ANALYS. I snart sju decennier har Kubas regering förnekat att landet har politiska fångar. Genom att kalla oppositionella för brottslingar försöker regimen dölja förtrycket, misskreditera motståndet och skydda sin internationella ställning. Det skriver Michael Lima Cuadra, forskare och ledare för organisationen Espacios Democráticos i Kanada.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Massgripandena efter demokratiprotesterna den 11 juli 2021 gjorde politiska fängslanden till en verklighet i tusentals kubanska hem. Det som tidigare kunde uppfattas som en ideologisk fråga blev djupt personligt. I en studie som CubaData och universitetet San Martín de Porres genomförde 2024–2025 med 1 685 kubaner uttryckte 65 procent medkänsla med de politiska fångarna. Resultatet tyder på att regimens försök att isolera dem genom att kalla dem ”legosoldater” eller ”fiender” kan ha börjat förlora sin kraft.
Men förtrycket efter protesterna 2021 är bara det senaste kapitlet i en betydligt längre historia. Under de senaste 67 åren uppskattas över en halv miljon kubaner ha fängslats av politiska skäl. Samtidigt har landets fängelsesystem vuxit från omkring tio större fängelser 1958 till minst 350 fängelser och förvar. Under dessa årtionden har politiska fångar vittnat om misshandel, dödande, långvarig isolering, svält och nekad sjukvård. Övergreppen har dokumenterats av människorättsorganisationer och uppmärksammats av FN människorättsorgan.
Ändå har regimen konsekvent förnekat att Kuba har politiska fångar. Den 1 februari 1977 sade vicepresident Carlos Rafael Rodríguez till BBC att några sådana inte fanns. Fängslade ”kontrarevolutionärer” kunde enligt honom inte räknas som politiska fångar.
Efter massgripandena i juli 2021 har denna hållning blivit särskilt tydlig. Kubanska företrädare har gång på gång hävdatatt landet saknar politiska fångar och att frihetsberövade inte utsätts för tortyr eller annan misshandel. Regimtrogna grupper utomlands har upprepat budskapet och beskrivit fångarna som brottslingar, legosoldater eller kontrarevolutionärer.
Förnekandet som politiskt verktyg
Kuba är inte ensamt om att fängsla oppositionella och samtidigt förneka förtrycket. Argentinas militärjunta förnekade anklagelser om tortyr och hävdade att den inte visste var försvunna fångar befann sig.Efter Venezuelas omstridda val 2024 förnekade riksåklagaren Tarek William Saab att de som gripits efter valet var politiska fångar. I stället utmålades de som terrorister och brott slingar. Även Ryssland och Iran har beskrivit politiska fångar som brottslingar, extremister eller personer fängslade av säkerhetsskäl.
Bakom detta finns en gemensam auktoritär logik. I De maktlösas makt beskrev den tjeckoslovakiske dissidenten Václav Havel lögnen som en grundläggande del av kommuniststaternas politiska system. Ideologin skapade en skenvärld där förtryck framställdes som laglighet och regeringar hävdade att de respekterade mänskliga rättigheter samtidigt som de förföljde sina motståndare. Systemet var fånget i sina egna lögner och tvingades därför ständigt förfalska verkligheten.
Denna skenvärld fick ett tydligt kubanskt uttryck i ett uttalande av Raúl Castro 1989. Inför en militär publik, under den pågående processen mot general Arnaldo Ochoa, sade Castro att det avgörande inte var vad han själv hade sagt till åhörarna, utan vad som stod i kommunistpartiets tidning Granma:
– Det som står i tidningen är den officiella ståndpunkten.
Klyftan mellan verkligheten och den officiella sanningen är särskilt tydlig i behandlingen av politiska fångar. Genom att kriminalisera människors fredliga utövande av grundläggande rättigheter kan regimen framställa dem som vanliga brottslingar – och sedan använda domarna som bevis. Förnekandet fyller därmed flera konkreta syften: att skydda regimens legitimitet, dölja motståndet, begränsa internationella påtryckningar och försköna bilden av förtrycket.
Skyddar bilden av revolutionen
Revolutionsregeringen byggde en del av sin legitimitet på att fördöma tortyren, dödandet och det politiska förtrycket under Fulgencio Batistas diktatur. Att erkänna politiska fängslanden och övergrepp skulle blottlägga motsättningen mellan det förtryck revolutionen fördömde och de metoder som den nya staten själv använder. Det skulle också skada den humanitära bild som Kuba har byggt upp internationellt.
En politisk fånge synliggör två saker som en auktoritär regering helst vill dölja: statens beredskap att förtrycka och medborgarnas vilja att göra motstånd. Kubas plantados, ungefär ”de som stod fasta”, var politiska fångar som vägrade underkasta sig politisk omskolning och ideologiska krav. De höll fast vid sitt motstånd trots att det ledde till hårdare bestraffning.
Årtionden senare har samvetsfångar som Félix och Saylí Navarro stått emot påtryckningar att acceptera exil som priset för frihet. Förtrycket har aldrig helt lyckats kväsa motståndet.
Erkännande leder till fördömanden
Ett erkännande av att landet har politiska fångar kan leda till fördömanden, utredningar, diplomatiska påtryckningar och sanktioner.
Sedan juli 2021 har människorättsaktivister och fångarnas anhöriga fortsatt att mobilisera. Under samma period har Europaparlamentet antagit minst sex resolutioner om politiska fångar och förtryck på Kuba. I juni 2026 fördömde parlamentet tortyr och andra övergrepp och krävde sanktioner mot företrädare som medverkat till förtrycket. Även USA senat och Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, IACHR, har uppmärksammat enskilda fall. Den växande internationella granskningen visar att förnekandet har sina begränsningar.
Förskönar bilden av förtrycket
När övergreppen är alltför väldokumenterade för att förnekas kan kontrollen över hur de uppfattas bli lika viktig. Det kräver inte alltid påhittade uppgifter. Även en noggrant regisserad presentation av sanningen kan få samma effekt. Den kinesiske människorättsadvokaten Xie Yanyi satt frihetsberövad i omkring 18 månader. Han har berättat om misshandel, svält, isolering och andra övergrepp. Efter frigivningen 2017 höll myndigheterna honom under bevakning på ett hotell. Där fick han ordentligt med mat och gick upp betydligt i vikt innan han tilläts återvända hem.
De förbättrade förhållandena var verkliga. Men de kunde samtidigt göra de synliga spåren av övergreppen mindre tydliga när han åter visade sig offentligt. Den kubanske konstnären och samvetsfången Luis Manuel Otero Alcántara är ett liknande exempel. Efter att ha tillbringat en stor del av den första tiden i fängelse i isolering fick han senare möjlighet att skapa konst och ta emot familjebesök. Mot slutet av sin fyraåriga godtyckliga fångenskap flyttades han till ett hus vid stranden. Där tillbringade han elva dagar innan han lämnade landet för ett liv i exil.
I båda fallen kunde de tillfälligt förbättrade villkoren påverka omvärldens bild och flytta uppmärksamheten från tidigare övergrepp. Ansvaret ligger inte hos fångarna, vars berättelser mycket väl kan vara helt sanningsenliga. Det ligger hos de system som styr både villkoren i fångenskap och vad omvärlden får se.
Förnekandet gör offren osynliga
I snart sju decennier har förnekandet av politiska fångar hjälpt Kuba att upprätthålla bilden av en revolution som står på de fattigas och förtrycktas sida. Men förnekandet skyddar inte bara regimens anseende. När fängslandenas politiska innebörd suddas ut blir också offren för förtrycket osynliga. Genom att kalla dem vanliga brottslingar döljer regimen deras lidande, deras motstånd och det förtryck som förde dem bakom galler. En regering som vägrar erkänna varför människor fängslas har knappast förutsättningar att göra upp med de metoder som håller förtrycket vid liv.
Historiens dom formas dock inte bara av de principer som regeringar säger sig försvara, utan också av hur de behandlar sina medborgare – särskilt dem som protesterar. Kubas politiska fängelser lämnar därför efter sig en fråga som inget officiellt förnekande kan sudda ut:
Hur ska historien döma ett system som bär ansvar för snart sju decennier av politiskt förtryck?
Michael Lima Cuadra/Latinoamérica21
Forskare och ledare för Espacios Democráticos, en organisation som arbetar för solidaritet i Kanada med människorättsförsvarare och civilsamhället på Kuba.
Översättning och bearbetning: David Isaksson. Läs originalartikeln här.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
