkla men kraftfulla budskap: varje människoliv är viktigt. Löparna tävlade inte om medaljer eller rekord. De använde ett offentligt idrottsevenemang för att påminna världen om att bakom statistiken över avrättningar finns människor, familjer och liv som avslutats i förtid.
Initiativets internationella betydelse återspeglades också i ett offentligt budskap från Maryam Rajavi, som uppmärksammade maratonloppen i nio städer och den bredare kampanjen mot avrättningar som pågår i 26 städer runt om i världen. Hennes budskap betonade solidariteten med politiska fångar och det bredare kravet på ett stopp för avrättningar i Iran. För oss som samlats i Stockholm var det centrala budskapet tydligt: kampen mot dödsstraffet måste förbli synlig, och fångarnas och deras familjers röster måste fortsätta att höras.
Initiativet uttryckte också stöd för kampanjen No to Execution Tuesdays, genom vilken fångar i iranska fängelser har genomfört veckovisa hungerstrejker för att kräva ett slut på dödsstraffet. Deras aktioner har riktat uppmärksamheten mot de fångarnas beslutsamhet som fortsätter att höja sina röster trots de risker de utsätts för.
Frågan är särskilt brådskande för politiska fångar, av vilka vissa riskerar avrättning på grund av sin politiska verksamhet eller sina övertygelser. Deras familjer lever i ständig rädsla för att få förödande nyheter, samtidigt som många fall får begränsad uppmärksamhet utanför Iran. Att öka medvetenheten om dessa fall är avgörande om den internationella oron ska kunna omsättas i ett meningsfullt tryck för att förhindra ytterligare avrättningar.
När jag stod bland de människor som samlats i Stockholm slogs jag av engagemanget hos de unga människor som valt att förvandla en idrottsaktivitet till ett uttryck för medborgerligt ansvar. Deltagandet av supportrar i åtta andra städer visade hur en gemensam omsorg om mänskliga rättigheter kan föra människor samman över nationsgränserna.
Sådana evenemang fyller också ett viktigt syfte i ett alltmer överfyllt nyhetslandskap. Avrättningar i Iran riskerar att bli rutinmässiga rubriker, där varje ny rapport snabbt trängs undan av nästa. Offentliga initiativ kan bidra till att bryta den cykeln, uppmuntra journalister att undersöka enskilda fall och påminna politiska ledare om att frågan förtjänar fortsatt uppmärksamhet.
Naturligtvis kan ett löpevenemang inte i sig stoppa avrättningar. Men det kan bidra till att fångarna inte glöms bort, att deras familjer vet att de inte är ensamma och att allmänheten förblir medveten om vad som händer. Det kan också uppmuntra människor som annars kanske skulle känna sig maktlösa att ta ställning på ett fredligt och konstruktivt sätt.
För mig var betydelsen av den 10 oktober i Stockholm just denna kombination av idrott, solidaritet och allmän medvetenhet. Deltagarna visade att det inte är någon enskild organisations eller gemenskaps ansvar att försvara rätten till liv. Det är ett gemensamt mänskligt ansvar.
Budskapet från de nio städerna var tydligt: avrättningar får inte accepteras som en ”vanlig” del av det politiska livet, och fångarnas liv får inte glömmas bort. Löparna bar detta budskap genom gatorna. Utmaningen ligger nu hos medierna, det civila samhället och de politiska ledarna att se till att det fortsätter att höras.
Abdolnaser Sadidi
Svensk-iransk människorättsaktivist och ordförande för Föreningen för anhöriga till offren för massakern 1988.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
