Kan studenterna fälla Serbiens ”Super-president”?

KRÖNIKA. Serbiens president Aleksandar Vučić är inte en vanlig man. Han är extraordinär. Han är mer kapabel än någon annan för jobbet som president, premiärminister, brandman, basketcoach – you name it! Han kan allt. Men kanske kan de unga demonstranterna till slut ändå ge honom sparken, skriver journalisten och författaren Predrag Dragosavac.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

9/2 21.50 Texten har tillförts vissa ändringar.

I de flesta europeiska länder är det premiärministern som har huvudansvaret för politiken, inte presidenten. Serbien är inget undantag. Enligt den serbiska konstitutionen har presidenten mer eller mindre enbart en ceremoniell roll. Samtidigt har president Aleksandar Vučić varit den som i praktiken styrt allt och alla. Premiärministern – den som avgick till följd av protesterna – har i princip varit en marionett; hans namn är egentligen inte ens värt att lägga på minnet.

Aleksandar Vučić är inte en vanlig man. Han är extraordinär. Han är mer än kapabel att göra jobbet som president, premiärminister, ministrar över alla departement, brandman, basketbollstränare – han kan allt! Han är så kapabel att han kan göra vad han vill.

Och han vill mycket. 

Det finns helt enkelt inte nog med uppgifter för honom. President Aleksandar Vučić sover inte, han bara arbetar och arbetar, dygnet runt – 18, 20, 24 timmar om dygnet. Allt för Serbiens och det serbiska folkets välbefinnande. Och han kämpar mot många fiender, men han ser det som en ära att få offra sig för de människor han älskar.

Aleksandar Vučić är dessutom bästa polare med Trump, Putin och Xi. Ja, med Orban, Macron och von der Leyen också! Aleksandar Vučić är helt enkelt unik och jag tvivlar på att det finns någon annan sådan president i hela världen.

Den makalösa invigningen

I början av juli 2024 invigde Aleksandar Vučić, med hela sitt följe, den renoverade järnvägsstationen i Serbiens näst största stad Novi Sad. Det var i själva verket den andra ”officiella invigningen”, den första iscensattes under valkampanjen, tillsammans med Aleksandar Vučić gode vän Victor Orban.

Det var ett av dessa statliga infrastrukturprojekt som skulle kosta ”xx” miljoner euro och som i slutändan blev fem, tio, – femton gånger så dyra, ett av de där projekten som där ingen utomstående får möjlighet att lämna anbud, de bara genomförs …

Fyra månader senare kollapsade betongtaket – ”helt plötsligt”  –  mitt under arbetsdagen och dödade femton personer. Två personer överlevde efter en lång tid i coma vaknade de upp, svårt handikappade.

I de första uttalandena efter tragedin skyllde byggnadsministern på ”Titos arkitekt”, som hade ritat järnvägsbyggnaden i början av 1960-talet. Kanske var det detta som fick bägaren att rinna över –  även för serber som i åratal i tysthet accepterat just den typen av förklaringar.

Till en början samlades folk på gatan, stoppade trafiken och förblev tysta i minuter, ungefär som mödrar och släktingar till försvunna personer gjorde i Argentina och Chile. När den typen av påminnelse om ”de oberörbaras” ansvar blev för irriterande började makthavarna skicka sina ”volontärer”, först för att hota verbalt, sedan för att slå de människor som stod tysta och slutligen för att avsiktligt köra på demonstranterna med bilar.

Logiskt nog blev folk upprörda. Lite i taget förvandlades en symbolisk liten protest till en massiv rörelse. Studenterna tog ledningen. Och de begärde i princip bara ansvar och rättssäkerhet.

På lördagen den 1 februari nåddes kulmen i staden Novi Sad där tiotusentals människor samlades för att blockera tre broar. Ett gäng studenter gick 80-90 kilometer från Belgrad till Novi Sad för att komma dit. Tusentals taxichaufförer (från Belgrad) åkte på söndagen för att hämta studenterna och föra dem tillbaka. ”Blockaden” varade dag och natt. Allt såg verkligen imponerande ut, nästan overkligt, och människor grät hela tiden.

Samtidigt anklagar den extraordinära personen utländska underrättelsetjänster för att att stå bakom protesterna. ”Det är ännu ett billigt försök till en Orange Revolution”, hävdade maktens förespråkare. Och deras medier – de kontrollerar nästan hela medieutrymmet i Serbien – stämplade studenterna och de andra demonstranterna som förrädare och antiserbiska element som ”underminerar landet i ett svårt ögonblick”.

Men ungdomarna protesterar egentligen inte mot Vučić, de verkar inte bry sig om honom alls. Istället efterfrågar de mycket grundläggande saker: rättsstatens principer, politiskt ansvar, fungerande institutioner. Men i den absoluta korruptionens tillstånd verkar även det mest grundläggande vara ouppnåeligt. Det är därför protesterna pågått så länge.

På ett djupare plan är protesterna ett försök att fly från ett utslitet narrativ som har ”fängslat” det rena livet i årtionden. De är – med andra ord – en kamp för livet, för rätten att leva och för att ha (någon) framtid.

Det är paradigmatiskt att EU-ledarna återigen föredrar att spela på ”det säkra kortet”; ”den gamla goda despotin” i Serbien, snarare än att välja ”det nya livet”. Det var likadant 1996-97 när min generation i tre månader protesterade mot Milošević; EU-sändebuden Lamberto Dini och Felipe Gonzalez skickades då från Bryssel för att – av något högre skäl – förse Milošević med en ”livboj”. Likadant är det nu.

Jag var nitton år när jag deltog i de första demonstrationerna för nästan 35 år sedan. Jag skulle kunna säga att den enda kontinuiteten i mitt liv (som varit fullt av diskontinuiteter) var att ”demonstrera”: för fred, demokrati, mot krig, förtryck, envälde – och alltid för grundläggande mänsklig anständighet. Det är slående för mig att 35 år senare måste dessa barn av i dag fortfarande kämpa för samma sak.

Min generation trodde att EU stod på vår sida, eftersom vi kämpade för universella värden och rättigheter som vi också betraktade som ”europeiska”. Vi lärde oss dock av vår erfarenhet att europeiska värderingar och EU ofta kan vara helt motsatta begrepp. För oss är Europeiska unionen – som den har varit ett bra tag redan – en del av samma föråldrade berättelse som despoten Vučić, som EU också vårdar och stöder.

Jag vet inte var den sten som de serbiska studenterna satte i rullning till slut kommer att hamna. Jag önskar verkligen att den ska nå så långt som möjligt. För en helt ny berättelse – baserad på universella värden – är det vi mer än något annat behöver nu – och i framtiden.

Predrag Dragosavac
Journalist och författare i Belgrad som i perioder också bott i Sverige

Läs också