ANALYS. Högern i Argentina och Brasilien förenas i motståndet mot utvidgade rättigheter. Men rörelsernas historiska rötter och strategier för att bygga makt skiljer sig åt.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Hur kan vi förstå den sociala och politiska styrka som högern har fått i Argentina och Brasilien, två länder som utvecklades så olika efter sina diktaturer? Milei och Bolsonaro är centrala gestalter i denna process. Men att ta dem som utgångspunkt vore att förväxla hönan med ägget. Rötterna finns i nätverk, partier, politiska budskap, institutioner och politiska projekt som har vuxit fram under flera decennier.
Skillnaderna i historisk bakgrund är samtidigt betydande. I Argentina präglades diktaturens slut av det militära nederlaget i Falklandskriget och en mer abrupt brytning med militären. Från 1983 utvecklade landet en politik för minne, sanning och rättvisa, med Nunca Más – ”Aldrig mer” – som en av hörnstenarna. I Brasilien var övergången långsam och förhandlad. Militären behöll delar av sin makt, samtidigt som det auktoritära förflutna hanterades mer lågmält.
Reaktion mot demokratin
Trots dessa skillnader utvecklade högern i de båda länderna en påfallande likartad retorik och liknande arbetssätt. I båda fallen kan framväxten förstås som en reaktion på att demokratins sociala och politiska utrymme vidgades, framför allt under den vänsterinriktade gren av peronismen som växte fram under Néstor och Cristina Fernández de Kirchner under kirchnerismens och Arbetarpartiets, PT, progressiva regeringar. Utökade rättigheter, sociala insatser och större möjligheter till deltagande för kvinnor, urfolk, afro-brasilianare (quilombolas), jordlösa arbetare, rörelsen bland arbetslösa i Argentina (piqueteros) och andra marginaliserade grupper förändrade samhällsrelationer och rubbade etablerade privilegier.
Högerns svar blev att skapa fiendebilder. I Argentina kom ”kasten” att beteckna staten, fackföreningarna, universiteten och framför allt ”kirchnerismen”. I Brasilien förknippades ”systemet” med PT, pressen, universiteten, Högsta domstolen och de politiska institutionerna. I båda länderna framställdes legitima politiska motståndare i allt högre grad som hot mot nationen, friheten eller moralen.
Det politiska språket skiljer sig däremot åt. I Brasilien återupplivade nykonservatismen föreställningen om ett ”rött” hot och förenade antikommunism med religiös moralism och retorik mot korruption. I Argentina, där peronismen historiskt har haft monopol på att tala i ”folkets” namn, blev ”frihet” och kampen mot ”kasten” de främsta parollerna för Mileis libertarianism.
Konflikten omfattade också vetenskap, universitet, mänskliga rättigheter och jämställdhetspolitik. I båda länderna framställdes universitet och forskare som centrum för indoktrinering eller slöseri med offentliga medel. Med begreppet ”genusideologi” gjordes reproduktiva rättigheter och erkännandet av könsidentitet till centrala måltavlor för konservativ mobilisering. I Argentina tog offensiven form efter stora feministiska framgångar, som legaliseringen av abort. I Brasilien fick den framför allt kraft under den politiska kris som ledde till att president Dilma Rousseff avsattes genom riksrätt 2016.
Utmanar samsyn
Striden om det auktoritära förflutna både skiljer och förenar länderna. I Argentina började delar av högern förespråka ett ”fullständigt minne” och utmana den samsyn som hade vuxit fram kring diktaturens brott. I Brasilien gick bolsonarismen längre genom att hylla personer med koppling till militärregimen och tona ned dess människorättsbrott. I båda länderna började delar av högern framställa mänskliga rättigheter och multilateralism som områden som påstods ha kapats ideologiskt.
Sätten att bygga makt är däremot närmast varandras motsatser. I Brasilien förankrade sig den radikala högern gradvis i samhället innan den nådde statsmakten. Religiösa nätverk, tankesmedjor, förlag, bloggar och intellektuella kretsar byggde från 1980- och 1990-talen upp en politisk infrastruktur. Den stärktes under demonstrationerna 2013 och genom det händelseförlopp som ledde till Rousseffs avsättning 2016 och Bolsonaros valseger 2018.
I Argentina såg processen annorlunda ut. Peronismens historiska styrka och avsaknaden av en stark, självständig höger med folklig förankring gjorde det svårt att bygga en motsvarande social bas. President Macris (2015-2019) misslyckande öppnade för en libertariansk radikalisering av högern. Men La Libertad Avanza kom till makten utan en lokal organisation jämförbar med den brasilianska högerns. Paradoxalt nog försöker Milei nu, inifrån staten, bygga upp den politiska kraft som han lovade att bekämpa.
Skillnaden bidrar till att förklara hur de två ledarna Bolsonaro och Milei styrt. I Brasilien skedde nedmonteringen av institutioner mer gradvis och systematiskt. Statens kapacitet inom bland annat hälsa, utbildning och miljö försvagades. I Argentina tog processen en mer abrupt form, med nedskärningar, privatiseringar och en minskad roll för staten, under en uttalat libertariansk retorik.
Trots skillnaderna finns en grundläggande gemensam nämnare. Högern i de båda länderna växte inte enbart fram som oppositionsrörelser mot ”systemet” och ”kasten”. Vid makten bevarar eller förstärker de inslag i den nyliberala modellen, samtidigt som de försöker försvaga kontrollmekanismer och öka handlingsutrymmet för ekonomiska, religiösa och militära maktintressen.
Högern i Argentina och Brasilien har alltså skilda särdrag. Rörelserna skiljer sig åt i fråga om ursprung, social förankring, institutioner och utvecklingstakt. Men de förenas i reaktionen mot demokratins vidgade sociala och politiska utrymme och i försöken att rulla tillbaka en del av de sociala och politiska framsteg som har gjorts sedan demokratin återinfördes.
Det som står på spel är mer än ett regeringsprogram. Det handlar om själva gränserna för demokratin: vilka som får delta, vilka rättigheter som kan krävas och hur långt staten ska gå för att möta kraven från ett pluralistiskt samhälle.
Federico M. Rossi/Latinoamérica21
Professor i politisk sociologi vid UNED i Madrid. Hans senaste böcker är The Oxford Handbook of Latin American Social Movements (Oxford University Press) och Social Movements and Democracy (Mexikos nationella valinstitut).
José Szwako/Latinoamérica21
Doktor i samhällsvetenskap vid UNICAMP samt professor och forskare vid institutet för sociala och politiska studier vid delstatsuniversitetet i Rio de Janeiro, IESP-UERJ.
Artikeln är en sammanfattning av inledningen till boken Direitas/Derechas: Brasil & Argentina (Editorial Zouk, 2026). Boken innehåller 22 kapitel av några av Argentinas och Brasiliens ledande experter på de olika dimensioner som formar högern i de båda länderna.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
