ANALYS. Den 15 juli 2024 – nästan på dagen 30 år efter att ha fått stopp på folkmordet – väljs Paul Kagame om till Rwandas president. Som president är Paul Kagame nyckeln till ett närmast mirakulöst återuppbyggt land. 30 år efter slakten på en miljon människor är Rwanda ett helt nytt och väl fungerande samhälle, på väg mot målet att bli Afrikas Singapore. I väst råder samtidigt djupt delade meningar om Rwanda, skriver Finn Norgren som under många år verkat i landet.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
I universitetets matsal ser studenternas lunchbuffé exakt likadan ut som den gjorde i seklets början. Ris, potatis, stuvade matbananer, sönderkokt grönsaksröra och små bitar kött med påfallande många ben. Men studenterna själva tycks komma från en annan värld.
Då – en illa klädd och ofta malariasjuk samling utan pengar att luncha för, tystlåtna med dåligt självförtroende sneglade de tvärs över klassrummet på ”de andra”. Hutu och tutsi satt åtskilda, elever berättade om hur tungt det var att se ungdomar från familjer de visste hade deltagit i att slå ihjäl deras egna föräldrar och syskon.
Idag, iförda modejeans och utrustade med laptopväskor, är studenterna fulla av självtillit och framtidstro och proklamerar utan tvekan att ”vi är alla rwandier nu, hutu och tutsi finns inte.”
– Vad skulle vi protestera mot? blir svaret när vi pratar politik. Rwanda är bäst i Afrika. Vi får inte glömma folkmordet men vi måste gå vidare!
Människor är också påfallande stolta över sitt nya land, som 1994 var en total ruin, både fysiskt och själsligt. Då reste jag genom en övergiven landsbygd, miljoner hade flytt till grannländerna i panik medan mördarna själva plundrat landet på allt de kunde ta med sig in i Kongo, dåvarande Zaire.
När jag 1995, året efter folkmordet, besökte ett förfallet hus som inhyste ett ministerium klagade man på att det inte ens fanns gem att få tag på i stan.
Pulserande metropol
När jag flyttade hit 2002 för att under många år leda olika svenskfinansierade biståndsprojekt fanns det två hissar i huvudstaden, i de två större hotellen. Getter vallades på grusvägarna. Vatten, el och telefoner var ytterst osäkra faktorer i vardagen.
Nu är Rwandas huvudstad Kigali en pulserande metropol med 1,5 miljoner invånare. Från en stor fattig by till höghus och otaliga smarta cappuccinoställen och shoppingcenter och en enorm konferensanläggning dit hela kontinenten (och Europa) gärna förlägger stora möten.
Fysiskt är utvecklingen omtumlande. Mottot är att bli något av Afrikas Singapore – ett ekonomiskt starkt nav, säkert och lockande för investerare, kontinentens ledande IT-land, modernt och inte minst – prydligt! Kigalis parkförvaltning är osannolikt effektiv, perfekta trottoarer omges av ansade buskar, blommor och palmer skuggar gatorna och en armé av sopande personer i enhetliga västar håller rent. Många änkor utan egna inkomster organiserades som stads-städare för att inte glömmas bort – och de finns överallt.
För vana Afrikaäresenärer är just den bilden av ordning och reda unik. Infrastrukturen är väloljad. Lägg därtill, enligt många mätningar, Afrikas lägsta brottslighet och korruption. I decennier har erfarna biståndsarbetare – och allt fler utländska företagare – kunnat vittna om att det är osedvanligt tacksamt att verka i Rwanda: Det händer verkligen saker, ledarna har en vision och ett mål och är inte primärt intresserade av att berika sig själva.
Men Singapore är även känt som ett hårt styrt och kontrollerat samhälle. Liksom Rwanda, där president Paul Kagame av vissa media i väst utmålas som en diktator som tystat all opposition och till och med ska ha låtit mörda kritiker. Och den sedvanliga afrikanska paranoian när det gäller andras röster är oroande. Oppositionella rwandier i exil, även i Sverige, anser sig vara både övervakade och hotade. Det är utmärkande för i stort sett hela det postkoloniala Afrika att även till en början populära ledare maniskt slagit ned på all form av opposition.
I Rwanda finns faktiskt kritik och ifrågasättande – på det lokala planet. Efter den omfattande ”Media Reform”, som inleddes 2013 (med hjälp av bland annat Sverige) finns en mängd fristående digitala nyhetssidor och radiokanaler och journalisterna kan ställa besvärande frågor. Det är lätt att få sparken som borgmästare om man inte levererar. Känsliga ämnen debatteras.
Oinskränkt ledare
Men presidenten står höjd över allt. Paul Kagame är oinskränkt ledare alltsedan hans motståndsrörelse drev folkmördarna in i Kongo. Genom sin totala dominans är han också nyckelpersonen i Rwandas remarkabla återhämtning och försoning. Kagame var redan från första början starkt drivande i den försoningsprocess som trots ett förtvivlat utgångsläge möjliggjorde att landet alls kunde resa sig. I askan levde bland annat 100 000 föräldralösa och våldtagna kvinnor som blivit både gravida och hiv-smittade. Men Rwanda förföll inte till storskalig hämnd. Tvärtom tog sig landet an den osannolika uppgiften att ställa 130 000 fångar inför rätta. I tusentals små folkdomstolar i byarna fick förövarna chansen att erkänna, berätta var de begravt offren och be om förlåtelse.
Folkmord och etnisk förföljelse har skett (och sker) på andra håll, men i Rwanda är mördare och överlevare utelämnade till varandra. I Afrikas mest tättbefolkade land måste de leva sida vid sida. De flesta som på olika sätt bidrog till mördandet har slussats tillbaka till samhället. Ledande figurer har dock dömts i en (motsvarande) Haag-tribunal. Tre män har dömts till livstid i Sverige sedan de under falskt namn fått svenska medborgarskap.
De svenska domstolarnas agerande är väl känt och synnerligen uppskattat av rwandierna. Men det finns en bitterhet mot de länder, särskilt Frankrike, som alltjämt skyddar flera av folkmordets centrala figurer. Det permanentar såret efter FN:s och omvärldens gigantiska svek. Försöket att utrota minoritetsgruppen tutsi var noga förberett under flera år – och väl känt av den lilla fredsbevarande FN-styrka som fanns i landet. Men FN-högkvarteret och stormakterna viftade bort de förtvivlade varningarna från Kigali och vägrade sen i det längsta att erkänna vad som pågick, än mindre ingripa.
Det var enbart tack vare Paul Kagames RPF-gerilla, med basen i Uganda, som folkmordet alls kunde stoppas efter 100 dagar. När vi i väst kritiserar Rwanda är det kanske inte förvånande att rwandierna utbrister: ”Ni har ingen rätt att säga något, ni som bara såg på!”
Ni har ingen rätt att säga något, ni som bara såg på!
Rwanda måste analyseras mot bakgrund av den slagskugga som folkmordet alltjämt kastar. Även landets inblandning i det kaotiska Kongo. Enligt samstämmiga rapporter från FN med flera stöder Rwanda aktivt M23, en av de många hänsynslösa militära grupperingar som härjar i Kongos gränsande Kivu-provins och berikar sig på de mineraler som sedan återfinns i allas vår vardagselektronik. Där finns också resterna av Rwandas gamla armé och milisen Interahamwe, det vill säga folkmördarna som flytt och ofta upprepat att de vill tillbaka för att ”göra klart jobbet”. De utgör ett potentiellt hot och har några gånger utfört mindre räder tillbaka över gränsen. Rwanda hävdar även att M23 skyddar en utsatt kongolesisk minoritet som är etniskt besläktad med tutsierna.
Rädslan för att konflikten mellan hutu och tutsi skulle kunna piskas upp igen satte tidigt den politiska agendan. Det finns trots allt skäl för ett extremt säkerhetstänkande med vakter överallt. Ofta beväpnade. Besökare till shoppingcentra och hotell med mera går igenom en röntgensluss. Bilar söks igenom. Medan många av Afrikas stora städer förfallit till enorm och oftast farlig brottslighet är Rwandas huvudstad Kigali befriande tryggt. Kvinnor promenerar obekymrat Kigalis gator, även sent på kvällen.
Under alla mina år i landet har samtliga vakter, poliser och soldater jag stött på varit välklädda, nyktra och vänliga. Inte ens de som stoppat mig för fortkörning har på minsta sätt antytt att en muta vore lämplig.
Den successiva renoveringen av ett totalt förstört land fokuserade först på stat och förvaltning och bärande institutioner. Tidigt svenskt bistånd gick till exempel till polis- och rättsväsende, riksrevision och att få till fungerande kommuner. Sen har Rwanda försökt modernisera sektor efter sektor av samhället. Det tar sig idag uttryck i till exempel internationellt uppmärksammade unga kläddesigner och konstnärer, eller nya småföretag och då inte minst IT-entreprenörer.
Mobiler bärs även i de mest avlägsna bergsbyar. I nationalparken Akagera längs gränsen mot Tanzania kunde man för 20 år sen endast tälta i den vidsträckta vildmarken, ofta utan att möta en annan bil. Nyss har parken öppnat en avlägsen lunchkrog bland lejon och elefanter som är kontantfri. Bara kort och Swish fungerar.
Långt framme i jämställdhet
Men mest beröm av omvärlden har nog Rwanda fått för sin strävan efter jämställdhet. En viss kvotering har resulterat i 61 procent kvinnor i parlamentet men kvinnor tar plats i alla sammanhang, som ledare för både institutioner och företag. Grannländerna ligger långt efter Rwanda när det gäller en modernt jämställd lagstiftning, till exempel när det gäller kvinnors arvsrätt. Kvinnor är garanterade minst 30 procent av positionerna i alla beslutsfattande församlingar.
President Kagame har varit en drivande kraft för att lyfta fram kvinnor som avgörande för att alls kunna reparera en havererad samhällsapparat. Han är central även i frågor som miljö och klimatanpassning, barnbegränsning och att bekämpa korruption. Liksom att involvera hiv-positiva, funktionshindrade och den lilla folkspillran Twa, de så kallade pygméerna, i samhällsbygget.
Efter valet den 14 juli får Kagame, 67, ytterligare sju år som oinskränkt ledare. Men ingen kronprins anas. Andra ledare ur den äldre generationen är osynliga och det är svårt att tro annat än att presidenten omges av unga ja-sägare. En del unga tycks också närmast idolisera presidenten.
Kan det då bli en sorglig maktkamp, som så ofta sker i Afrika? Absolut inte, svarar alla officiella företrädare för staten: ”Vi har sett vad som skett på andra håll och byggt våra institutioner starka och sammansvetsade, inklusive militären”, är svaret.
Ett ruvande folkligt missnöje känns också avlägset när man tittar på statistik över alla förbättrade levnadsvillkor: minskad tidig barnadödlighet, sjukvård i de mest avlägsna bergsbyar, vaccinationskampanjer, nya vägar där man samtidigt lagt ned fiber, smarttelefoner och internet överallt, solceller på nybyggda grundskolor på landet och så vidare.
Men om det uppstår ett framtida maktvakuum? Det finns trots all en oro över vad som döljs under ytan i ett samhälle som är så kontrollerat och disciplinerat. Det legitima behovet av att stävja alla former av etniskt tänkande slår ibland över i att förbjuda politiker som inte stöder regeringen. Det legitima behovet av säkerhet slår ibland över i misstänksamhet mot rörelser vid sidan om centralmakten. Så måste till exempel utländska ideella organisationer leverera en enorm rapportering in i minsta detalj för att motivera sin närvaro.
Och: Vad ruvar under ytan i ett samhälle där så många inom sig bär på så obeskrivliga fasor? Kan människor verkligen läka sår och till och med försonas med förövarna när de sett sina familjer hackas i småbitar, sett gravida kvinnor få magarna uppsprättade, sett småbarn slungas i tegelväggar med huvudet före, sett mödrar och döttrar våldtas och få flaskor uppkörda i underlivet, sett föräldrar torteras eller dränkas i latriner.
”Vi måste gå vidare”
– Jo, men vi måste gå vidare, säger Minette Siwemuli, som elva år gammal doldes av sin mor och andra döende på stengolvet i en kyrka. Hon hörde dunsarna när mördarna slog ihjäl hela hennes familj och hundratals andra med machetes, käppar, rörtänger, spikklubbor. Ändå: Nu 41 år gammal, välutbildad med bra jobb och familj, utstrålar hon självförtroende och framtidshopp. Och påpekar att hennes man faktiskt är – hutu.
Men alla kan inte hantera sina minnen. Christophe Uwihoreye var 18 år när en hutu-präst gömde honom på internatskolan där han bodde. När han så småningom kom hem till byn fann han samtliga i familjen sönderslagna, han fick ensam samla ihop och begrava dem. En enda gång under alla de år jag känt honom berättade han och då var han förkrossad och plågad i dagar efteråt.
Jean-Claude Rutayisiri var 14 år när hans mor skickade i väg honom med orden: Min pojke, du kanske kan överleva utan mig, du vet att det står tutsi i mitt ID-kort”. Han gick på nätterna till gränsbron in i Tanzania vid Rusumo Falls. Det var härifrån vi i Europa fick de första bilderna av folkmordet, av uppsvällda kroppar som tumlade utför fallet i Akagera, den flod som efter Victoriasjön byter namn till Nilen.
Tillbaka i Rwanda insåg han att samtliga personer i hans släkt var borta. Han började dricka och knarka innan han fann en ny tillhörighet genom en kyrkokör. Sen träffade han en flicka med precis samma historia och tillsammans kunde de bygga en ny tillvaro.
– Det är bara tack vare att vi två förstod varandras ångest som vi kunde komma tillbaka till livet, säger han.
Philibert Gakwenzire är professor i historia vid Rwandas nationella universitet. Han är även ordförande i Ibuka, organisationen för överlevare. Ibuka betyder ”kom ihåg!” och är ett av två ständigt upprepade mantran, det andra ”Never again”.
– I princip har vi lyckats! Vi har inte förfallit till hämnd, vi fick ett rättssamhälle att fungera medan en ny generation kunde växa upp. Avgörande för Rwanda var att få fred tills en stor del av befolkningen inte själva har minnen. De vet vad som hände men har inga egna bilder i hjärnan, säger han och fortsätter:
– Men det kan hända igen, var som helst i världen. Därför måste vi hela tiden lära av historien. Naturligtvis finns det spänningar, rädsla och misstänksamhet kvar under ytan.
Organisationen Ibuka finns i varje kommun, i nio länder i Europa (inklusive i Sverige), i USA och Kanada. De informerar, stöder överlevare, hjälper enskilda och ser sig som en balanserande kraft som ordnar möten mellan människor, får familjer att förlikas så att de kan fortsätta leva i samma by.
78 procent av Rwandas befolkning är idag under 35 år. Men psykologer och forskare har beskrivit något de kallas ”trauma transmission”, man ärver föräldrarnas smärta.
– Därför måste vi alltid hålla minnet levande, fortsätta utbilda alla åldrar och förstå hur det kunde ske, konstaterar Philibert Gakwenzire och framhåller att Ibuka och andra instanser, som på olika sätt deltar i försoningsprocessen, alltid kommer att behövas:
– Skuggan från 1994 försvinner inte. Den kräver att vi alltid är på vår vakt och arbetar för att folkmordet aldrig ska kunna hända igen.
Finn Norgren
Biståndsarbetare och journalist, tidigare bland annat chef för Radiohjälpen, som under flera perioder bott och verkat i Rwanda.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
