Konflikten mellan Etiopien och Eritrea som på nytt blossat upp riskerar att leda till ett nytt storkrig. Vad händer nu – och vilka är aktörerna i detta spel som kan leda till att hela Afrikas Horn dras in i kriget? Läs vår analys med tre tänkbara scenarior.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Konflikten i Tigray i norra Etiopien har tagit ett steg närmare att utlösa ett större regionalt krig sedan eritreanska styrkor korsat gränsen och Etiopien svarat med drönarattacker.
Eritrea förnekade de återkommande rapporterna om intrånget och beskrev Etiopiens fördömande som en ”krigsförklaring” och en förevändning för det kustlösa landet att ta kontroll över hamnen Assab vid Röda havet.
Lokala källor uppgav dock för The New Humanitarian att eritreanska styrkor deltagit i strider på flera platser under de senaste dagarna, bland annat i Adi Hageray, omkring 60 kilometer från staden Shire i nordvästra Tigray.
Det har länge funnits en oro för att Etiopiens interna politiska kriser och säkerhetskriser ska vävas samman med geopolitiska motsättningar och utvecklas till ett fullskaligt regionalt krig som blir svårt att hejda med diplomatiska medel.
De humanitära konsekvenserna skulle också bli enorma, särskilt för Tigray. Fyra år efter att det förra kriget avslutades 2022 är omkring en miljon människor fortfarande på flykt. Nära fyra miljoner – mer än hälften av Tigrays befolkning – är i akut behov av hjälp.
Det har redan kommit varningar om att årets torka kan leda till svält i vissa områden. Den lokala ekonomin är fortfarande sönderslagen och det finns fortsatta svårigheter att få fram humanitära förnödenheter.
Vad kan vi förvänta oss framöver? Här är tre scenarier – alla dystra – för hur konflikten kan utvecklas under de kommande sex månaderna.
De nya allianserna
Den federala arméns och den regeringsvänliga milisen Tigray Peace Force (TPF) erövring av Tigrays regionala huvudstad Mekelle den 3 oktober var en vändpunkt i kriget, men det innebär sannolikt inte att konflikten är över.
Den politiska och militära ledningen för Tigrays styrande parti, Tigrayanska folkets befrielsefront (TPLF), hade redan lämnat staden innan den föll. Ledningen drog sig tillbaka till landsbygden i norr och lovade att fortsätta kampen. Det är i det sammanhanget som de eritreanska styrkornas ankomst bör ses. De är nu TPLF:s nya allierade.
Att striderna återupptagits i Tigray innebär slutet för det problemfyllda avtalet om vapenvila som avslutade Tigraykriget 2020–2022, men som inte lade grunden för en hållbar fred.
Motsättningarna mellan regeringen i Addis Abeba och TPLF hade ökat under flera år, liksom motsättningarna inom Tigray, vilket bildandet av den nya milisen TPF återspeglar. I september 2026 bildades samtidigt en bredare koalition mot den etiopiska centralregeringen, Alliance for Survival, bestående av sju väpnade oppositionsgrupper.
Bland dessa fanns TPLF, Fano och Oromo Liberation Army (OLA), tillsammans med mindre rebellgrupper från Benishangul-Gumuz, ONLF från Somaliregionen och Uguugumo, en afarisk rebellgrupp stationerad i Eritrea.
De nya allianserna vänder upp och ned på den koalition som låg bakom det förra förödande kriget. Då stred Eritreas armé och regionala milisstyrkor från Amhara tillsammans med de federala styrkorna. Den här gången är milissoldaterna, som blivit rebeller under Fanos namn, fast beslutna att störta premiärminister Abiy Ahmeds regering.
Rebellalliansen präglas dock av samma ideologiska splittring som Abiy Ahmeds styrande Välståndsparti, som nyligen införlivat utbrytargrupper från TPLF, Fano och OLA. De politiska motsättningarna gäller centrala frågor som grundlagen, territoriella tvister mellan regioner och identitetspolitikens legitimitet.
Militärt tycks TPLF:s och Fanos strategi vara att knyta samman södra Tigray med norra Wollo i Amhara och skapa en sammanhängande rebellkontrollerad korridor. Den federala armén har lyckats tränga djupt in i Tigray. Samtidigt uppger Fano att gruppen intagit flera städer i södra Wollo och norra Shewa i Amhara, nära Addis Abeba.
Striderna har också en bredare regional dimension. Efter att ha anklagat Eritrea, Egypten och Sudan för att stödja alliansen stängde Etiopien i oktober 2026 Eritreas ambassad och förklarade en egyptisk diplomat persona non grata. De tre länderna förnekade anklagelserna och utfärdade tillsammans med Somalia en gemensam deklaration. Den tydliggör deras gemensamma hållning att begränsa vad de uppfattar som Addis Abebas expansionistiska ambitioner.
Konfliktens grogrund
När Abiy Ahmed blev premiärminister för åtta år sedan möttes han av ett brett stöd i regionen. Han bidrog till att förhandla fram en politisk övergång i Sudan, slöt en trepartspakt med Eritrea och Somalia och tilldelades Nobels fredspris för närmandet till Eritreas president Isaias Afwerki. Även Egypten anslöt sig till de positiva tongångarna och gjorde diplomatiska vänskapsgester.
På hemmaplan stödde sig Abiy på Amhara- och Oromofalangerna inom den då styrande EPRDF, som fört honom till makten, och på oppositionsgrupper som återvände från Eritrea och andra länder. De samlades kring honom för att tränga undan TPLF, som hade dominerat Etiopiens politik i nästan tre decennier.
När kriget bröt ut 2020 anslöt sig Eritrea – som länge haft en ömsesidig fiendskap med TPLF – till alliansen. Trupp från Eritrea stred tillsammans med paramilitära styrkor från Amhara som landet hade tränat‚ allt med den federala etiopiska regeringens godkännande. Förenade Arabemiraten var en annan viktig allierad som levererade drönare, vilket gav Etiopiens regering ett avgörande militärt övertag.
Det militära trycket och en förödande belägring som hindrade humanitär hjälp tvingade TPLF att acceptera det ojämna vapenvileavtalet med Addis Abeba i november 2022. Eritrea undertecknade inte avtalet och uppges ha motsatt sig det.
Eritreas president Isaias Afwerki kritiserade också Etiopiens president Abiys försök att minska de paramilitära styrkor i Amhara, vilka hade vuxit kraftigt under kriget. Åtgärden tolkades allmänt som ett försök att tränga undan regionen, samtidigt som TPLF fick behålla sina vapen. Detta ledde i sin tur till ett löst sammanhållet uppror under Fanos namn.
Eritrea har länge sett säkerhetsförbindelser med Eritrea-vänliga styrkor i Amhara som ett strategiskt mål. Etiopiens president har i sin tur försökt undergräva Eritrea genom att närma sig oppositionsgrupper från landets centrala och östra delar, däribland rörelsen Blue Revolution respektive RSADO.
När fredsprocessen efter vapenvilan kollapsade närmade sig Eritrea TPLF. Etiopien svarade genom att hjälpa avhoppare från TPLF att bilda den regeringsvänliga TPF-milisen i grannregionen Afar.
Det väckte stor förvåning när ordföranden för den nyligen samlade Amhara Fano National Movement framträdde i Tigrayregeringens tv-kanal den 20 september och meddelade att Alliance for Survival hade bildats.
Bakom kulisserna hade dock Fanoledare och befälhavare från OLA, som stridit i Abiys hemregion Oromia sedan 2019, rest till Tigray under en tid. De hade också träffats i Sudan tillsammans med eritreanska officerare för att, enligt uppgifter, diskutera gemensam militär planering.
Fientliga grannar
Etiopiens president Abiy har förbrukat det stöd han en gång hade i regionen. Hans mest omstridda utspel var kravet på en hamn för Etiopien. År 2023 förklarade han att det var landets historiska rättighet. Det mest uppenbara målet för denna ambition var den eritreanska hamnen Assab, som tillhörde Etiopien fram till Eritreas självständighet 1993. När Abiy därefter riktade in sig på hamnen Berbera och undertecknade ett samförståndsavtal med utbrytarregionen Somaliland om en flottbas anslöt sig Somalia till fronten mot Etiopien.
Egypten, en nära allierad till Eritrea, är också i konflikt med Etiopien om Renässansdammen på Nilen. Egypten befarar att dammen ger Etiopien makt över flodens livsviktiga vattenflöde nedströms.
Sudans regering är sin tur missnöjd med Etiopiens påstådda inblandning i landet. Den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF), som blivit en rebellstyrka, uppges ha etablerat en bas i Etiopiens region Benishangul-Gumuz, omkring 30 kilometer från den sudanesiska gränsen. Fraktflyg med koppling till Förenade Arabemiraten har också spårats när de transporterat vapen till RSF via etiopiska flygbaser.
Dessa nya regionala allianser har vuxit fram samtidigt som en direkt konfrontation mellan Etiopien och Eritrea tycks vara nära förestående.
Med stöd av intensiva drönarattacker har den federala etiopiska armén och TPF intagit de större städerna Aksum och Adigrat i Tigray, sedan TPLF lämnat dem. TPLF har därefter meddelat att man övergår till ”rörlig krigföring”, men det är osäkert om taktiken kan bli framgångsrik på längre sikt. Samtidigt står den federala armén inför ett betydande hot i centrala Etiopien, där Fanos senaste militära framgångar kan skära av viktiga försörjningsvägar.
Ingen diplomatisk lösning i sikte
En diplomatisk väg ut ur konflikten framstår som osannolik. Röda havets strategiska betydelse och sjöfarten genom Bab el-Mandeb har ökat Etiopiens och Eritreas geopolitiska värde. Att USA förra månaden hävde sanktionerna mot de båda länderna visar detta.
Till detta kommer Gulfstaternas inflytande. Dessa så kallade ”mellanmakter” har i praktiken lamslagit diplomatin i Sudan under flera år, med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten på var sin sida i konflikten. Liknande geopolitisk konkurrens präglar motsättningarna mellan Etiopien och Eritrea.
Möjligheterna för förebyggande diplomati är begränsade i ett läge där FN och Afrikanska unionen är svagare än någonsin och USA förefaller ointresserat. Här är tre möjliga utvecklingar under de kommande sex månaderna.
Scenario 1: Fler väpnade grupper
Eritreanska styrkor avbryter sitt intrång i Etiopien, men fortsätter att ge logistiskt stöd till framför allt TPLF och Fano. Etiopien ökar stödet till ombud som agerar mot Eritrea och försöker samtidigt splittra oppositionen på hemmaplan. Bildandet av den regeringsvänliga Amhara Peace Force pekar i den riktningen.
En sån utveckling skulle leda till fler väpnade grupper, fler civila döda och skadade och göra en politisk lösning svårare.
Scenario 2: Ett utdraget dödläge
Retoriken från den allians som bildats mot Etiopiens styre antyder en offensiv som påminner om den som störtade Mobutu Sese Seko i dåvarande Zaire 1997. Då ryckte en rebellkoalition, med stöd av grannländernas arméer, fram genom landsbygden och vidare till huvudstaden Kinshasa.
Detta scenario tar dock inte hänsyn till Förenade Arabemiratens starka stöd till regimen i Etiopien. Även om rebellerna lyckas sätta in egna beväpnade drönare skulle deras realistiska framgångar på kort sikt begränsas till den svårtillgängliga höglandsterrängen. Det skulle låsa fast norra delen av landet i ett utdraget dödläge som ytterligare förstör den lokala ekonomin och driver fler civila på flykt.
Scenario 3: Krig mellan stater
Det kan räcka med några få incidenter för att spänningarna ska övergå i ett fullskaligt krig mellan stater – om det inte redan har börjat, med tanke på den senaste utvecklingen. Etiopiens president Abiy beskrev nyligen tillgång till havetsom en förutsättning för att bygga en ”ny etiopisk civilisation”. Eritrea svarade med att uppmana sina medborgare att förbereda sig för krig för att försvara hamnen Assab.
Etiopien och Eritrea utkämpade ett bittert krig 1998–2000. Den här gången har den nybildade alliansen mellan Kairo, Mogadishu och Khartoum kommit överens om att samordna militära insatser och underrättelsearbete om konflikten når deras gränser. Det skulle kunna förvandla en konflikt mellan två länder till omfattande strider på hela Afrikas horn.
De stridande parterna kan knappast vara omedvetna om vad som står på spel i dessa scenarier. Men det finns inget som tyder på att deras nollsummekalkyler kommer att ge vika för kompromisser.
Oavsett utvecklingen är det en farlig tid som väntar regionens redan hårt drabbade befolkning.
Daniel Berhane
Journalist och författare
Redigerad av Obi Anyadike.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
