I en unik dokumentärfilm som för första gången skildrar tuaregernas värld inifrån skildrar regissören Intagrist el Ansari Saharaöknens nomadfolk tuaregerna, en folkgrupp som kommit att spela en allt viktigare roll i de militära konflikterna i regionen.
Dokumentärfilmen “Ressacs – une histoire tuaregue” av regissören Intagrist el Ansari handlar om historien och kulturen hos Saharaöknens nomadfolk Tuaregerna. Författaren och filmskaparen Intagrist el Ansari kommer själv från klanen Kel Ansar. Han är född och levde tills han var tio år i nomadlägren i Timbuktu regionen, Till följd av konflikten mellan tuaregerna och Malis regering 1990-96 tillbringade Intagrist el Ansari mer än tio år av exil i Frankrike innan han 2012 bosatte sig i Mauretaniens huvudstad Nouakchott.
Mauretanien är för regissören ett kärt land som öppnat gränserna för tuareg flyktingar sedan 1990-talet och tagit emot 350 000 flyktingar av totalt 400 000. Det är inte så konstigt eftersom sedan medeltiden från kungadömena Sanhaja till Almoravides har Mauretanien varit vaggan för de sahariska civilisationerna, uppbyggda runt de första karavanorterna i regionen.
“Ressacs – une histoire tuaregue” är Intagrist el Ansari första långfilm. Filmen, som producerats under en tioårsperiod, är både personlig, intim och politisk om tuaregernas identitet. Filmen tar formen av ett intimt brev. Likt ett testamente till sin son berättar Intagist el Ansari om tuaregernas historia, kultur och motstånd mot kolonisationen, påtvingad bofasthet, torkperioder, uppror, återkommande flykt till en sista överlevnad. Filmen vittnar om pågående konflikter, men också om en existentiell resa mellan sand och hav, exil och levande minne. Det är samtidigt den första filmen någonsin som visar tuaregernas värld inifrån.
Ansari började intressera sig för dokumentärfilm i samban med den allvarliga konflikten med jihadistockupationen av Timbuktu 2012 och när tuaregernas överhuvud (och regissörens farfars bror) Mohamed El Mehdi ag Attaher el Ansari, några år senare gick bort 91 års ålder.
Filmen visar om vartannat berättelse och vittnesmål mellan generationer; minnena från de äldre, dagens vuxna och deras barn. El Ansari menade att den aktuella situationen visar upp en spänning när det gäller överförande av minnen mellan generationer. Ska de överleva exil och splittring?
Premiären i Paris ägde rum nästan samtidigt som mordet på Mali försvarsminister Sadio Camara vid den omfattande jihadistattacken i april 2026. I en intervju svarade Intagrist el Ansari att det var en tillfällighet. Filmen är gjord under en tioårsperiod och speglar den kris som Mali genomlider sedan 2012 och ska därför förstås i ett historiskt perspektiv.
Filmen görs mot bakgrunden av en delvis ny politisk situation. Säkerhetskrisen i Mali har ökat betydligt sedan 2012 med kriget i Libyen och jihadistattacker men den främsta orsaken är frånvaron av maktdelning. Allt har också blivit värre med olika väpnade rebellgrupper, jihadister med religiösa kopplingar, självförsvarsgrupper, utländska miliser. Övergång till auktoritärt militärstyre har dessutom gjort situationen alltmer olöslig.
Under allt detta ligger det kulturella förtrycket. De politiska och intellektuella eliterna har sedan självständigheten överdrivit idén om en stat, en nation, medan etniska grupper som lever i norra regionen sedan många sekler, har levt ett mer eller mindre harmoniskt liv utan friktioner. Alla regeringar sedan 1960 har betraktat tuaregerna som en minoritet som måste underordna sig majoriteten, vilket inte är en trovärdig bas för en fredlig samvaro. Krisen beror på frånvaron av statens huvuduppgift att skydda sina invånare, menar el Ansari
Eftersom el Ansari inte haft officiella tillstånd för att filma har han smugit sig in vid sammankomster och vid musikträffar. I norra Mali har ledarna i hans klan Kel Ansar skyddat hans filmteam, vilket varit ovärderligt. I Mauretanien har han filmat i flyktinglägret Mbera och delvis i huvudstaden Nouakchott, men säkerhetssituationen har blivit sämre med intrång av Malis armé, stödd av rysk milis som förföljer jihadister.
Frånsett de övergrepp som central regeringarna i Sahelstaterna Mali, Burkina och Niger har gjort över tiden för att motarbeta minoriteter är tuaregerna också drabbade av klimatförändringar, torka och ökenspridning, brist på vatten, vilket gör det allt svårare att bevara sitt traditionella liv.
Är dokumentärfilmen då en sista beskrivning av en civilisation som är på väg att försvinna? Många äldre tuareger som intervjus vittnar om ett liv och en kultur som tillhör historien. De tillhör säkert den sista generationen som har levt sitt liv som nomader medan många unga tuareger dras till ett modernt liv i städerna med ständigt uppkoppling mot sociala medier. Samtidigt kan en successiv urbanisering och fastboende leda till större frihet och jämställdhet, särskilt för de unga kvinnor som varit förtryckta och gifts bort tidigt inom det klanvälde som traditionellt dominerat kulturen.
Hans Eriksson
Utvecklingsekonom, statsvetare, Västafrikakännare
Om filmen: Ressacs, une histoire touarègue är en dokumentär av Intagrist el Ansari. Den hade fransk biopremiär den 6 maj 2026. Filmen har fått pris vid Journées cinématographiques de Carthage, Tunisien 2024, och vid den afrikanska filmfestivalen Fespaco i Ouagadougou 2025. Den har hittills framför allt visats på olika festivaler.
Se en intervju med regissören här (franska).
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
