Den 11 september 2021 har det gått 48 år sedan militärkuppen i Chile 1973. I Sverige bor det ca 60 000 personer som antingen är födda i Chile eller som har någon förälder som är det. De allra flesta kom till Sverige som en följd av kuppen.
Vad tänker de idag, och hur känns det när minnena kommer tillbaka?
Denna text publicerades ursprungligen den 11 september 2020 och har uppdaterats inför 2021.
”Även i år blir det 11 september”
”För ett barn till exilchilenare kan det faktum att 11 september återkommer varje år te sig så onödigt jobbigt repetitivt. Det finns vissa år, i år är ett sådant, då jag skulle önska att vi bara kunde hoppa över det datumet. Låtsas om som att det inte finns. Jag läser Den okända dimensionen av Nina Fernandez fantastiskt översatt av Ellinor Broman, jag läser De försvunna av Lizette Romero Niknami. Båda nyligen utkomna. Jag är glad att det fortsätter komma böcker som påminner om det vi ändå aldrig klarar av att glömma. Förra helgen skickar min pappa ett meddelande på whatsapp: ”4 september 1970, för 50 år sedan Allende vald till president, en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Och med finns ett foto min pappa tog på Allende i Valparaiso 1973. Jag visste inte att både den lyckligaste dagen och den olyckligaste inträffade på en och samma månad. September, svensk höst, chilensk vår. Och jag tänker på den gångna hösten, då så mycket hopp väcktes, en chilensk vår, folket på gatorna, ropen skallade, avgå Piñera. Och så kom en pandemi och satte stopp för förändringarna. Kvar blev jag med ännu en sång. När pappa skickade sitt meddelande blev jag lite sugen att lyssna på Venceremos, i höstas var jag med och spelade in en flash mob med El pueblo unido. Men den sång som allra mest finns i mitt hjärta och representerar det hopp som väcktes under den chilenska våren är att se Mon Laferte sjunga Violeta Parras La Carta på youtube. Även i år blir det 11 september.”
America Vera-Zavala
Dramatiker författare regissör kulturskribent aktivist
”Det viktigaste är att människor protesterar”
”Jag känner alltid en sorg den dagen, trots att det var så länge sedan och livet har gått vidare så är det ändå sorgligt. Jag var fem år när jag kom hit till Sverige, och jag har inte jättemycket koppling till Chile. Jag försöker åka till Chile ungefär var fjärde år, framför allt är det viktigt för mina söner. För dem är Chile en viktig del av ursprunget och för mig har det viktigt att ge dem denna del av deras historia, vi har släkt i Chile och det är ändå mitt moderland.
Vi skulle ha åkt i december förra året, men när jag såg bilderna från militärens övergrepp triggade det igång en rädsla som jag inte visste att jag hade inom mig. Trots att jag bara var fem år vid kuppen så kom minnen och känslan tillbaka. Så jag ställde in resan.
Det viktigaste som händer i Chile nu är att människor protesterar mot de orättvisor som har funnits ända sedan Pinochet tog makten, enorma klasskillnader, skolor och sjukvård som är svindyrt, att löner är för låga och att lagar finns kvar från Pinochet-tiden. Protesterarna har också synliggjort mäns våld mot kvinnor och rätten till abort och det är fantastiskt! Det trodde jag aldrig skulle hända.”
Vania Moore Briones
Gymnasielärare, konstnär och frilansjournalist.
”Vi flydde över Anderna”
”Jag brukar alltid publicera något på sociala medier i samband med årsdagen. Det går aldrig att komma ifrån känslan: jag är född i Chile och anledningen att jag bor i Sverige är militärkuppen. Jag var två år när vi flydde, min pappa var tekniker och arbetade på ett bussgarage. Militären beslagtog bussar och de användes för att föra bort människor, när de kom tillbaka var det ofta med blod och människorester. Militären bestämde sig för att göra sig av med de som kunde vittna om hur bussarna användes. Flera personer försvann, de dumpades i havet, men min pappa varnades och mina föräldrar lyckades fly. Vi tog oss över Anderna, in i Argentina och vidare till Sverige.
Idag känner jag mig mer som svensk än som chilenare och det har känts viktigt för mig att visa att jag är en skötsam person, integrerad i det svenska samhället. Men varje gång jag ser mig själv i spegeln så ser jag att jag i grund och botten är chilensk. Jag är född tre dagar före nationaldagen och det ger mig en extra påminnelse om min bakgrund. Idag är vi många chilenare i det svenska samhället, själv har jag 26 kusiner bara i Stockholm!
Jag ser hur illa berör min pappa blir av militärens agerande i dagens Chile och jag ser hur dåligt han mår av detta. Själv hoppas jag bara att det som tidigare hänt inte ska upprepas, men många är oroliga för att resa till Chile. Och för dem som tänkt flytta tillbaka på ålderns höst blir det kanske omöjligt, efter det de nu ser och känner.”
Maykol Monardez Olivares
Konsult inom bygg och solenergi
”Min mamma nästan svimmade av gråt”
”Sorgen kommer nog alltid att finnas där, tror jag. Det är ett trauma för alla chilenare på ett eller annat sätt. Jag brukar vika dagen åt eftertanke och tänder ljus för alla människor och drömmar som försvann. Vet du att hälften av dem som försvann efter kuppen var yngre än 25 år? Min farbror Marcelo Concha Bascuñan var en av dem.
Jag var sju år då och det är ett starkt barndomsminne. Allendes sista tal i radio då min mamma nästan svimmade av gråt. Militärmarscherna som spelades på tv. Lukten av ved och papper som brann i öppna spisen fast vintern var över. Varför eldar du upp dina minnen och böcker, mamma? Den nya leken att byta omslag på LP-skivorna. Victor Jaras skivor skulle flytta in hos Brahms och Beethoven. Omslagen med Victors foto på lades undan i matkällaren under huset.
I år är 11:e september speciellt eftersom min dotter idag är lika gammal som jag var 1973. Jag går och tänker på hur tufft det måste ha varit för en förälder att vara med om våld, förföljelse och sedan landsflykt…över en natt går livet sönder, omedvetet visste du att något kunde hända men förträngde det. Du måste hålla ihop och köra vidare…allt du trodde på är borta och du har den där sjuåringen med stora ögon som följer varje steg du tar och frågar varför hela tiden.
Jag brukar definiera mig som svensk-chilenska. För mig innebär det att jag är fast förankrad här men jag har en annan identitet också som följer politiska och kulturella livet i Chile så mycket jag hinner. I oktober 2019 startade en våg av massprotester då militären gick ut på gator och torg. För många en traumatisk upplevelse med flashbacks från -73. Och sedan kom pandemin. Chile gör ont mig och jag lägger ner mycket tid på att läsa om vad som pågår och att prata med släkt och vänner. Innan den sociala oron och missnöjet exploderade hade jag köpt den officiella bilden av Chile. Att det gick så bra ekonomiskt och att man hade gjort upp med det förflutna. Jag blev chockad när jag insåg hur illa det är i landet. Det är en ojämlikhet med feodala strukturer som pågått i generationer med inslag av korruption, brott mot mänskliga rättigheter och mot miljön och urbefolkningen till exempel. Det spelar ingen roll vilken sida som regerar. Våldet ligger under ytan. Man har inte kunnat göra upp med sitt förflutna och många människor far illa. Jag har släktingar på båda sidorna om barrikaderna. Vissa tendenser är illavarslande och det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Jag måste stänga av sociala medier ibland för att inte bli för nedstämd.
Chilenarna ska gå till val den 25 oktober. Folkomröstningen handlar om att säga ja eller nej till att konstitutionen från 1980 skrivs om. Nuvarande grundlag är alltså skriven av Pinochet och antogs efter en folkomröstning just den 11 september 1980. Många hävdar att resultatet manipulerades. Det är svårt för gemene man att förstå grundlagen. De som hoppas på förändring ser en ny konstitution som en väg till en starkare demokrati, eftersom grundlagen idag ger staten och dess institutioner en väldigt auktoritär roll och medborgarnas rättigheter har glömts bort. Det är ett spänt läge eftersom folkomröstningen fick skjutas upp i våras och nu hävdar många att den sittande regeringen kommer att skjuta upp den igen och skylla på pandemin. Folk har suttit i karantän i månader. Mina vänner och släktingar vittnar om kontroll som inte i första hand har med smittspridning att göra. Regeringen vill stävja fler demonstrationer, säger de.
De två alternativen ”Apruebo” som är för en ny konstitution, och ”Rechazo” som är emot, har lanserat olika valkampanjer i dagarna. Det blev väldigt infekterat då de konservativa som förkastar en ändring använde sig av en textrad i en sång av Victor Jara, den mördade sångaren som torterades och sköts på fotbollsstadion.
El derecho de vivir en paz – rätten att leva i fred har de tagit över som slogan.
Världen är upp och ner och framtiden ser mörk ut för Chile.”
Mariela Concha Ferreira
Verksamhetsutvecklare inom kultur och folkbildning Ordförande för Svensk-Chilenska Kulturinstitutet
