DEBATT. Sverige har länge ansetts vara en föredömlig biståndsgivare. Även om detta anseende gradvis urholkats under en längre tid är det ingen överdrift att påstå att svenskt bistånd nu befinner sig i fritt fall, vilket den nuvarande regeringen bär ett stort ansvar för. Det skriver Fredrik Söderbaum, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det senaste i en rad chockerande beslut var när regeringen den 22 juni utan förvarning lade ned all ny finansiering av utvecklingsforskning via Vetenskapsrådet (VR). Kritiken har varit mycket omfattande både från forskarsamhället och i svensk och internationell media. Även om nedläggningen av utvecklingsforskningen är förödande i sig, vill jag här peka på att problemet är större och hotar förtroendet för svenskt bistånd som helhet. Jag pekar på tre faktorer som förstärker varandra i en ond cirkel.
Godtyckligt beslutsfattande
En del av kritiken mot beslutet att avskaffa stödet till utvecklingsforskning via VR grundade sig på det godtyckliga förfarandet att avsluta en redan pågående ansökningsprocess. Upp till 250 forskningsansökningar, som normalt tar flera veckors arbete i anspråk, är nu värdelösa. Bistånds- och handelsminister, Johan Forssell, tar kritiken med en klackspark och motiverar beslutet med att ökat stöd till Ukraina kräver uppoffringar.
Forssell understryker även att utfasningen är ”ansvarsfull”, eftersom inga ”pågående och beviljade projekt ska behöva avbrytas”. Vän av ordning tycker att ett sådant påpekande inte borde behövas. Men Forssell tycker kanske att det behöver påpekas, eftersom en lång rad avtal och överenskommelser faktiskt behövde brytas eller omförhandlas som ett resultat av att regeringen strax före jul i en handvändning och utan förvarning kapade det bilaterala forskningsbiståndet via Sida från 960 till 440 miljoner.
Förutsättningarna för ett stort antal forskningssamarbeten förändrades därigenom drastiskt över en natt. Det resulterade inte bara i bortkastat arbete, brutna överenskommelser, och dåligt bistånd, utan även i huvudlöst tokiga interventioner från svenska biståndsföreträdare i pågående samarbetsprojekt. I ett projekt jag själv har insyn i tyckte exempelvis den svenska handläggaren sig vara lämpad att bestämma förändringarna i projektet. En tokighet var att doktorander borde kunna klara sig utan handledare under en eller ett par terminer.
Inget av besluten om forskning involverar öppen debatt eller konsekvensanalys, vilket reser frågan vilka andra regeringsbeslut som baseras på avsaknad av analys, kunskap och debatt.
Kunskapsresistens
Det finns många indikationer på regeringens minst sagt problematiska inställning till forskning, vetenskap och akademisk frihet. Det är bara några månader sedan samtliga rektorer vid svenska universitet, via Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), gick i taket för att regeringen började mixtra med tillsättningen av ledamöter till universitetsstyrelserna. Den 4 juli var det dags för nästa uppseendeväckande skrivelse till regeringen, denna gång om det plötsliga slaktandet av svensk utvecklingsforskning. SUHF:s skrivelse angriper bristen på dialog, de allvarliga konsekvenserna av beslutet såväl som frågor om politisk styrning och akademisk frihet.
Forssell vill försöka göra trovärdigt att han faktiskt tycker att ”forskningen är en bärande del av att föra utvecklingen framåt”. Men regeringens prioritering är solklar, nämligen att minska finansieringen med minst 700 miljoner per år.
Det svenska bilaterala forskningsbiståndet som kapades med 520 miljoner per år har byggts upp sedan 1960-talet. Det är mycket omfattande och anses i allmänhet ha hög eller mycket hög kvalitet. Det finns rentav skäl att hävda att svenskt forskningsbistånd varit en viktig delkomponent i etablerandet av Sverige som ett föredöme inom biståndsvärlden. Det är nu uppenbart att regeringen struntar helt i detta och väljer att prioritera annat.
Vad gäller nedläggningen av stödet till den svenska utvecklingsforskningen genom VR försvarar Forssell beslutet med att 98 procent av VR:s resurser finns kvar. Forssell anser sig vara helt ”trygg” i detta beslut. Det svenska forskarsamhället förklarar i en replik att de är mycket otrygga med Forssell vid rodret, eftersom han varken förstår vad som beslutas eller hur finansieringen av utvecklingsforskning i Sverige faktiskt fungerar.
Resultat och ”nytta”
Den pågående processen kring den omtalade reformagendan, som syftar till ett nytt policyramverk för svenskt utvecklingssamarbete, omgärdas av hemlighetsmakeri och bristande transparens. Trots att regeringen i princip motverkat öppen debatt så är de huvudsakliga prioriteringarna kända, såsom fokuset på det europeiska närområdet (i synnerhet Ukraina), migration, humanitärt bistånd, klimat och miljö samt kopplingen mellan handel och bistånd.
Det vore anmärkningsvärt om reformagendan inte lyckades erbjuda några intressanta nyheter och innovationer. Det får vi verkligen hoppas. Men det är redan nu tydligt att reformagendan har andra prioriteringar än långsiktigt utvecklingssamarbete i och tillsammans med låginkomstländer utanför närområdet. Det finns ganska lite som indikerar att det nya policyramverket ska kunna hjälpa till att återupprätta Sveriges forna glansdagar inom det internationella utvecklingssamarbetet.
Utöver diverse prioriteringar har Forssell under senaste året vid många tillfällen proklamerat att nytta, resultat och effektivitet är ledord i vad han tror är en ”modernisering” av svenskt bistånd. Som jag och några kollegor skrivit om i en replik till en av Forssells debattartiklar har han fortfarande inte kunnat specificera vad denna ”modernisering” faktiskt består av. Forssells så kallade modernisering är i allmänhet antingen traditionell svensk biståndspolitik (t ex hälsa och utbildning) eller förslag som i allt väsentligt representerar en förlegad syn på resultat och effektivitet enligt New Public Management och som har väldigt svag koppling till den ”moderna” forskningen om utveckling och utvecklingssamarbete.
En av de viktigaste komponenterna inom den internationella debatten om ett effektivt utvecklingssamarbete handlar om vikten av ägarskap. Även om detta givetvis kan vara svårt att uppnå är forskningen tydlig med att givarcentrerat bistånd med en snäv fokusering på kortsiktiga resultat (enligt New Public Management) och brist på ägarskap är förödande. Jag har i en annan debattartikel pekat på behovet av ett svenskt paradigmskifte som lägger fokus på ägarskap och motpartens egna drivkrafter.
I stället för att ta intryck av forskningen om utveckling tyder det mesta på att regeringen snarare kommer använda biståndet som ett instrument i en pågående ”maktkamp” mot Kina och Ryssland, vilket inte bådar gott.
Svenskt bistånd befinner sig i fritt fall, och trovärdigheten som biståndsgivare står på spel. Sida:s nya ledarskap med ordförande Gunilla Carlsson och GD Jakob Granit har en otroligt svår uppgift framför sig. Eftersom regeringen faktiskt ser ut att underminera deras uppdrag tycks det nya ledarskapet behöva stor hjälp från andra aktörer och krafter.
Fredrik Söderbaum
Professor i freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
