KRÖNIKA. Vi är alla barnbarn till överlevare av folkmordet på kristna 1915. Ibland slår det mig att inget av det vi åstadkom varit möjligt om inte de innan oss hyschade och ljög. Det var det som räddade våra föräldrar och i sin förlängning oss barnbarn, skriver Nuri Kino, utsedd till Biståndsdattens mäktigaste 2023.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
När jag var barn hyschades det en hel del. Det ljögs också ganska mycket. En förföljd minoritet bör hålla ihop och individerna, de som tillhör den, måste också göra annat, så som att ljuga om sin identitet, för att kunna överleva. Dessutom hemlighölls en stor del av våra liv. Jag visste till exempel inte att mina mor- och farföräldrar hade överlevt ett folkmord eller att min morfar blivit falskeligen anklagad för separatism och därför hölls fången och blev torterad så gott som varje dag i fyra år. Det behövde inte vi barn veta ansåg man, det skulle bara låta traumat gå i arv och kanske utgöra en fara för oss. Kunskap var farlig.
I mars i fjol jobbade jag med två volontärskamrater, Hampus och Patrik, som hade rest från Göteborg. De hade anslutit sig till vår organisation ADFA för att hjälpa ukrainska flyktingar i Polen. Vi hade startat en jätteoperation och hade när vi var klara i maj samma år hjälpt över 3800 flyktingar till Sverige. Vi hade också transporterat minst 500 ton förnödenheter till Ukraina och till polska flyktingboenden. Allt i samarbete med det svenska civilsamhället som visade en enorm generositet.
Jag ropade en hel del under den tiden, för att till exempel få ordning på kaoset som uppstod när hundratals flyktingar på en gång och under en och samma timme anlände till vår lilla sambandscentral. I nästa stund kunde jag krama tiotals barn. Hampus och Patrik var proffs på kramande och logistik. Vi var ett fyrtiotal volontärer som jobbade parallellt och tusentals som jobbade över hela spektrumet av hjälp till ukrainare i Polen. Till vår hjälp, vi som kom från andra länder, hade vi polska, ukrainska, ryska och belarusiska administratörer. Deras uppgift var främst att registrera flyktingar som ville till Sverige. De undersökte alla resehandlingar och födelseattester. Vi var mycket noga med att flyktingbarnen verkligen tillhörde de vuxna som påstod att de var deras föräldrar. Majoriteten var barnens biologiska föräldrar, i 95 av 100 fall var det kvinnor och barn, inga män. De försvarade sitt land vid fronten.
”Jag hörde inte någon höja sin röst förrän jag var femton år”, viskade Hampus till mig en dag. Jag svarade att han borde känna sig privilegierad. Men något sade mig att han inte alls kände så. När jag vaknade efter några timmars vilande efter att ännu en buss full med flyktingar lämnade Polen för Sverige ekade det Hampus sade till mig i mina öron. Jag har hört skrik i hela mitt liv. Vem blev jag av det? Vem blev Hampus av att inte ha hört bråk och drama?
Samma kväll sade Patrik också något som aldrig kommer att lämna mig. Han visste inte om han någonsin har ljugit och hade svårt att förstå att det var många som ljög om vilka de var. Det dök upp konstiga filurer som ville delta i volontärsarbetet. Vi försökte kolla deras bakgrund. I ett fall, det som gjorde att Patrik blev så förvånad över lögners utspriddhet, var det en svensk kille som jobbat i Ryssland i många år. Han hade av någon anledning undanhållit information om sig själv som vi via olika källor kunde hitta. Patrik var också förvånad över att ukrainska flyktingar ljög. I ett fall var det en moster till två barn som ljög om att hon var mamma åt dem. Efter vårt administrationsteams andra möte med henne och barnen erkände hon. Hon ville få dem i säkerhet, hon hade gett sin syster ett löfte, mamman till barnen. Mamman hade nämligen fått henne att lova att rädda de två barnen, själv ville hon vara kvar och kämpa för sitt lands överlevnad.
När jag i slutet av 60-talet var barn i Tyskland ljög jag om att mina morbröder som bara var några år äldre än jag var mina bröder. Fast det visste inte jag då, jag trodde att de var mina biologiska syskon. De hade förlorat sin mamma, min mormor, och min mor, deras syster och hennes två andra systrar tog nu ansvar för dem. De skulle inte få komma till Tyskland om man inte hade ljugit om att de var min systers och mina bröder.
Tillbaka till Polen och flyktingkaoset förra våren. Hampus och Patrik anpassade sig snabbt. För nu handlade det om att rädda så många liv som möjligt. Då kanske man behöver skrika, ljuga och dölja.
När vi startade ADFA gjorde vi det för att vi levde i den fria världen, i den delen där vi inte behöver hyscha eller ljuga mer. I länder som Sverige där det råder eller ska råda yttrandefrihet. Under sommaren 2014 hade folkmordet som vi varnat för, det som ISIS utförde på yezidier, kristna och moderata muslimer blivit verklighet. Det är något som mina dåvarande kollegor och jag aldrig kommer att glömma.
Vi var alla barnbarn till överlevare av folkmordet på kristna 1915. Vi vägrade låta det upprepas. Vår organisation startade som en kampanj på sociala medier, i dag är vi etablerade människorättsaktivister och hjälparbetare. Hade vi inte varit i Sverige, USA och Australien hade vi nog hållit käften, ljugit och döljt. Vi hade också hyschat. Och tystat oss själva. Tack vare att vi kunde ge ohörda en röst bidrog vi till att folkmordet 2014-2017 stoppades. Och vi bidrog också till att folkmordet 1915 erkändes av bland andra den amerikanska regeringen.
Ibland slår det mig att inget av det vi åstadkom varit möjligt om inte de innan oss hyschade och ljög. Det var det som räddade våra föräldrar och i sin förlängning oss barnbarn.
Nuri Kino
Journalist och debattör, grundare av A Demand for Action
Utsedd till Biståndsdebattens mäktigaste 2023
Lyssna på
|
Uppläsning av artikel
|
