ANALYS. Religionen har varit central för Brasiliens politiska omvandling, från befrielseteologin som bidrog till vänsterns framväxt till pingströrelsens uppgång som konservativ kraft.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Religion antas ofta vara en naturlig bundsförvant till konservatismen, men den latinamerikanska katolicismen har vid upprepade tillfällen utgjort en grund för radikal och antikolonial politik – från Bartolomé de las Casas försvar av urfolk på 1500-talet till Camilo Torres Restrepo, den colombianske präst som dödades 1966 efter att ha anslutit sig till ett väpnat folkligt uppror.
Befrielseteologin, som växte fram under 1960- och 1970-talen genom personer som Gustavo Gutiérrez och Leonardo Boff, hävdade att kristna borde utmana de strukturer som skapade fattigdom i stället för att begränsa sig till att lindra den genom religiös hängivenhet. Progressiva präster och religiösa företrädare i El Salvador, Bolivia, Nicaragua, Ecuador och Mexiko tog till sig dessa idéer, men ingenstans fick de så djupgående konsekvenser som i Brasilien. Under militärdiktaturen byggde kyrkliga basgemenskaper (CEB) och biskopar som Hélder Câmara, Paulo Evaristo Arns och Pedro Casaldáliga upp gräsrotsnätverk som gav arbetare och bönder utrymme att organisera sig mot en brutal regim som hade installerats med CIA:s stöd 1964. När demokratiseringen fortskred knöts dessa nätverk till Arbetarpartiet (PT), De jordlösas rörelse (MST) och arbetarrörelsen i stort.
Katolska kyrkan ersätter biskopar
En studie av Guadalupe Tuñón, publicerad 2026 i American Political Science Review, prövar direkt detta orsakssamband: År 1978 började Johannes Paulus II ersätta Brasiliens progressiva biskopar, men den kanoniska rätten föreskrev att biskoparna skulle sitta kvar tills de dog eller fyllde 75 år. Det innebar att tidpunkten för deras avgång varierade beroende på födelseår och inte hade något samband med den lokala politiken, vilket skapade förutsättningar för ett naturligt experiment. Tuñón fann att PT:s röstandel 1989 var omkring tre procentenheter högre i stift som hade behållit en progressiv biskop efter 1985. Effekten bestod fram till 2002, då PT vann presidentposten. Effekten var som störst just där de sekulära fackföreningarna var svagast, vilket tyder på att kyrkan tillhandahöll den organisatoriska infrastruktur som fackföreningarna stod för på andra håll. Den brasilianska vänstern kan vara befrielseteologins främsta politiska arvtagare just därför att rörelsen upphörde att huvudsakligen vara kyrklig: Som sociologen Cecília Mariz har konstaterat gick många deltagare i basgemenskaperna direkt över till de nya partierna och sociala rörelserna när den politiska öppningen inleddes under 1980-talet. Dess viktigaste arv kan ha varit att omvandla religiöst engagemang till sekulär organisering.
Påven Johannes Paulus II:s misstro mot de marxistiska strömningarna inom befrielseteologin ledde till en hårdare institutionell hållning mot de krafter inom rörelsen som drog bort från kyrkans centrum. Tuñóns data gör det möjligt att mäta kostnaden för detta: Omsättningen bland präster ökade när konservativa biskopar tillträdde, särskilt där progressiva präster tidigare hade varit mer aktiva, och PT fick svårare att slå rot på dessa platser.
Denna förändring sammanföll med pingströrelsens snabba expansion bland fattiga i städerna, den brasilianska vänsterns traditionella sociala bas. Medan befrielseteologin uppmanade till kollektiv konfrontation med orättvisa strukturer erbjöd pingstkyrkorna individuella svar med fokus på omvändelse, disciplin och materiellt framåtskridande. Samtidigt bör det påpekas att en jämförbar andel människor började identifiera sig icke-religiösa. Den kris som följde efter avslöjande om sexuelal övergrepp inom den katolska kyrkan påverkade också.
Allt fler angelikala
Under tiden byggde pingstkyrkorna upp en egen omfattande infrastruktur av gemenskap, praktiskt stöd, medier och politiska nätverk i bostadsområden som staten ofta försummade. I början av 2020-talet identifierade sig omkring tre av tio brasilianare som evangelikala, mobiliserade kring familjekonservatism, antikommunism och motstånd mot abort och hbtq-rättigheter. Under Jair Bolsonaros år vid makten sammanföll också vissa evangelikala missionsverksamheters och organisationers arbete med regeringens politik, som var fientlig mot urfolkens territoriella rättigheter och världsbilder. Det skedde särskilt genom betoningen på kristen moral och på att integrera urfolken i Brasiliens dominerande sociala och ekonomiska ordning.
Påve Franciskus förde därefter katolicismen i en tydligt annorlunda riktning. Under hans pontifikat placerades återigen fattigdom, ojämlikhet, social utestängning, arbetets värdighet, solidaritet och miljöförstöring i centrum för katolicismens offentliga samtal, och denna betoning har i huvudsak fortsatt under påve Leo.
Upprättelsen av Gustavo Gutiérrez, författare till det banbrytande verket En befrielseteologi från 1971, och av befrielseteologins tradition i stort, tillsammans med helgonförklaringen av Óscar Romero, den frispråkige kritikern av El Salvadors diktatur, innebar en betydande kursändring. Franciskus möte med Evo Morales 2015, då den bolivianske presidenten överlämnade ett krucifix monterat på en hammare och skära som en hyllning till jesuiten Luis Espinal, som mördades av högerparamilitärer, erbjöd en nästan surrealistisk symbol för Franciskus upprättelse av Latinamerikas radikala katolska tradition: En socialistisk president med urfolksbakgrund överlämnade till en påve en symbol för den förening av kristendom, marxism och martyrskap som kännetecknade en förföljd tradition.
Men Franciskus ärvde ett landskap som Johannes Paulus II och pingströrelsen redan hade omformat på ett varaktigt sätt. Han kunde ge den katolska kyrkans engagemang för social rättvisa förnyad intellektuell och moralisk kraft, men han kunde inte utan vidare återskapa den infrastruktur genom vilken befrielseteologin en gång hade fått genomslag i brasiliansk politik.
Bolsonaro leder
Denna skiljelinje löper nu genom Brasiliens val 2026. Lula, PT:s progressiva kandidat som söker en fjärde mandatperiod, möter Flávio Bolsonaro i en andra valomgång. Flávio är senator och son till den ultrakonservative tidigare presidenten Jair Bolsonaro, som för närvarande är fängslad och förhindrad att kandidera på grund av sin inblandning i kuppförsöket 2022. Flávio Bolsonaro vann den första valomgången med 47,03 procent av rösterna, före Lula som fick 45,16 procent. Resultatet ger förnyad relevans åt analysen av Brasiliens religiösa höger, eftersom det visar att dess politiska kraft fortfarande är betydande.
Religion avgör inte i sig den politiska ideologin, men den är heller inte politiskt neutral. Religiösa institutioner kan skapa solidaritet och förmåga till kollektiv handling, men de kan också legitimera hierarkier och föreställningar om ras, främlingsfientlighet, kvinnohat och sexualitet. Deras politiska betydelse beror på hur de organiserar människor, hur de förklarar fattigdom och otrygghet, vilka intressen de anser värda att skydda och om de kanaliserar missnöje mot kollektiv förändring eller mot individuell frälsning och bevarandet av samhällsordningen.
Brasilien är särskilt belysande: Landets katolska tradition bidrog till att organisera de fattiga kring en av världens viktigaste demokratiska vänsterrörelser, medan pingströrelsen därefter blev en grundpelare i den konservativa återkomsten.
Oavsett vem som vinner i oktober kommer Brasiliens interna debatt om religion och politik sannolikt att förbli starkt konfliktfylld under en tid framöver.
Sahasranshu Dash/Latinoamérica21
Associerad forskare vid ICAEPA, verksam i Sheffield i Storbritannien. Ekonometriker. Konsult inom riskanalys, omvärlds- och affärsanalys, värdekedjeanalys och internprissättning.
Översättning och bearbetning: David Isaksson. Läs originalartikeln här.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
