ANALYS. Tre privata värderingsinstitut från USA avgör i praktiken vilka länder som får tillgång till kapital och på vilka villkor. De påverkar därmed inte bara kortsiktig finansiering, utan också långsiktig utvecklingspolitik. Men vem värderar värderarna?
Den enorma skuldbörda som präglar världsekonomin har brett ut sig som ett mörkt moln över våra huvuden. Det är den stora elefanten i den globala ekonomin – en obekväm sanning som ständigt skjuts på framtiden och en växande systemrisk utan ett trovärdigt internationellt svar.
När världens offentliga skuld når nya rekord växer samtidigt en mindre synlig maktspelare i betydelse: de privata kreditvärderingsinstituten. Deras bedömningar avgör vad länder får låna – och till vilket pris. För många utvecklingsländer handlar det idag inte om ekonomi, utan om överlevnad. Samtidigt riskerar många länder i Europa också att nedvärderas av instituten.
Den globala offentliga skulden nådde en rekordnivå på 102 biljoner dollar 2024 – och den fortsätter att växa. IMF varnar nu för att världens samlade skuld år 2029 kommer att överstiga 100 procent av global BNP, vilket i praktiken innebär att mänsklighetens totala upplåning snart är större än hela världsekonomin.
Växande skulder
Utvecklingsländernas samlade skuld uppgick till 31 biljoner dollar 2024 (trillion på engelska), lite mindre än en tredjedel av den globala offentliga skulden, men den har vuxit dubbelt så snabbt som i avancerade ekonomier sedan 2010, enligt UNCTAD.
Och konsekvenserna av den växande skulden är långt ifrån jämnt fördelade. Även flera avancerade ekonomier, däribland USA och fleraeuro europeiska länder, närmar sig nivåer som oroar investerare – men det är utvecklingsländerna som drabbas hårdast.
Ojämlikheterna förstärks av att länder har radikalt olika tillgång till finansiering, samtidigt som de nu står inför allt högre kostnader för sina externa, offentliga skulder.
Kontrasten mot rika länder är skarp. De kan – åtminstone för tillfället – fortsätta att låna till relativt låga kostnader och upprätthålla sina utgifter, medan utvecklingsländer redan har nått gränsen för hur mycket skuld de kan bära. Sedan 2020 har dessa länder tvingats ta lån till räntor som är två till fyra gånger högre än i USA. Bara under 2024 betalade utvecklingsländerna 921 miljarder dollar i ränta – en ökning med tio procent på ett år. 61 länder avsatte minst tio procent av sina statsintäkter enbart till räntebetalningar, enligt UNCTAD. För andra året i rad noterades dessutom nettoutflöden av resurser, motsvarande 25 miljarder dollar.
Effekterna är djupa och direkta. När stora resurser går till räntebetalningar trängs nödvändiga investeringar undan. I flera utvecklingsländer växer ränteutgifterna snabbare än centrala, offentliga utgifter. 3,4 miljarder människor bor idag i länder som lägger mer pengar på ränta än på hälsa eller utbildning. Särskilt påtagligt är det i Afrika-regionen där effekterna är som störst.
Förändringar i lånekostnader och skuldfördelning är visserligen ett resultat av flera samverkande faktorer. Sedan pandemin har social oro och geopolitisk osäkerhet skapat marknadsvolatilitet och drivit upp de globala räntorna, enligt IMF:s finanspolitiska rapport från april 2025.
Håller kreditvärderingsinstituten på att välta vår värld in i Dantes Infernos första krets?
Men det är svårt att bortse från att många utvecklingsländer samtidigt upplever vad tidskriften African Business kallar en ”existentiell kris i sina statliga kreditbetyg”. Eller som Ghanas finansminister Ken Ofori-Atta uttryckte det: ”Håller kreditvärderingsinstituten på att välta vår värld in i Dantes Infernos första krets?”
Kreditvärderingsinstituten har sedan sin tillkomst i USA på 1800-talet utvecklats till ett av de mest inflytelserika maktcentra i den globala ekonomin. Det som en gång var rådgivande riskbedömningar fungerar i dag som en regulatorisk norm, inbyggd i finansiella regelverk och investerares riskmandat, med direkt genomslag på staters lånekostnader, marknadstillträde och budgetpolitik (exempelvis genom Basel ll).
Tre företag styr
Tre privata amerikanska aktörer – S&P Global, Moody’s och Fitch – dominerar detta system i en oligopolistisk marknadsstruktur där deras andelar står för över 95 procent. Och deras inflytande har expanderat markant: Under 1980-talets skuldkriser var kreditbetyg undantag snarare än regel i utvecklingsländer och i Afrika söder om Sahara omfattades vid sekelskiftet i princip endast Sydafrika. Idag avgör de tre privata aktörerna i praktiken vilka länder som får tillgång till kapital och på vilka villkor. De påverkar därmed inte bara kortsiktig finansiering, utan också långsiktig utvecklingspolitik.
Detta vore inte allt för allvarligt om det inte var så att kreditvärderingsinstitutens bedömningar – trots återkommande kritik – och konstanta krav på ökad transparens, mer ansvarstagande och större inflytande för utvecklingsländer i tillsynen av kreditvärderingssystemet – fortsätter att präglas av betydande subjektiva inslag. Allt enligt en färsk FN-rapport från 2025.
De subjektiva inslagen ger ett betydande utrymme för systematiska snedvridningar i hur staters kreditvärdighet bedöms – snedvridningar som slår särskilt hårt mot låg- och medelinkomstländer i det globala syd, men även mot vissa tillväxtekonomier (som exempelvis fallet är för Indien). Kreditbetygen påverkas inte enbart av ekonomiska fundamenta, utan också av hur indikatorer tolkas och viktas, vilket gör att liknande ekonomiska förändringar får mycket olika konsekvenser beroende på landets utvecklingsnivå.
Det finns en uppsjö akademisk litteratur och fallstudier som diskuterar sådana snedvridningar. Det handlar bland annat om ”variabelsignifikansbias”, där indikatorer ges olika vikt beroende på utvecklingsnivå, eller ”marginaleffektbias”, där små förändringar i indikatorer får oproportionerligt stora effekter på utvecklingsländers kreditbetyg, enligt FN-rapporten.
Problemet fördjupas av att kreditbetygen i praktiken ofta är procykliska. Trots den omfattande kritiken efter finanskrisen 2008 och Eurokrisen 2010, och att de är avsedda att spegla långsiktig solvens, tenderar nedgraderingar att sammanfalla med ekonomiska nedgångar, vilket driver upp lånekostnader just när stater är som mest sårbara. Under covid-19-pandemin nedgraderades exempelvis flera afrikanska och latinamerikanska länder, trots att tillväxtfallet och skuldökningen i många avancerade ekonomier var betydligt större. I Zambia ledde upprepade nedgraderingar till att landet till slut klassificerades som ”selective default” av S&P, medan länder som Ghana och Etiopien tvingades till betalningsinställelser, eller kraftiga åtstramningar, för att undvika samma öde.
Gynnar sina hemländer
Det finns också mer subtila sätt på vilka en ”pro-avancerade-ekonomier”-bias kan smyga sig in. FN beskriver det som ”närhetsbias”: Kreditvärderingsinstitut tenderar att ge mer gynnsamma betyg till sitt hemland och till länder med liknande ekonomiska, politiska och kulturella egenskaper. Eftersom de tre dominerande, vinstdrivande instituten har sitt säte, sin största verksamhet och sin huvudsakliga tillsyn i USA, innebär detta i praktiken att avancerade ekonomier systematiskt bedöms inom ett normsystem de själva varit med och format.
Det är med andra ord inte enbart en teknisk fråga om metodval eller indikatorer, utan värderingarna speglar ett anglosaxiskt grupptänkande och en djupare maktstrukturer i den internationella finansarkitekturen. Utvecklingsländernas ekonomiska handlingsutrymme definieras i hög grad av vad västbaserade institutioner subjektivt klassar som ”stabilt”, ”ansvarsfullt” och ”investerarvänligt”. Resultatet är ett system där tillgången till kapital – och villkoren för den – i stor utsträckning styrs externt, medan utvecklingsekonomiernas egna tillsynsmyndigheter (fortfarande) har mycket begränsat inflytande över besluten.
När skulder idag äter sig in i utvecklingsländer och ett enda steg i kreditbetyg kan få långtgående humanitära konsekvenser – samtidigt som det globala biståndssystemet kollapsar – är det uppenbart att kreditvärderingssystemets snedvridningar och deras oproportionerliga inflytande över utvecklingsländer inte längre kan behandlas som en teknisk randfråga. FN-rapporten visar att den är politisk, oavsett hur gärna den presenteras som neutral. Och för många länder handlar det inte om finansiell finess, utan om handlingsutrymme i ordets mest bokstavliga mening.
Frågan är hur systemet nu reagerar när samma nedgraderingsrisker börjar bita även i Europa – kommer samma system som länge varit hårt mot utvecklingsländer att visa sig lika strikt när trycket riktas mot väst?
Nyligen varnade Moodys chef för att europeiska länder bör vara försiktiga med ökad upplåning för att finansiera militär upprustning. Med NATO:s femprocentsmål, stora investeringsbehov för konkurrenskraft och klimatomställning – som ska uppnås ”utan att påverka välfärden” – går kontinenten mot ett decennium av växande skulder.
Om de snedvridningar som i dag drabbar utvecklingsländer kan förstås som en form av ”tillbaka-till-framtiden-strategi” – för att låna Thomas Callaghys och John Ravenhills beskrivning av västerländska utvecklingsrecept på 1980-talet – återstår att se hur systemet reagerar när även västvärlden pressas mot sina skuldtak.
Mycket talar för att vi noga bör vi följa vad som händer med Moodys varning och Europas kreditbetyg. Ännu mer talar för att systemreformer av den globala finansstrukturen inte längre är ett alternativ, utan en nödvändighet.
Johanna Erman
Student vid Stockholms universitet och tidigare praktikant på Global Bar Magazine.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
