ANALYS. I Sverige driver politiker och sociala medieaktörer på för att stoppa biståndet till Irak. Men ett sådant beslut är kontraproduktivt. I stället är det dags för Sverige att intensifiera stödet till Irak, med ett särskilt fokus på demokrati och yttrandefrihet, skriver journalisten Hayder Hashim*.
Detta är en analys. De åsikter som uttrycks är författarens egna.
Den senaste tidens händelse i Sverige där en irakisk asylsökande brände Koranen har väckt stor oro bland irakier, inte bara irakiska muslimer, utan även religiösa minoriteter som kristna och yazidier. Många hävdar att yttrandefriheten inte bör omfatta förtal eller skändning av religiösa heliga böcker. Samtidigt som dådet fördömdes hände något mycket större: attacken mot den svenska ambassaden i Bagdad.
Många irakier frågar sig varför den svenska ambassaden enbart attackerades i Irak och inte i andra länder med muslimsk majoritet; är det för att mannen som brände Koranen är irakier, eller finns det andra skäl?
I allmänhet är det få som skyller det som hänt på Sverige eller svenskarna generellt. Många människor i Irak har familjemedlemmar i Sverige, de och andra ser Sverige som ett land som ger ett viktigt stöd till Irak ända sedan 2003. I den irakiska Kurdistanregionen uppskattar man det stora svenska stödet som pågått ända sedan 1991.
En teori som har stor spridning är att attacken var en styrkedemonstration iscensatt av den mäktige shiamuslimske ledaren Moqtada al-Sadr.
Som ledare för Sadr-rörelsen har Moqtada al-Sadr – en framstående shiitisk skriftlärd och irakisk politiker – länge varit känd för sina stora anhängarskaror och sitt inflytande. Hans rörelse vann fler platser i parlamentet än någon annan fraktion i valen både 2018 och 2021, vilket ger honom ett betydande inflytande över den statliga byråkratin genom anhängare på nyckelpositioner.
Även om Moqtadas ledarskap och popularitet bland shiiter inte kan ifrågasättas, har den senaste tidens politiska händelser lett till tvivel om hans politiska beslut. Kritiker hävdar att han, trots sin makt, ofta fattar förhastade beslut som han senare ångrar. Dessutom har han kritiserats för att inte ha rådgjort med sina sunnitiska och kurdiska allierade och vänner, vilket lett till splittring och konflikter vilka påverkat hans inflytande.
Efter segern i parlamentsvalet 2021 fick Moqtada svårt att bilda en majoritetsregering, vilket ledde till att han beslutade att dra sig tillbaka från politiken. Detta gjorde det möjligt för Iranstödda shiitiska grupper att få en framträdande roll i regeringen. Konsekvenserna av detta beslut blev snart uppenbara för alla, eftersom det blev uppenbart att Moqtadas tillbakadragande var ett stort misstag.
Moqtada har sedan dess ivrig verkat för en comeback, men hans metoder har varit kontroversiella. I stället för diplomatiska medel har han stormat parlamentsbyggnaden och den gröna zonen, där regeringen har sitt säte, samt attackerat ambassader. Sådana handlingar har tolkats som försök att hävda sin makt, men de har också väckt frågor om Moqtada sätt att lösa politiska konflikter.
Attacken mot den svenska ambassaden var inte heller en isolerad händelse. Bara några dagar tidigare hade Moqtadas anhängare attackerat den turkiska ambassaden i Bagdad på grund av Turkiets vattenpolitik. Dessa handlingar verkar vara en del av Moqtadas taktik för att genera regeringen och försvaga dess internationella band, särskilt de som upprättats av premiärminister Sudani, som har odlat relationer med västländer, inklusive USA.
Mot bakgrund av denna utveckling har diskussioner uppstått i Sverige om att eventuellt stoppa biståndet till Irak. Ett sådant beslut skulle dock kunna bli kontraproduktivt. Sverige måste först och främst värna sina intressen i Irak och främja sina värderingar. Sverige måste också förstå varför Moqtada al-Sadr attackerar den svenska ambassaden, vilka motiv han har och vad han hoppas vinna på attacken.
Svenskt bistånd har traditionellt varit inriktat på att stärka demokrati, yttrandefrihet, samhällsstyrning och för att ge stöd till marginaliserade grupper. Även om det kan vara frestande att hålla inne bistånd som en bestraffningsåtgärd är det viktigt att inse att den nuvarande irakiska regeringen – som till stor del stöds av Iran – inte skulle bli avskräckt av ett sådant beslut. I själva verket skulle det ytterligare kunna befästa deras förakt för demokratiska principer och yttrandefrihet, eftersom den nuvarande irakiska regeringen inte bryr sig om svenskt bistånd.
Tvärtom kommer sannolikt många av de hårdföra shiitiska politikerna som nu kontrollerar den irakiska regeringen med Irans välsignelse att vara glada över att se Sverige och andra västländer skära banden med Irak så att de kan göra vad de vill.
I stället är det nödvändigt för Sverige att inta en hällning som kan verka svår, men som är viktig. Det är dags för Sverige att intensifiera stödet till Irak, med ett särskilt fokus på att främja yttrandefrihet och stärka marginaliserade befolkningsgrupper. Genom att rikta bistånd till dessa områden kan Sverige främja positiv förändring och stärka grunden för demokrati i Irak. Dessutom kan aktivt engagemang med irakier och att erbjuda plattformar för öppen dialog och förståelse bidra till att överbrygga klyftor och skingra missförstånd.
Hayder Hashim
Journalist, verksam i Irak.
*På grund av säkerhetsskäl och möjlig vedergällning från extremistiska shiitiska miliser använder författaren en pseudonym.
Läs också
