Debatt: Kvinnor diskrimineras vid humanitär hjälp

DEBATT. Samtidigt som kvinnor drabbas hårdast av humanitära kriser diskrimineras lokala kvinnoorganisationer systematiskt. Det visar en ny rapport som International Rescue Committee publicerar, skriver Therése Engström och Harlem Désir.

Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.

Samtidigt som kvinnor hör till dem som drabbas hårdast av humanitära kriser i världen, visar en ny rapport från International Rescue Committee att lokala kvinnoorganisationer diskrimineras systematiskt när det gäller resurser, inflytande och beslutsfattande i humanitära insatser. Vår rapport “Why wait?” visar att om vi vill uppnå långvarig förändring när det gäller jämställdhet och att stoppa mäns våld mot kvinnor, måste givare och stora internationella organisationer, som FN och vi själva, anta ett feministiskt synsätt och förändra vårt arbetssätt.

International Rescue Committee arbetar i 40 länder präglade av konflikter och kriser, som Somalia, Syrien, Ukraina och Afghanistan. Vi ser dagligen i vårt arbete hur kvinnor och flickor drabbas oproportionerligt hårt av krig och katastrofer: de utsätts för könsrelaterat våld, drabbas oftare av hälsorelaterade problem och lider större ekonomiska förluster än män. Kvinnor och flickor utgör också majoriteten av dem som drabbas av osäker livsmedelsförsörjning och kronisk hunger, där de ofta äter minst, sist och sämst i sina hushåll. Just nu är nästan fyra miljoner gravida eller ammande kvinnor i Etiopien, Kenya och Somalia akut undernärda. 

Lokala kvinnorättsorganisationer och kvinnoledda organisationer spelar en avgörande roll i humanitära insatser. De är ofta bland de första att ge effektiv vård och stöd för kvinnor och flickor som drabbats av könsrelaterat våld i konflikter. De är också ofta bäst lämpade att förstå kvinnors och flickors behov och känner den lokala kontexten väl så att de kan utveckla metoder och strategier som bidrar till att främja jämställdhet mellan könen på lång sikt och få ett slut på våldet. Ändå visar vår rapport att de bara får en bråkdel av den humanitära finansieringen och utesluts alltför ofta från beslutsfattandet i planeringen av humanitära insatser.

Den humanitära sektorn har gjort stora framsteg under de senaste åren för att främja ett större deltagande av lokala organisationer i finansiering och samordning för humanitära insatser. Många givare visar positiva tecken på att uppnå målet att 25 procent av finansieringen ska gå till lokala organisationer, vilket är ett åtagande i “the Grand Bargain” och lokaliseringsagendan som handlar om att skifta kontrollen av humanitära medel från västerländska länder och ge egenmakt till organisationer baserade i länder som får humanitärt stöd. Vår granskning visar dock att framstegen när det gäller att lokalisera det humanitära biståndet inte har inkluderat det kvinnoledda civila samhället.

Rapporten “Why wait?” bygger på intervjuer med kvinnoorganisationer i Afghanistan, Ukraina och Demokratiska Republiken Kongo och har också granskat finansieringen av program fokuserade på våld mot kvinnor respektive mot arbetslösa kvinnor, som kanaliseras genom de landbaserade fonderna från FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA). Dessa fonder är ett viktigt verktyg för att lokalanpassa humanitär finansiering. Under 2021 gick 27 procent av den totala tilldelningen från dessa fonder till nationella eller lokala organisationer, vilket översteg det internationella riktmärket på 25 procent, medan endast 3,5 procent gick till kvinnorättsorganisationer eller kvinnoledda organisationer under samma år.

I intervjuer lyfter kvinnoorganisationerna själva fram den strukturella och systematiska diskriminering som de möter när de försöker delta i ett humanitärt system som är centrerat till internationella organ, präglat av patriarkala normer och som alltför ofta bortser från de lokala och nationella kvinnoorganisationernas unika kunskap, perspektiv och erfarenheter. De hinder som lyfts fram är utformningen av ansökningskriterier inklusive bidragens storlek, språkbarriärer och politiska krav – dessutom avsaknad av representation i de organ som fattar beslut om bidrag. Kvinnoorganisationer från alla tre länder utrycker frustration över att befinna sig i utkanten av det humanitära systemet och uteslutas från beslutsfattande och ledarskap. 

Det är dags att fördjupa vår förståelse av lokalisering. Ambitionen måste vara rotad i en förståelse för att de som är bäst lämpade att driva en effektfull programplanering ofta kommer från organisationer som inte ser ut som dem vars röster fortfarande dominerar den internationella sektorn, inklusive den organisation vi själva arbetar för. Lokalisering får inte innebära att man förväntar sig att nationella och lokala organisationer ska bli mindre varianter av oss stora internationella organisationer och ta efter vårt arbetssätt för att anpassa sig till oss. Detta förminskar och ignorerar deras unika insikter och perspektiv, det vi som internationella organisationer säger oss uppskatta. 

Det innebär att vi – internationella organisationer med betydande resurser till vårt förfogande – måste sträcka ut handen och möta dessa organisationer där de befinner sig, genom att erkänna att lärande och kapacitetsbyggande bör gå åt båda hållen. 

International Rescue Committee strävar efter att bli en feministisk organisation som förstår att makt – vem som har den och hur den utövas – påverkar dem vi stödjer i våra program, vår organisation och vår sektor. Ett feministiskt synsätt på humanitärt bistånd erkänner nationella och lokala aktörers rätt att i all sin mångfald ha inflytande över besluten om den humanitära insatsen i sitt land. Förändringen måste drivas av erkännandet av att kvinnoorganisationer tillför ett mervärde till den humanitära planeringen – att de har rätt att vara en del av den och att deras röster och erfarenheter tas på allvar. 

Därför uppmanar vi givare och internationella humanitära organisationer att tänka om när det gäller ”lokalisering” och anta ett feministiskt synsätt som möter kvinnoorganisationer där de befinner sig och erkänner deras ledarskap och erfarenhet i våra gemensamma humanitära insatser.

Therése Engström
Generalsekreterare för International Rescue Committee i Sverige

Harlem Désir
Chef för International Rescue Committee i Europa

Läs också