Zambias skickliga finansminister banade väg för valsegern, nya oroligheter väntar Kenya och sedan väst övergivit Tanzania vänder sig landet alltmer mot Ryssland och Kina. Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen, som alltid, med en egen twist.
Zambia: Väntad seger för president Hichilema
Valresultatet i det zambiska president- och parlamentsvalet har precis publicerats. Som väntat fick den sittande presidenten Hakainde Hichelema (populärt kallad för HH), 64, flest röster: 61 procent mot 38 för hans främste motståndare Brian Mundubile, 55. I förra valet, för fem år sedan, vann Hakainde Hichelema med 64 procent. Valet genomfördes under tämligen lugna former, även om arresteringar ägde rum och rykten om kupper florerade. De internationella valobservatörerna kritiserade regeringen för sena förändringar av vallagen och att förutsättningarna var ojämna, bland annat inskränktes medias frihet.
Den kanske viktigaste anledningen till att valet blev så ojämnt får nog tillskrivas att oppositionen var splittrad och nästan förlamad fram till för tre månader sedan. Då tog Mundubile över resterna av förre president Lungus parti, Patriotic Front, och bildade ett nytt parti. Trots att Lungu förde Zambia in i en djup ekonomisk svacka (landet tvingade stoppa sina skuldåterbetalningar) har han och hans parti kvar stöd, främst från norra Zambia. Lungu själv dog för ett år sedan. Efter hans död pågick en långdragen strid mellan dennes familj och regeringen om Lungus begravning, en tvekamp som säkerligen kostat HH i popularitet.
Beundransvärt är att HH under sin tid vid makten verkligen lyckats få Zambia på ekonomiska fötter igen. Han (och hans skicklige finansminister Musokotwane) har lyckats övertyga internationella (inklusive kinesiska) kreditgivare och kunnat sanera landets skulder. Inflationen har minskat och BNP ökat med 6 procent.
Men makroekonomiska framgångar som inte märks i befolkningens plånböcker ger sällan massivt med röster. Så det blev även här ”plånboksfrågorna” som blev detta vals stora tvisteämne. Fattigdomen för den vanlige zambiern består, sju av tio zambier tjänar mindre än 3 USD/dag och priset för majs (stapelfödan) har stigit med 70 procent sen HH trädde till. Regeringen har försvarat sig, bland annat med att peka på att man slopat skolavgifterna, att skolluncher introducerats och att fler lärare och sjukvårdare har anställts.
Kritik har också riktats mot att HH:s vallöften vad gäller kamp mot korruptionen inte gett något resultat. Inte heller har framsteg noterats kring att främja demokratin och värna om yttrandefriheten, tvärtom hävdade oppositionen. Den omvalde presidenten har nu en möjlighet, med sin betryggande valseger och höga kopparpriser, att kunna fortsätta med sin makroekonomiska politik och transformera den till förbättringar för befolkningen, liksom till att demokratisera landet.
Kenya: Risk för oroligheter
Även om president- och parlamentsval inte kommer hållas förrän om ett år i Kenya, är den politiska debatten intensiv. Kenya är enligt mitt förmenande ett av de mest politiserade av kontinentens länder. Landets president, William Ruto, 59, är dessutom en mycket skicklig politiker, dock knappast skrupelfri. Han var fram till för några år sedan anklagad av Internationella Brottmålsdomstolen för att vara medskyldig till de oroligheter – med tusentals offer – som uppstod vid valen 2007/08.
Det finns i kenyansk politik vad som nästan kan betecknas som en ”tradition” att politiker betalar ungdomar att utföra våldshandlingar som tjänar politikernas syften. Det kostar inte mycket att betala arbetslösa, fattiga och frustrerade att kasta sten och orsaka skador. Vidare utnyttjas detta också för att underblåsa de etniska motsättningarna som fortfarande är framträdande i det kenyanska samhällssystemet. Oron är påtaglig att kommande valrörelse kommer medföra uppviglingar till blodiga sammandrabbningar.
Än så länge har ingen direkt motståndare till Ruto utkristalliserats. Han lyckades för snart två år sedan manövrera bort sin vicepresident Gachagua. Denne var viktig för Ruto för att få stöd från röststarka Mount Kenya-området. Den förmögne före detta affärsmannen har dock inte gett upp sina ambitioner att åter sitta vid ”köttgrytorna”.
Än så länge är dock oppositionen mot Ruto splittrad. Kvar finns ju flera av de politiker som i åratal försökt nå presidentmakten som Martha Karua, 70, och Kalonzo Musyoka, 73. Men att dessa skulle kunna attrahera den allt yngre kenyanska valmanskåren – och landets aktiva och politiskt mycket medvetna GenZ – är föga troligt. En politiker som man bör hålla ögonen på är advokaten och senatorn Edwin Sifuna, 44. Han var till för nyligen generalsekreterare för oppositionspartiet ODM, men har nu startat organisationen ”Linda Mwananchi” (ungefär: Försvara folket). Landets tidigare president Uhuru Kenyatta, 64, har fram till alldeles nyligen intagit en låg profil. Men i början av augusti återaktiverade han den gamla koalitionsgrupperingen Azimio la Umoja. Att Kenyatta gärna vill få en politisk revansch på sin tidigare vicepresident Ruto, förefaller sannolikt. Frågan är dock om han har tillräckligt med kraft och ambitioner kvar för en ny strid, möjligen då för att han vid förra valen så snöpligt blev besegrad av Ruto.
Ruto är väldigt energisk och ambitiös. Han har klart formulerat en väl utarbetad, långsiktig politisk plattform, med fokus inte minst på bostadsbyggande. Men Ruto har ännu inte lyckats övertyga sin valmanskår, enligt opinionsinstituten. Det hänger ju ihop med att den vanliga kenyanen – de så kallade hustlers som han gick till val på att stödja – inte känt att umbäranden blivit så mycket lättare.
Utrikespolitiskt har Ruto mycket skickligt charmat alla betydelsefulla ledare. Han kan peka på att valutan stabiliserats, inflationen minskat och byggt upp en valutareserv. Men med en statsskuld på över 70 procent av statens intäkter, blir det inte mycket kvar för offensiva satsningar.
Tanzania: Quo Vadis?
Ja, ni minns säkert: Hur ”despoten” Magafuli plötsligt avled, mitt under den covid-pandemi han så kraftfullt förnekat. Magafuli ersattes av regeringspartiet CCM:s vice president Samia Suluhu Hassan. Många betraktade henne som en övergångslösning. Men nej, hon stärkte sin position. Inledningsvis drev hon lite av en charmoffensiv. Rev upp flera av sin företrädares tvivelaktiga reformer, öppnade upp samhället, inledde dialog med oppositionen och utlovade att revidera författningen.
Men ju närmare valet i oktober 2025 kom, desto mer hårdför blev hon. Troligen var CCM:s partiledning rädd att riskera förlora den makt partiet i realiteten innehaft sedan landet blev självständigt 1964. Det största oppositionspartiet Chadema förbjöds och dess ledare, Tundu Lissu, fängslades (han sitter fortfarande fängslad), inte heller det näst största partiet ACT Wazalendo tilläts delta fullt ut. Media och internet blev alltmer svårtillgängliga och stängdes ner. Motståndare till CCM attackerades av polis och fängslades.
Förutsättningar för rättvisa val förelåg inte, vilket till och med Afrikas regionala organisationer AU och SADC konstaterade. Resultatet: Hassan fick 98 procent. Protester och demonstrationer bröt ut och polisen svarade med hårdhänta metoder. Enligt uppgifter dödades över tvåtusen personer.
Sannolikt fortsätter den politiska kampen inom CCM om vilken väg man vill att Tanzania ska utvecklas. ”Reformister” står mot ”traditionalister”. Själv noterade jag att Hassan bara för några dagar sedan klart uttryckte sin önskan att återuppta diskussionen om förändring av författningen ( vilket varit oppositionens huvudkrav sedan länge). Hon föreslog inrättandet av en försoningskommission för att påskynda förändringsarbetet för en ny författning.
Omvärlden reagerade kraftfullt mot fuskvalet. USA och EU skar ner biståndet med 40 procent och Sveriges regering beslutade att helt avsluta det svenska biståndet (vilket när detta skrivs redan skett). Utvecklingen har lett till att Tanzania nu alltmer vänt sig till andra länder som Kina och Brasilien. Hassan har just i dagarna varit på statsbesök i Moskva – med en stor affärsdelegation – och träffat Putin.
Så Tanzania står verkligen inför ett vägval. I en sådan situation behöver beslutsfattare kunna söka stöd och råd från dem som stått dem bi under andra svåra perioder. Sverige har alltjämt (eller har haft) en näst intill särställning. Sverige valde att under den svåra ekonomiska transitionen i början av 1980-talet stödja Tanzania med bistånd och inte minst dialog. Idag är detta vad Tanzania behöver. Men har vi avhänt oss den möjligheten genom beslutet att avsluta det svenska biståndet?
Kaj Persson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
