Vilka får hjälp – när och varför? I en personlig reflektion som sträcker sig från 9/11 2001 fram till idag beskriver journalisten och den tidigare FN-medarbetaren Khaled Mansour hur det humanitära systemet urholkats och blivit ett maktinstrument, något som blivit än mer tydligt under kriget i Gaza.
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs orginaltexten här.
För tjugofyra år sedan, den 11 september 2001, satt jag på verandan till en pittoresk restaurang vid havet i Gazaremsan. Jag hade börjat arbeta för FN bara två år tidigare och satt vid ett bord med några västerländska diplomater och utländska biståndsarbetare. Jag såg hur den unge servitören som bar vår mat stannade till på väg till vårt bord och följde hans blick till en tv-skärm ovanför våra huvuden. Den visade nyhetsbilder av ett flygplan som kraschade in i en av World Trade Center-byggnaderna i New York City.
Reaktionen på dessa attacker startade en process som ledde till att mäktiga stater i allt högre grad undergrävde internationell rätt, urholkade krigets normer och instrumentaliserade humanitärt bistånd för att tjäna sina militära och politiska intressen. I efterhand kan man konstatera att denna reaktion – som jag bevittnade från första parkett under min karriär vid FN – också lade grunden till dagens folkmordsliknande israeliska kampanj som har ödelagt Gaza och försatt dess invånare i fattigdom.
Den dagen allt började ställdes vår lunch in och vi skingrades tillbaka till våra kontor och satellittelefoner när Israel stängde av Gazaremsan. Jag var talesperson för FN:s världslivsmedelsprogram i Kabul och hade tillfälligt skickats till de ockuperade palestinska territorierna. När jag kontaktade den israeliska militären för att försöka ordna en utresa fick jag sarkastiskt höra att jag borde stanna i Gaza eftersom det var mycket säkrare än i Afghanistan.
När jag äntligen kunde lämna landet, ett par dagar senare, såg jag med egna ögon – från FN:s kontor på andra sidan gränsen i Islamabad – hur den amerikanska krigsmaskinen helt enkelt utvidgade sitt område när den hade slut på mål i Afghanistan. Jag deltog också i många möten mellan oktober 2001 och april 2002 där amerikanska regeringstjänstemän träffade FN:s fältchefer för att påverka hur biståndet gick till Afghanistan, särskilt till områden där talibanerna inte längre kontrollerade territoriet.
Politik, som ligger till grund för det vi kallar humanitära katastrofer, är inte vår sak, resonerade vi. Vi håller bara människor vid liv så mycket vi kan tills en politisk lösning har nåtts.
Några av oss biståndsarbetare rättfärdigade USA:s inflytande på biståndsinsatserna med att vi åtminstone hjälpte till att mata och hålla vid liv miljontals afghaner som annars skulle ha lidit oerhört. Politik, som ligger till grund för det vi kallar humanitära katastrofer, är inte vår sak, resonerade vi. Vi håller bara människor vid liv så mycket vi kan tills en politisk lösning har nåtts.
Jag upprepade sådana argument för både anhängare och kritiker, även när jag kände obehag över hur vårt oberoende underminerades och biståndstransporterna i slutändan styrdes av geopolitiska intressen snarare än behov.
Ännu en amerikansk invasion
Två år senare åkte jag till Irak efter ännu en amerikansk invasion. Där blev vi snart måltavla för det politiska våld som vi alltid trott att vi som ”oberoende, neutrala och opartiska” hjälparbetare var skyddade från: Farorna med att låta uppfattningen att internationell hjälp är en förlängning av västvärldens politiska och militära makt slå rot blev tragiskt uppenbara.
Det var mitt på eftermiddagen en mycket varm augustidag 2003 när jag började gå tillbaka till mitt kontor på Canal Hotel i Bagdad, en halvtimme senare än planerat. När vi närmade oss den dystra byggnaden såg jag en rökpelare och ett grått moln bildas vid horisonten.
Jag lämnade bilen innan den ens hade stannat vid huvudentrén. Skrik och rop korsade varandra i mina öron, medan dammpartiklar blandade med svett och doften av smält järn trängde in i mina näsborrar och irriterade mina ögon. En beväpnad amerikansk soldat stoppade mig. Jag skrek åt honom: ”Släpp igenom mig. Det här är mitt kontor. Jag arbetar här. Jag är FN:s talesperson. Jag arbetar här!”
Jag var driven, besatt likt alla som överlevt en tragedi att närma mig skräckens centrum. Hur kunde detta hända medan jag var borta? Varför var jag inte på mitt kontor? Jag kände en oemotståndlig lust att tränga mig förbi soldaterna och ta mig in på den apokalyptiska platsen. En kollega varnade mig för att gå in i byggnaden, men min tvångsmässiga lust att se vad jag hade missat grep tag i mig och drev mig framåt.
Jag smög in genom en liten bakdörr och sprang upp till andra våningen där mitt kontor låg. Min bärbara dator var där, men många tangenter hade lossnat från tangentbordet på grund av explosionens kraft. Stora, vassa glasfragment hade fastnat i ryggstödet på min stol. Vilket som helst av dem kunde ha trängt in i min rygg om jag hade suttit där.
Jag gick i mörkret och förlitade mig på mina händer för att känna av korridorns väggar på ena sidan. Det svaga ljuset från min mobiltelefon avslöjade några hinder på min väg tills en soldat stoppade mig vid kontoret tillhörande Sérgio Vieira de Mello, chefen för FN:s mission i Irak. Han hade skickats dit några veckor tidigare av dåvarande FN-generalsekreteraren Kofi Annan för att hjälpa de invaderande amerikanerna att hitta en utväg, att hjälpa dem att hitta ett sätt att återlämna makten till irakierna efter att de hade förstört Saddam Husseins regims militära och politiska grundvalar i ett ogenomtänkt och olagligt krig som inte ens hade godkänts av FN:s säkerhetsråd.
Jag försökte övertyga den amerikanske soldaten om att släppa igenom mig. Med en tom blick i ögonen sa han: ”Det finns ingenting där. Den delen av byggnaden har förångats. Om du går in genom den dörren kommer du att falla flera våningar ner på spillror, järnstänger och betongblock.”
Därför blev vi mål för attackerna
Senare fick jag veta att 23 personer hade dödats, däribland de Mello, och över 100 skadats. En irakisk islamistisk militant grupp tog på sig ansvaret för attacken och anklagade FN för att stödja USA:s ockupation av landet.
Under några dagar arbetade vi dygnet runt i en ändlös rad av möten, telefonsamtal och e-postmeddelanden, alla drivna av adrenalin, koffein och tobak. Det fanns ingen tid att vara arg över att FN inte hade förutsett attacken eller skyddat sin personal bättre. Det fanns ingen tid att vara arg på de tanklösa, mordiska terroristerna eller att fundera över USA:s invasion och den katastrofala avbaathifieringspolitiken.
Hunger eller brist på grundläggande förnödenheter skulle inte få överskugga de viktigare berättelserna om att ”befria” Afghanistan och Irak som USA förde fram.
Både före och efter attacken minns jag långa diskussioner mellan höga FN-tjänstemän och medarbetare i mitten av karriären (som jag var vid den tiden) om hur humanitärt bistånd hade blivit alltför politiserat och hur detta hade gjort oss – biståndsarbetare – till ett lätt mål för attacker, som i allt högre grad riktades mot civila och civil infrastruktur.
Både i Irak och Afghanistan finansierades större delen av den mat som min organisation importerade med miljarder dollar i ekonomiskt stöd från USA, vilket översvämmade marknaderna enligt planer som USAID-tjänstemän hade påverkat.
Det som var helt klart under mötena med amerikanska tjänstemän vid den tiden var att hunger eller brist på basvaror inte skulle få överskugga de viktigare berättelserna om ”befrielsen” av Afghanistan och Irak som USA främjade.
Mer än en säng för natten
Redan före den 11 september 2001 betraktade många människor, särskilt i samhällen som får bistånd eller påverkas av FN:s resolutioner och interventioner, FN som en del av ett system för att upprätthålla en västdominerad nyliberal internationell ordning. Under min tid vid FN ifrågasatte jag denna uppfattning, samtidigt som jag erkände maktobalansen mellan västvärlden och övriga världen när det gäller att driva den humanitära verksamheten.
I stället för att grubbla över biståndspolitikens oförmåga att lösa kriser föredrog jag att tro på den tyske dramatikern och poeten Bertolt Brechts ord:
Det kommer inte att förändra världen
Det kommer inte att förbättra relationerna mellan människor
Det kommer inte att förkorta exploateringens tidsålder
Men några få män har en säng för natten
För en natt skyddas de från vinden
Snön som var ämnad för dem faller på vägen.
(ur En Säng för Natten av Bertolt Brecht)
Det var den roll jag såg FN spela i Syrien, med början 2011, som fick mig att börja ompröva den ståndpunkten, och det var det pågående blodbadet i Gaza som avgjorde saken. Det jag tidigare rationaliserade som en acceptabel och oundviklig grad av politisering har blivit en oåterkallelig kooptering, särskilt när det gäller stora FN-biståndsorganisationer.
Under de senaste två åren har hela denna bräckliga humanitära struktur och dess skakiga grundvalar fallit samman.
Det humanitära systemet har alltid varit beroende av politiskt och ekonomiskt stöd från västvärldens huvudstäder. När det förlorade det mesta av båda dessa i Gaza under tyngden av en USA-ledd, anti-FN- och pro-Israel-kampanj, började systemet falla sönder och visa sina strukturella svagheter.
Den gemensamma humanitet som ska ligga till grund för systemet har visat sig i massiva demonstrationer i västliga huvudstäder mot Israels krig i Gaza, men denna energi blockeras någonstans i de styrande politiska systemen. Alla dessa protester har alltså inte lyckats pressa inflytelserika regeringar att göra vad de kan för att stoppa blodspillan.
Under de senaste två åren har hela denna skakiga humanitära struktur och dess vacklande grundvalar fallit samman. Internationella brottmålsdomstolen har utsätts för amerikanska sanktioner för att ha utfärdat arresteringsorder mot israeliska tjänstemän; UNRWA – den viktigaste hjälporganisationen för palestinierna i Gaza – har berövats sina medel och i praktiken belägrats; principerna om nödvändighet och proportionalitet och krigets lagar har helt enkelt strimlats.
Fallet Gaza är det mest uppenbara på grund av samspelet mellan global politik, regional medverkan och grymma mord som direktsänds på alla skärmar nära dig, men kriget i Sudan är också ett bra exempel.
Under 2003 dödades, skadades eller kidnappades totalt 117 nationella hjälparbetare runt om i världen. År 2024 hade antalet dödsoffer stigit till 816. Majoriteten av de dödade och skadade under de senaste två åren befann sig i Gaza på grund av israeliska attacker.
Förfall eller förnyelse?
Humanitär hjälp och fredsbevarande insatser har alltid varit politiserade, men det har också gjorts tappert arbete – av många stater, organisationer och individer – för att upprätthålla principer och normer. USA:s krig i Irak och Afghanistan under 2000-talet undergrävde dessa insatser på ett ödesdigert sätt, medan det pågående folkmordet i Gaza visar på deras nuvarande förlamade tillstånd. Det kan i slutändan visa sig vara slutet på en era för humanitära insatser.
Med massor av oväntad tur och oförutsedda förändringar i världspolitiken skulle den nuvarande förruttnelsen och förfallet kunna leda till en genuin och nödvändig reform av vår vacklande efterkrigsordning. Mer troligt är dock att vi bevittnar en av de sista spikarna i kistan för detta system, som sopar bort många internationella överenskommelser – inklusive möjligen FN självt – utan några tydliga alternativ, förutom att den starkaste överlever.
Ett annat troligt scenario är att systemet kommer att fortsätta att slingra sig fram i några år till och sedan sakta men säkert förtvina, till och med bli en del av det globala militära och övervakningsföretaget, vilket illustreras av verksamheten inom Gaza Humanitarian Foundation, där palestinier övervakas och ofta dödas när de står i kö för att få hjälp.
Jag deltar inte längre i firandet. Det beror på att jag inte längre tror på det humanitära systemet – eller, mer precist, på det som det har förvandlats till under de senaste åren
Varje år i augusti får jag en inbjudan att delta i firandet av Världshumanitära dagen i Genève eller New York. Evenemanget startades för att minnas bombningen av Canal Hotel i Bagdad 2003, som jag med nöd och näppe undkom och som dödade mina kollegor. Jag blir inbjuden eftersom jag är en överlevare från den attacken.
Jag deltar inte längre i firandet. Det beror på att jag inte längre tror på det humanitära systemet – eller, mer precist, på det som det har förvandlats till under de senaste åren. Jag tycker inte heller att sådana sammankomster är tillräckligt meningsfulla för att på allvar fira livet och de yttersta uppoffringarna hos mina fallna kollegor och de hundratals som följde efter dem, särskilt i Gaza. Man kan inte fira mänskligheten och de organisationer som arbetar med bistånd när båda i stort sett är förlamade inför ett folkmord som pågått i nästan två år.
Israels hämndkrig har blivit en vattendelare, men det är inte på något sätt någon plötslig ny trend. Det visar bara hur långt världen har kommit i en riktning som USA och andra aggressiva stater har banat väg för under de senaste 24 åren: att starta förebyggande hämndkrig som bryter mot internationell rätt, döda massor av människor för att komma åt en ”fiende”, strunta i rättssäkerheten för civila och påstådda fiendekrigare som fängslats under konflikter, använda humanitär hjälp som vapen och systematiskt urholka det normbaserade globala systemet och dess moraliska grundvalar.
Inget av detta är något att fira, utan det kräver djupa tankar och mycket hårt arbete – inte för att rädda vår mänsklighet och det humanitära systemet, utan för att bygga upp dem på nytt.
Khaled Mansour
Journalist och mångårig FN-medarbetare
Redigering: Erik Reily
Översättning: Ida Thunborg
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
