KRÖNIKA. Fotbollen är vacker. Elva soldater i en armé utan vapen. Människor som gör mål med fötterna eller huvudet – så mycket bättre än att angripa motståndaren med artilleri och gevär, skriver Carlos Decker-Molina.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Fotbolls-VM har varit, är och kommer alltid att vara en av mina stora passioner. Jag vet inte om jag får uppleva nästa världsmästerskap. Det spelas om fyra år. Och fyra år är – i en viss ålder – inte längre bara ett mått i almanackan, utan en fråga till ödet.
Fotbollen, denna massornas besatthet, har en nästan beroendeframkallande kraft. Det spelar egentligen ingen roll var turneringen avgörs: i Ryssland, Qatar, militärernas Argentina, eller som nu i USA. Vart fjärde år vaknar en viss nationalism till liv, men en betydligt mindre farlig nationalism än den andra – den som börjar med fanfarer och slutar med gevärsskott.
Jag måste erkänna att VM också innebär ett personligt dilemma. Jag håller naturligtvis på mitt hemlands landslag, Bolivia, men också på mitt hemland i vardagen – Sverige. Och i årets VM spelar Sverige och inte Bolivia.
Men jag har ytterligare ett känslomässigt problem. Jag håller också på lagen från de länder där jag har levt: Chile, Argentina, Frankrike, och Mexiko följde mig under åren i New York, när jag brukade se den mexikanska ligan på TV under lördagar eller söndagar.
Så vad betyder fotbollen för mig?
Bolivia
Bolivia är fortfarande två gator: den kullerstensbelagda och den asfalterade. Två röster som talar förbi varandra. Två radiostationer som motsäger varandra. Jag spelade med trasboll på Ladislao Cabrera-gatan i Cochabamba tillsammans med kvarterets barn. En av målvakterna var Tomasa, vår familjs hushållerska. Där spelade läkarens son, skomakarens son, mjölhandlarens son och jag, ägare till den eftertraktade nummer fem-bollen.
Sedan flyttade vi till en liten fotbollsplan som vi hade erövrat från majsfälten vid Avenida Aroma. Då blev Bolivia till en enda gata. Skriken förvandlades till samtal. Vi sjöng till och med nationalsången – republikansk, liberal, borgerlig och militärisk – utan att någon frågade om texten borde vara på quechua, aymara eller spanska.
Fotbollen omfamnade våra identiteter och våra samhällsklasser.
Chile
Antofagasta Portuario mot Colo Colo. Jag var en landsflyktig journalist och radiopratare på Radio Antofagasta.
– Bolivianen, kan du läsa reklamen under kvällens match?
Jag hade aldrig gjort det tidigare, men exil kräver pengar. Jag hade hustru och tre barn och vi hyrde ett litet hus i Las Rocas, mitt emot kapplöpningsbanan. Men det är en annan historia.
– Visst, varför inte. Och vad får jag för det?
Under matchen blev jag så uppslukad av spelet att jag glömde mina repliker:
– Mål! Målet görs av Rinso, mirakeltvättmedlet… Mål!
Den turkiske sport kommentator – jag har glömt hans namn – påminde mig med armbågar i sidan.
Argentina
När jag var tonåring brukade en farbror hemma i Bolivia lyssna på den argentinska ligan på radio. Sändningarna var en söndagsritual, och utan att veta det lärde jag mig där ett språk där fotboll, reklam och fantasi flöt samman.
Jag hör fortfarande de oförglömliga rösterna:
– Fioravanti, var beredd! Alpargatas presenterar Mérito-skor!
– Något nytt från Pincharratas arena?
– Vilket mål av Estudiantes de La Plata! Estudiantes leder med 1–0 mot Banfield!
– När vädret är dåligt, behåll humöret – använd Gillette, det föredragna rakbladet!
Radion var då både teater och poesi. Sport journalist gjorde en hörna till ett epos och en reklamjingel till något man mindes i åratal. Matcherna spelades i Buenos Aires men nådde vårt hem i Bolivia, inbäddade i brus, legendariska namn och röster som tycktes komma från en annan värld.
När jag senare kom till Argentina som fattig exilflykting brukade jag gå till La Bombonera. Jag nöjde mig med att höra publikens vrål och såg matcherna på en gammal TV hos någon granne som inte heller hade råd med biljett.
Frankrike
När jag kom till Frankrike fanns redan Paris Saint-Germain, grundat 1970. De första stora framgångarna kom på 1980-talet. Jag följer fortfarande PSG, trots att klubben numera ägs av gulfmiljarder. Zlatan Ibrahimović, som också blev en av mina stora favoriter, spelade där.
Den enda gången jag inte höll på Frankrike var när de besegrade Brasilien och blev världsmästare. Då vann den sydamerikanska känslan över mig och jag led tillsammans med de gulgröna.
New York och Mexiko
Under min sista tid vid FN:s presstjänst bodde jag ensam i East Village. Jag minns inte längre om det var lördagar eller söndagar, men jag brukade se den mexikanska ligan på TV. Det var då jag blev supporter till Pumas UNAM.
När jag kan följer jag fortfarande deras mål och motgångar. Francisco ”Kikín” Fonseca var en av mina favoriter. På barerna på Upper East Side lärde jag känna många mexikaner. De flesta höll på Pumas. Kanske var det därför Mexiko, utan att jag själv märkte det, också blev en del av mitt fotbollsminne.
Sverige
Sverige är ett speciellt land. Här finns sällan den store ledaren på planen. Från barnsben lär man sig att ”vi tillsammans” är bättre än ”du ensam”. Lagen bygger på kollektivet: antingen misslyckas alla eller så lyckas alla.
Med invandringen har det förändrats något, men bara lite. Zlatan var en solist, men kollektivet förstod honom aldrig riktigt.
Jag har ett barnbarn som spelade fotboll sedan mycket ung ålder. Jag följde honom till hans första turneringar och reste till och med för att se honom spela i Gothia Cup.
Där stod jag och skrek på spanska:
– Täck vänsterkanten! Skjut! Skjut!
Och sedan:
– Mål!
Jag var ensam om att ropa, till förvåning för svenska föräldrar och mor/farföräldrar, betydligt mer lågmälda än jag.
Jag vet inte vad som skulle hända om Sverige och Bolivia möttes. Kanske vore oavgjort den bästa lösningen.
Jag går inte längre på stadion. Jag nöjer mig med TV:n eller går med min vän Sergio Albornoz till Flying Horse runt hörnet för att ta en öl och se någon stor match eller en final.
Fotbollen är vacker.
Elva soldater i en armé utan vapen. Människor som gör mål med fötterna eller huvudet – så mycket bättre än att angripa motståndaren med artilleri och gevär.
Jag hoppas att fotbollen får fortsätta att vara just fotboll och inte förvandlas till en scen där politiska och kommersiella aktörer använder massorna för sina egna syften.
Jag hoppas att den får fortsätta att vara det portabla fosterland som man bär med sig i skorna, i halsen och i minnet:
En trasboll på en gata i Cochabamba.
En armbåge i en chilensk radiokabin.
Ett Boca-vrål utanför arenan.
En öl i Stockholm.
Ett barnbarn som springer längs vänsterkanten.
Och en gammal man, fortfarande lite pojke, som ropar mål! mot tiden.
Carlos Decker-Molina
Svensk-boliviansk författare och journalist
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
