Är det lättare att engagera sig för det som ligger nära?


Styrs vårt engagemang av avståndet till det som sker? Eller kan tvärtom händelser långt bort väcka samma engagemang som det som inträffar nära oss? David Isaksson skriver om vardag, krig och det som journalister brukar kalla för närhetsprincipen.

Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.

”Det här är inte ett tredje-världen land, det här är Europa” TV-reportern står på en tågstation i Ukraina, omgiven av människor på flykt och vi förstår alla vad hon menar, att hon aldrig hade kunnat föreställa sig att det som sker där och nu verkligen skulle kunna. Men ändå blir det hon säger fel. Rejält fel.

I det journalistiska arbetet brukar man prata om närhetsprincipen: att vi bli mer berörda/engagerade av det som händer nära oss och det som har koppling till oss. Den är också rätt så självklart om man tänker efter. Om en förskola brinner i Borlänge blir rubrikerna i svenska tidningar större – och engagemanget likaså – än om tio förskolor brinner i Chittagong i Bangladesh. I Borlänge har många släkt och vänner och vi kan enkelt föreställa oss just det där daghemmet. Med Chittagong blir det mycket svårare, en stad som de flesta inte ens kan placera på kartan, trots att den har flera miljoner invånare.

Och för människorna i Chittagong är det förstås precis samma sak, fast tvärtom.

Närhet handlar alltså om identifikation. Och om kulturell förståelse. Det vi känner är lika oss själva har vi lättare att känna närhet till.  Och omvänt. Ju ”längre bort”, desto svårare kan det bli att förstå. Och – kanske – desto mer skrämmande ter sig verkligheten.

Men i ett Sverige där en allt större del av befolkningen har en annan bakgrund än det rent etniskt svenska händer det också något med vad vi upplever som nära, något jag tidigare bland annat skrivit om i tidningen Journalisten.

I ett Sverige där en stor del av befolkningen har sina rötter i Kurdistan eller Somalia så blir dessa platser – för tusentals människor – betydligt närmare än till exempel Sydney i Australien eller Houston i Texas.

Som vi skrivit i veckan så har insamlingarna till Ukraina sannolikt redan slagit alla rekord och runt om i Europa är människor beredda för att ta emot de stora flyktingströmmar som kommer.

Samtidigt frågar sig många varför vi inte visar samma engagemang för människor i till exempel Gaza som också fått sina hem sönderbombade. Är det för att Gaza är annorlunda, trots att det mänskliga lidande för de barn och familjer som drabbas är minst lika stort som i Mariupol?

Bild från Internet

Handlar det om en dubbelmoral från vår sida – på samma sätt som vi nu förbjuder Ryssland från alla sportsammanhang, samtidigt som vi ser fram mot fotbolls-VM i diktaturen Qatar?

Det är lättare att ställa frågorna än att komma med svaren.

Eller som Alex Voronov, som deltar i ett Global Bar-samtal den 10/3 skrev nyligen i en Tweet:

Men låt oss vända på perspektivet igen.

Att Syrien (än så länge) är det land i världen som flest människor flytt från vet nog de flesta. Men vilket land kommer tvåa? Rätt svar: Venezuela. Därifrån har ca sex miljoner människor flytt. Och precis som Libanon när det gäller de syriska flyktingarna har Colombia visat en generositet som vida överstiger den som Europa visade 2015. Venezuela är ännu längre bort på den mentala kartan än både Palestina och Syrien.

I en artikel i Aftonbladet skriver Somar al Maher (som också medverkar i samtalet den 10/3) om hur Syrien blev ett laboratorium för rysk krigsföring. Hon skriver: Många analytiker menar att kriget i Ukraina kommer att få globala effekter. Det är helt sant, men den snöbollen började rulla redan i Mellanöstern. Krig som tycks vara långt borta är många gånger närmare än vad vi felaktigt tror. Hon skriver:

Många analytiker menar att kriget i Ukraina kommer att få globala effekter. Det är helt sant, men den snöbollen började rulla redan i Mellanöstern. Krig som tycks vara långt borta är många gånger närmare än vad vi felaktigt tror.

Då var det inte många som brydde sig. Syrien kändes hopplöst och det var svårt att hitta några som verkligen var helt igenom goda. Biståndsorganisationerna hade också svårt att samla in pengar. Med Ukraina är det lättare, bilden är enkel och tydlig, vi vet alla vem som står för angreppet, för ondskan. 

Och kanske har trots allt inte avståndet så stor betydelse som det först kan verka.

Det första stora flyktingengagemanget jag själv tydlig minns (1968 efter Pragkuppen var jag för liten) var efter militärkuppen i Chile 1973. Chile ligger snudd på så långt bort från Sverige som det är möjligt på jorden och på den tiden var förstås kontakterna inte alls som de är idag. Ändå öppnade tusentals svenskar sina hem för flyktingarna och de chilenare som kom välkomnades snabbt på arbetsmarknaden. Engagemanget växten snabbt och även om det geografiska avståndet var stort så kunde vi identifiera oss med de som tvingats på flykt. Pinochet och Putin. Likheten fanns där.

I helgen blev jag ombedd att säga vad jag tyckte var så speciellt med Ukraina. Efter att ha funderat på frågan kom jag fram till svaret: Det är inget speciellt med Ukraina. Tvärtom så har Ukraina – fram tills nu (och med undantag för annekteringen av Krim och kriget i Donbas-regionen) varit ett alldeles vanligt land, med vanliga människor. Och det här avspeglar sig också bland flyktingarna. De har inte kommit i trasiga kläder och skor, utan i egna bilar där barnen suttit i baksätet med sina dataspel. 

Det är precis som vi. Och det är inte så vi tänker oss att flyktingar ska vara.

För den som vill se rubriker om revolutioner, krig och konflikter kan det vardagliga låta banalt och i medierapporteringen har vardagligheten liten chans att tränga sig fram. Men frågar du vanliga människor så är det få saker de längtar så mycket till som den vardagliga tråkigheten: att gå och hämta sina barn på dagis, att småprata med grannar, titta på tv eller ta en fika.

De flesta människor vill helt enkelt leva ett vanligt liv.

Oavsett om de lever nära eller långt ifrån oss svenskar.

David Isaksson
Chefredaktör

Missa inte dagens Global Bar samtal som handlar om just detta.

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.