DEBATT. Med en ny regering i Colombia kan de diplomatiska förbindelserna med Venezeula komma att återupptas. Nu måste EU och Sverige stötta de positiva krafter som finns i de båda länderna. Det skriver Erik Jennische, Chef för Latinamerikaavdelningen på Civil Rights Defenders.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Gränsområdet mellan Colombia och Venezuela har länge varit en av Latinamerikas mest komplicerade regioner utifrån ett människorättsperspektiv. Men efter regeringsskiftet i Colombia i augusti öppnas nu ett utrymme att arbeta för förändring. Löften att inleda fredsförhandlingar med ELN-gerillan och återskapa de diplomatiska förbindelserna med Nicolas Maduros regering i Venezuela ger nya möjligheter. EU behöver ta tillfället i akt genom initiativ som stöttar de positiva krafter som finns –på båda sidor om gränsen. När Sverige tar över ordförandeposten i EU:s ministerråd i januari, har den nya regeringen möjlighet att driva detta i såväl institutionerna i Bryssel som bland EU:s och medlemsstaternas ambassader och biståndskontor i Bogotá.
Under decennier har gerillagrupper, paramilitärer och andra kriminella aktörer, tillsammans med korrupta och våldsbejakande militärer, använt gränsområdet för illegal produktion och handel med narkotika, bensin, guld och mycket annat. Territorierna och smuggelvägarna de kontrollerar spänner över båda sidor gränsen, och om den colombianska armén attackerar går de över till den venezuelanska sidan, och vice versa. För de väpnade grupperna är gränsen inget annat än ett streck på en karta.
De senaste fem åren har dessutom den ekonomiska katastrofen i Venezuela och det omfattande förtrycket av mänskliga rättigheter, tvingat mer än 6 miljoner venezuelaner att lämna landet – en femtedel av befolkningen. De allra flesta har gjort det via gränsen till Colombia, antingen via de officiella gränsövergångarna, eller på stigar och passager som kontrolleras av beväpnade grupper. Venezuelanernas desperata behov att lämna landet har fört med människohandel och andra omfattande människorättsbrott.
Rötterna till människorättsproblemen finns alltså på båda sidor, den långvariga väpnade konflikten i Colombia, och utvecklingen mot ett allt mer totalitärt system i Venezuela. Därför måste också lösningen sökas på båda sidor.
Tittar man däremot på hur EU och dess medlemsstater använder sitt politiska och ekonomiska kapital för att bidra till en positiv utveckling, blir det tydligt att i princip allt används i Colombia. Det politiska samarbetet med regeringarna i Bogota har alltid varit omfattande precis som finansieringen till colombianska människorättsorganisationer, medan stödet till de få demokratiskt valda borgmästarna i Venezuela, och det civilsamhället som finns kvar i Venezuela, trots år av omfattande förtryck, är minimalt.
Helhetsgrepp behövs
Anledningen till det mycket begränsade samarbetet med Nicolas Maduros regering är förstås att den bygger sin makt på odemokratiska val och förtryck av mänskliga rättigheter. Och det begränsade stödet till civilsamhället beror i första hand på att det är farligt och komplicerat att samarbeta med dem. Men det är omöjligt att tänka sig en radikal förbättring på den ena sidan av gränsen utan att motsvarande förändring skulle ske på den andra sidan. Därför behövs en ny strategi.
I en nyligen publicerar rapport, “Bridging the border between Colombia and Venezuela – EU support for peace and human rights”, föreslår Civil Rights Defenders att EU tar initiativ till att bygga en infrastruktur för samarbete över gränsen mellan Colombia och Venezuela, genom vilken civilsamhällesorganisationer, demokratiskt valda borgmästare, universitet och medier på båda sidor om gränsen kan söka ekonomiskt stöd för samarbetsprojekt, och finna vägar till att påverka såväl nationella somregionala och lokala beslutsfattare på båda sidor om gräsen. Det är inte Nicolas Maduros regering som ska vara motparten, utan alla de krafter längs gränsen som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter.
I somras publicerade också den colombianska sanningskommissionen sin rapport om den flera decennier långa väpnade konflikten i landet, och hur den lett till massiva människorättskränkningar och brott mot mänskligheten. Rapporten visar också på vilka faktorer som är avgörande för att en konflikt ska fortgå, och vilken roll civilsamhället kan ha för att finna lösningar och vägar framåt.
Ju längre tid det tar innan demokratiseringen i Venezuela kommer igång, desto sannolikare är det att den colombianska konflikten smittar av sig brett i det venezuelanska samhället. Det skulle vara en tragedi inte bara för Venezuela, utan också för att det allvarligt skulle försvåra fredsarbetet i Colombia. Sanningskommissionens slutsatser och rekommendationer behöver därför användas brett inte bara i relation till Colombia, utan också i relation till Venezuela.
När den colombianska regeringen har inlett samarbete med Nicolas Maduros regering för att möjliggöra en fredsprocess med ELN-gerillan och flera andra väpnade grupper, och Maduro behöver stärka sin nationella och internationella legitimitet, så finns det ett möjligheternas fönster att använda. Och det gäller att agera innan fönstret stängs. EU och andra aktörer som verkar för fred och mänskliga rättigheter måste lägga om strategin och fokusera på gränsområdet, inte på de ensklida länderna.
Erik Jennische
Chef för för Latinamerikaavdelningen, Civil Rights Defenders
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
