Tidigt på morgonen kommer de första nödropen

KRÖNIKA. Att se på medan kvarteret där mina egna barn växt upp bombades och barnen som bor kvar där flydde för sina liv gör mig stum. Att höra den öronbedövande tystnaden från världens makthavare gör mig ursinnig. Det skriver Johanna Wallin som under åtta år arbetat på Frihetsteatern i Jenin.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

Det räcker med att ordet Jenin ska dyka upp i flödet för att pulsen ska öka. Det är aldrig goda nyheter. Det allra mesta som händer i Jenin passerar obemärkt förbi svenska medier, men måndagen den 3 juli var ett undantag. Invånarna i Jenins stad och flyktingläger på norra Västbanken är vana vid nattliga räder då den israeliska armén tar sig in för att gripa människor eller enbart ‘visa närvaro’ som det heter på militärspråk. Konfrontationer utbryter när pojkar och unga män ger sig ut på gatorna med stenar och, i allt ökande grad, vapen. Vanligtvis kör militärkonvojerna därifrån i gryningen. Men den här gången stannade uppemot tvåtusen soldater i ett och ett halvt dygn medan de utförde en massiv stormning från marken och från luften.

Tidigt på morgonen kom de första nödropen från vänner och bekanta, i korta meddelanden: “Min mammas hus är träffat. Armén håller min syster som gisslan. Jag får inte tag på min man. Lägret är stängt, ingen kommer ut eller in.” 

Kort därefter: “De skjuter mot sjukhuset. Vi kommer att dö!” Korta videor filmade med skakiga mobilkameror strömmade ut på instagram och twitter, där tonårskroppar låg utspridda på marken, bulldozrar plöjde fram på gatorna, ambulanser med tjutande sirener motades tillbaka av militärjeepar och missiler slog ned i byggnader. Sent på kvällen vandrade tusentals män, kvinnor och barn ut ur lägret som låg i totalt mörker, mot Jenin stad. Flyktingar på flykt igen. 

För tjugo år sedan genomförde den israeliska armén en massaker i Jenins flyktingläger där omkring femtio människor miste livet och de centrala delarna förstördes på liknande sätt som nu. Efter tjugo år av konstanta nattliga räder, rörelseinskränkningar, förtryck och fattigdom har barnen som upplevde massakern 2002 blivit unga vuxna. Deras trauman har aldrig läkt, de har bara förts vidare till nya generationer.

Frihetsteatern i Jenins flyktingläger där jag arbetade under åtta år är en fristad för de barn, ungdomar och unga vuxna som levt hela sina liv under många lager av förtryck. Ockupationsmaktens och det interna, internaliserade. På tisdagsmorgonen sprängde armén entrén till teatern. Det var inte första gången. Sedan starten 2006 har otaliga anställda, skådespelare och styrelsemedlemmar trakasserats och fängslats. Teatern är farlig för att den inte bara visar att en annan verklighet är möjlig, den skapar en annan verklighet i varje människa som hittar ett hem där. 

Under åtta år var teatern också mitt hem. Att se på medan kvarteret där mina egna barn växt upp bombades och barnen som bor kvar där flydde för sina liv, gör mig stum. Att höra den öronbedövande tystnaden från världens makthavare, gör mig ursinnig. I Jenins flyktingläger bor cirka 17 000 statslösa flyktingar på en knapp kvadratkilometers yta. De bor där för att de sedan 1948 förvägras rätten att återvända hem till de orter bara några mil bort som de kommer ifrån. En av världens starkaste arméer angriper detta tätbefolkade flyktingläger med stridshelikoptrar, drönare och elitförband. 

Det makabra räkneverket stannade den här gången på tolv döda och över hundra skadade. Åttio procent av bostäderna i lägret är helt eller delvis förstörda. Detta är på intet sätt över, meddelade den israeliska militärledningen, men målet med just den här operationen var uppnått. Det väpnade motståndet i Jenin hade decimerats kraftigt och ett varningens finger har höjts till motståndsgrupper i andra delar av det ockuperade området. 

Ingenting av det som nu händer i Jenin handlar om mig och jag känner en djup olust när jag berättar om det ur mitt privilegierade perspektiv som aldrig kan bli inifrån – men det angår mig och jag blir, till skillnad från de allra flesta palestinier, lyssnad på när jag berättar. Ändå upplever jag att orden har slutat räcka till när det gäller det fasansfulla som pågår i Jenin – i hela Palestina – och det känns alltmer meningslöst att ens försöka. Men ibland går det inte att låta bli. 

Som en tidig morgon ett par veckor innan den här senaste invasionen, när fjortonåriga Sadeel som bodde granne med oss och som var som en storasyster för mina barn, mördades med ett skott i huvudet av en israelisk soldat i en militärjeep som Sadeel filmade med sin mobilkamera. Då måste jag berätta om tidiga helgmorgnar när Sadeel knackade på hos oss, som knappt hunnit få frukosten på bordet. Yasmina, sa hon på ett så vuxet sätt till min två år yngre dotter medan hon instruerade henne i låtsasmatlagningens konster. Sadeels favoritsak hos oss var ett kalejdoskop.

När vi flyttade från Jenin till Sverige stannade kalejdoskopet hos Sadeel och medan hon kämpade för sitt liv på en intensivvårdsavdelning höll jag fast vid bilden av Sadeel förlorad i kalejdoskopets symmetriska mönster och hoppades att det hon såg för sitt inre var just det vackra, som lager av universum. Sedan dog Sadeel och kvar fanns hennes småbröder och kusiner, föräldrar och klasskompisar med vetskapen att ingen rättvisa kommer att skipas.

Två veckor senare blir mitt trygga sommarlovslediga hem något slags sambandscentral för att förmedla vittnesmål från Jenin till svenska medier. Flyktinglägrets invånare återvänder till vandaliserade, sönderbrända hem där små sängar står som förkolnade skelett i det som var barnens rum. Hål stora nog för prickskyttar kikarsikten pryder ytterväggarna på de hus som använts som arméns högkvarter under den två dygn långa invasionen. Större hål gapar i innerväggarna, där soldaterna gått från hem till hem i det trångbodda lägret genom att slå sig fram genom väggarna. Möbler omkullvälta, kläder och tillhörigheter utspridda över golven. På gatorna strömmar vatten ur trasiga ledningar. 

Palestina är ockuperat. Ockupationsmakten bryter konstant, obehindrat och ostraffat mot internationell rätt. Det internationella samfundet anser att sanktioner är ett effektivt verktyg mot vissa ockupationsmakter men tydligen inte andra – för hur ska man annars tolka det faktum att det israeliska förtrycket mot den palestinska befolkningen inte lett till några konsekvenser överhuvudtaget? 

“Det värsta är inte att världen bara ser på”, skrev en vän. “Det är vi vana vid. Det som gör ondast är hyckleriet. Ukrainare är frihetshjältar medan palestinier är terrorister.”

Det internationella samfundet har en skyldighet att nu, i den akuta situation som råder, där ett extremt, statligt sanktionerat övervåld från israelisk militär och bosättare sprider sig som en löpeld över det ockuperade palestinska området, skydda civilbefolkningen. Istället blir palestinierna fullkomligt lämnade åt sitt öde och anklagas dessutom för att vara den angripande parten när de försvarar sina hem mot – just det, en av världens starkaste arméer. Försök hitta ord för det. Jag vet några.

Johanna Wallin
Skribent, författare och redaktör som under åtta år arbetade på Frihetsteatern i Jenin. Hon är också aktuell med boken ”Ingen vanlig pappa som man bara har”.

Läs också: