ANC backar åter och medger självgodhet. I Kongo DRK planerar Joseph Kabila för comeback och i Zimbabwe har ”Krokodilen” sett till så att han kan väljas om, utan att medborgarna ska ha något att säga till om. Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen, som alltid med en egen twist.
Förväntat fiasko för ANC
Ja, förväntade! För även om många internationella media beskriver utgången av de sydafrikanska lokalvalen som överraskande, har de flesta som följt sydafrikansk politik de senaste åren förutsett vad som skulle komma. Den tidigare befrielserörelsen och, sedan de första demokratiska valen, regeringspartiet ANC har fortsatt sin, nästan dramatiska, nedgång. Sedan 2004 då två av tre sydafrikaner röstade för partiet har ANC därefter val efter val förlorat anhängare. Nu röstade endast knappt en tredjedel för ANC (inklusive allianspartnern kommunistpartiet SACP:s röster).
Partiets generalsekreterare Mbalula betraktade valresultatet som ”katastrofalt” och la också in den korrekta analysen att ”…medelklassen har lämnat ANC.” Inför valen har också ANCs ledning i hög utsträckning bett den sydafrikanska befolkningen om ursäkt för självgodhet, korruption och underlåtenhet. Man säger sig nu insett detta och lovar utrensningar och förbättringar.
Jag är övertygad om att många inom ANC fruktat ett än sämre resultat. Mot den bakgrunden är de 31 procenten inte så pjåkigt!
ANC vann också, tämligen övertygande, över sin värsta antagonist (men nationella koalitionspartner) Democratic Alliance, DA, som erhöll knappt 25 procent. Partiet är särskilt stark bland medelklassen och i urbana områden. Totalt gick DA bättre än under tidigare val, men resultatet var nog inte vad man hoppats på. Utgången bekräftar vad de flesta påpekat, nämligen att så länge DA leds av nästan uteslutande vita politiker kan inte partiet växa mycket mer, trots sitt goda rykte som ansvarskännande i de orter där partiet styr.
Inte heller de populistiska partierna tidigare president Zumas MK och retoriskt skicklige (men brottsanklagade) Malemas EFF kan vara nöjda. Bägge gick ordentligt tillbaka och lockade var och en färre än tio procent. MK befäste dock sin position som provinsen Kwa-Zulu Natals största parti. Men utöver zulu-befolkningen verkar man inte ha lockat många röster.
Så vilka blev då nöjda? Ja, några av småpartierna. Valet innebär en fragmentisering av den sydafrikanska politiska kartan. Värt att nämna är partiet Action SA som fick 5,7 procent. Partiet, som har intar en invandrarfientlig attityd, är uppbyggt kring Johannesburgs före borgmästare Mashala. Han kan nämligen möjligen återta den positionen. För de närmaste två veckorna ska partierna förhandla om ledningen av de lokala beslutsorganen. De kommer säkert att bli lika tuffa som de svenska förhandlingarna. Politiker som känner doften av makt är nog ganska lika världen över.
Kabila gör come-back – kan han bli president på nytt?
Konflikten i östra DR Kongo är en av de värsta humanitära kriserna i världen. Enligt FN har 7,8 miljoner människor tvingats lämna sina hem och 28 miljoner lider av svält. Hundratals olika bandit-/milisgrupperingar hemsöker den plågade befolkningen. Dessutom plågas regionen av Ebolautbrottt. Försök till att hitta någon förhandlingslösning har varit halvdana. Idag finns två delvis parallella spår, från USA och Qatar.
Våldet har sin upprinnelse i folkmordet i Rwanda 1994. Som i alla andra konflikter böljar våldet fram och tillbaka. Det mest avgörande skeendet var för några år sedan då den Rwanda stödda militära grupperingen M23 återkom och snabbt kunde ta makten i Kivu-provinserna med storstäderna Goma och Bukavo. Grupperingens trupper tog över stora delar av landets mest mineralrika områden. En central förklaring till konflikten ligger just i önskan att ta makten över landets alltmer betydelsefulla mineraler, som kobolt (världsledande), koltan, koppar, guld och litium.
M23 var ursprungligen endast en militär gruppering, skapad av eller åtminstone stödd av Rwanda. Under åren har dock ett mer politiskt paraply bildats. Det senaste försöket gjordes tidigare i oktober när koalitionen Front pour la Refondation de la Nation (FRN) skapades. FRNs mål är att …”med alla medel, inklusive våld, rädda landet ur tyranni”…
Dess ledare är den före detta presidenten Joseph Kabila, 55. Joseph Kabila tog över makten från sin far när denne mördades 2001. Han styrde sedan DR Kongo fram till de mycket kontroversiella valen 2019. Enligt många bedömare medverkade han till att Félix Tshisekedi utnämndes till president. Kabila skulle kunna, genom sitt partis styrka i nationalförsamlingen, behålla viss makt. Som så många andra liknande överenskommelser höll inte denna och Kabila lämnade landet under några år. Men nu har han återkommit – säkerligen med maktanspråk. Förutom Kivu-provinserna spekulerar många i att han – med sina familjeband – kan erövra makten I Katanga-provinsen (som har stora kopparfyndigheter).
Men sittande president Tshisekedi lär inte utmanövreras så enkelt. Han åtnjuter en viss ökad popularitet då landets ekonomi förbättrats med sex procent tillväxt och minskad inflation. Dessutom åtnjuter han Trumps stöd (mineralöverenskommelser). Samtidigt har Trump-administrationen skärpt sanktionerna mot Rwandas militär. Men kanske – kanske – kan den optimistiske hoppas på att något kommer ut av det initiativ till nationell dialog som den landsförvisade, men ändå inflytelserike Katumbi driver tillsammans med den förre premiärministern Ponyo.
”Krokodilen” stärker sin makt – vem står på lut sen?
Alltsedan han blev president – efter att ha tagit makten från Mugabe – har Emerson Mnangagwa, 84, manövrerat för att befästa sin position som president för Zimbabwe och för landets alltmer ohotade regeringsparti ZANU-PF (partiet har skickligt lyckats krossa landets opposition).
I samband med partiets konferens i oktober togs ännu ett steg i den riktningen. ZANU-PZ godkände då det förslag som tidigare utarbetats av lojala Mnangagwa-anhängare. Det innebar (vi har tidigare beskrivit det i Global Bar) att presidentens mandat förlängs två år, till 2030, och att landets president ska utses av parlamentet och inte som hittills genom allmänna val.
Förslaget var långt ifrån okontroversiellt och har genomgått ett stort antal konsultationer. Men vid partikongressen tilläts ingen öppen diskussion. Tvärtom, de parlamentsledamöter och ministrar som tidigare uttryckt tveksamheter varnades för disciplinära åtgärder om de motsatte sig förslaget.
Det kraftigaste motståndet har kommit från förre armégeneralen och nuvarande vicepresidenten Constantino Chiwenga, 70. Han var den som, tillsammans med Mnangagwa, genomförde kuppen mot Mugabe 2017. Enligt samstämmiga bedömningar hade de bägge kuppmakarna en överenskommelse om att Mnangagwa skulle ha makten de första fem åren och att Chiwenga skulle överta presidentskapet därefter.
Så har dock inte skett, utan Mnangagwa har skickligt manövrerat och förstärkt sin position medan Chiwenga tycks ha förlorat alltmer makt. Vid partikongressen riktade vicepresidenten en stark och illa dold attack mot Mnanagagwa. Han varnade för att partiets politik inte var i samklang med folkets önskningar, att man isolerade sig alltmer och att privata intressen fick styra.
Chiwenga har sin starkaste anhang hos militärerna. Den stora frågan är dock hur stark denna uppbackning numera är. Presidenten har under de senaste åren genomfört många förändringar inom en ny och bland annat utsett en ny försvars- och säkerhetsledning.
Mycket tyder också på att presidenten även funderar på vad som händer när han blir än äldre. Glöm dock inte att Mugabe hann bli 93 år innan han blev avsatt.
En av Mnangagwas närmaste vänner och benefaktor är Kudakwashe Tagwirei, 57. Han har byggt upp en stor rikedom genom bland annat lukrativa överenskommelser med regeringen. I gengäld har Kudakwashe Tagwirei varit mycket generös givare till ZANU-PF:s partikassa.
Kudakwashe Tagwirei har under kort tid seglat upp som en central ledare i partiet och just blivit utnämnd till den viktiga posten som ekonomiminister. Men spekulationerna om efterträdare är nog alltför prematura. Kanske är spekulationerna om Tagwirei en ”försöksballong”, eller som en zimbabwier utryckte det ”En kyckling som man släppt ut för att se om pytonormen fortfarande är hungrig”. Kanske skulle Mnangagwa känna sig säkrare om hans fru eller barn efterträder honom.
Kaj Persson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
