KOMMENTAR. Kriget i Ukraina engagerar tusentals människor i Sverige och det är ett engagemang vi ska vara stolta över. Frågan är hur vi ska få engagemanget att räcka också till mer svårförståeliga konflikter. För en sak är säker: det finns ingen vinnare när flyktingar ställs mot andra flyktingar, skriver Global Bar Magazines chefredaktör David Isaksson.
Detta är en kommentar. De åsikter som framförs är författarens egna.
Härom dagen skrev vi hur insamlingarna till Ukraina nått rekordnivåer – och att det inte finns något som tyder på att de skulle minska. Behoven är som alla vet enorma.
Men det är de också i andra delar av världen.
Politiker som bara härom månaden tävlade i vem som kunde vara tuffast i sitt motstånd mot flyktingar och invandring har nu inlett en ny tävling vem som är mest generös, åtminstone när det gäller vissa grupper av flyktingar.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Ukraina berör och engagerar. Och det är inte så konstigt, bland annat handlar det om närhetsprincipen och möjligheten att identifiera sig, vilket jag tidigare skrivit om bland annat här. Att ifrågasätta engagemanget för Ukraina bara för att vi inte engagerar oss lika mycket i andra konflikter hjälper ingen.
Men om kriget i Ukraina (och övergreppen) är det kanske mest dokumenterade någonsin så finns det andra krig som passerar obemärkt förbi. I ett långt reportage berättar New York Times historien om hur tre medarbetare från Läkare utan Gränser till synes nonchalant avrättas på order av ett irriterat etiopiskt militärbefäl (”Finish them off”). De soldater som begick övergreppen togs sedan tillfånga av TPLF-rörelsen i Tigray, på så sätt kom historien ut.
Till skillnad från Ukraina är det vårt att få grepp om konflikten i Tigray (som inleddes i november 2020). Dels därför att medier och oberoende rapportörer är helt utestängda och det därmed saknas tillförlitliga källor, dels därför att det inte finns några ”goda” sidor i denna konflikt. Och samtidigt är Etiopien världens dödligaste land för hjälparbetare, enligt databasen Aid Workers Security.
I Tigray finns också de människor Läkare utan Gränser och andra söker hjälpa. Enligt chefen för FN-organet WHO (som själv är från Tigray och som nominerades till jobbat under den tid då TPLF-rörelsen styrde hela Eritrea) hotas nu provinsen av en humanitär katastrof. Enligt medieuppgifter kan så många som 500 000 personer ha dött till följ av kriget och den efterföljande svälten i Tigray-provinsen (med ca sju miljoner invånare), en uppgift som är så gott som omöjlig att verifiera.
Och eftersom det är svårt att förstå och dra klara slutsatser så avstår de flesta medier från att rapportera. Det känns helt enkelt för hopplöst.
För återigen: det finns inga hjältar.
Men för att återgå till det här med flyktingar.
I slutet av 2021 förklarade Anders Ygeman att indraget bistånd skulle kunna bli ett ”vapen” mot de länder som inte ville ta emot sina egna medborgare vilka utvisats från Sverige. Reaktionen från civilsamhället var stark och biståndsminister Matilda Ernkrans tvingade gå ut och försäkra att det minsann var hon och ingen annan som styrde över biståndsbudgeten.
Nu var det dags igen.
I fredags den 18:e mars gick samme Ygeman ut och sa att en stor del av de cirka tio miljarder som mottagandet av de ukrainska flyktingar beräknas kosta skulle behöva tas från biståndsbudgeten. Eller annorlunda uttryckt: pengar till ukrainska flyktingar skulle innebära mindre pengar till andra på flykt.
Till exempel de från Tigray. Till exempel de kvotflyktingar som Sverige förbundit sig att ta emot, men som nu både moderaterna och Ygeman vill sätta på undantag.
Så nu står vi här. Flykting ställs mot flykting alltmedan den svenska viljan att hjälpa är rekordstor.
Och jag undrar – finns det verkligen inte ett bättre sätt att diskutera. För visst vill vi ta till vara det stora engagemang som Sverige visar?
David Isaksson
Chefredaktör
Läs också
