Somaliland – som formellt inte är ett eget land – hör till världens fattigaste regioner. Men trots detta har man under de trettio år som gått sedan självständigheten byggt upp ett ambitiöst hälsoarbete som bland annat omfattar en stor satsning på mödra- och barnhälsa.
Landskapet mellan huvudstaden Hargeisa och Borama är dammigt och kargt. Här och var syns små byar och familjer som vallar getter och kameler. Vägen består mest av allt av hål och gropar och ibland är det bättre att köra helt vid sidan om. Därför blir man desto mer förvånad över att komma fram till det som förmodligen är det största och mest prestigefyllda universitetet på Afrikas Horn!
Staden Borama ligger på gränsen till Etiopien och har alltid varit en plats dit människor från olika delar av Somalia sökt sig och knutit kontakter. Själva staden är som en grön oas mitt i allt det gråa. På 1950-talet fanns det flera kvalificerade skolor här, men i början av 1990-talet slog kriget sönder landet.
Här har Amoud-universitetet utvecklat ett unikt hälsoarbete I Borama finns också ett sjukhus som tar emot kvinnor från hela landet för fistulaoperationer. Allt började i mitten av 1990-talet när en grupp forskare från den somaliska diasporan bestämde sig för att på nytt etablera högre utbildning i Somaliland.
Första universitetet
1996 startade Amoud-universitetet som det första universitetet i det självständiga Somaliland och sedan dess har många framstående akademiker återvänt hit för att bidra till Somalilands utveckling. Idag har Amoud 4500 studenter inom allt från medicin till IT. Universitetet är också känt för sitt starka engagemang i lokalsamhället.
– Ett av våra huvudsyften är att skapa ett universitet som kan ta emot studenter från hela regionen och bidra till utvecklingen i Somaliland i stort, berättar Professor Said Ahmed Walhad som är rektorn för Högskola för hälsovetenskap vid Amoud-universitetet.
Det är fullt med kvinnor och barn på den lilla mödra-och barnavårdscentralen. En sjuksköterska tar emot och skriver in dem som precis kommit. Här har de lokala myndigheterna och Amoud byggt upp ett system för primärvård som når ut till närmare 20 000 människor i stadens fattigare del.
En av dem som arbetar på kliniken är läkaren Abdirahman Gurgurte. Efter sin examen arbetade han några år i andra delar av Somaliland, men nu är han tillbaka i Borama:
– Det känns väldigt bra att vara tillbaka och få arbeta tillsammans med människorna här, konstaterar han.
Till stöd i det dagliga arbetat har Abdirahman Gurgurte ett team med tio kvinnliga hälsoarbetare. En av dem är Ayan Ali.
– Jag har arbetat här i två år. Anledningen till att jag engagerade mig var att jag ville bidra till att folk får det bättre, berättar hon.
Som hälsoarbetare besöker Ayan Ali regelbundet familjer i deras hem. Därigenom kan hon följa upp barnens utveckling, uppmuntrar gravida kvinnor att söka upp barnavårdscentralen och se till att familjen snabbt får kontakt med en läkare de gånger det behövs. Hälsoarbetarna arbetar också aktivt för att motverka de fördomar som finns mot människor med mentalsjukdomar.
Fadumo Dahir är sjuksköterska och ansvarig för det dagliga arbetet. Tillsammans med läkaren och projektkoordinatorn Abdirahman Gurgurte planerar hon dagens besök.
– En av de viktigaste saker vi kan göra är ett utbilda människor och ge dem kunskap. För det mesta fungerar det bra. De vi träffar lyssnar och vill lära sig mer nytt, de vill ju att deras liv ska bli bättre. Det är också viktigt för det lokala ägarskapet att människor själva bidrar ekonomiskt till verksamheten. Även om det inte handlar om mycket pengar så är stödet viktigt, konstaterar Fadumo Dahir.
Vi lämnar kliniken och vandrar ut i Borama. Mohamed är i dryga 20-årsåldern. Han visar bänken inne i det enkla huset där han bor. Det var här familjen höll honom fastkedjad nästan dygnet runt under flera år. För dem var han bara galen, kanske besatt av en demon eller en ond ande. Att Mohamed lider av en bipolär sjukdom kunde familjen omöjligt veta. Nu är han sedan ett år på väg tillbaka i livet. Medicin, samtal och vads som på fackspråk kallas psykoedukation har gjort att Mohamed fått ett drägligt liv. Och familjen har förstått vad han lider av.
Mentalt hälsoarbete
Mohamed är långtifrån ensam. Ofta möter man dem längst in i någon vrå när man besöker familjer i Afrika, Asien eller Latinamerika; smutsiga, undernärda, undanskuffade för att inte synas eller skämma ut familjen. I ett fattigt samhälle där möjligheterna till drägligt liv är begränsade är de som är handikappade, eller mentalt sjuka, ofta de allra mest utsatta.
– De som mår dåligt mentalt behöver terapi, rådgivning och medicin istället för att bli inlåsta. Men tyvärr saknar de flesta kunskap om vad det är som drabbat deras anhöriga, konstaterar läkaren Abdirahman Gurgurte som regelbundet träffar Mohamed.
Idag studerar Mohamed och hjälper till med saker hemma. Vad tänker han om sin egen familj?
– Jag tror inte att de visste bättre, de försökte nog hjälpa mig på sitt vis, säger Mohamed i dämpad ton.
I en annan del av Borama ligger den psykiatrisk avdelning som universitetet startat ihop med det lokala sjukhuset. En del patienter kommer dit frivilligt för kortare eller längre perioder. Andra blir skickade dit istället för till fängelse. Det är rent och välordnat och allt utstrålar respekt och värdighet. En av dem som sitter på kvinnoavdelningen är en kvinna som dödat sin man, en annan kvinna har drabbats av förlossningspsykos.
Fokus på kvinnor
Amoud-universitetets hälsoarbete har ett starkt fokus på kvinnors situation. Det var därför som man startade Allalesjukhuset för gynekologi och pediatrik. Somaliland har en lång tradition av kvinnlig könsstympning. Detta i kombination med att många kvinnor är undernärda och föder sina första barn mycket tidigt leder ofta till svåra förlossningsskador med total inkontinens som en av följderna, det som kallas för fistula. Förlossningsskadorna innebära ofta att männen lämnar kvinnorna och att de blir utstötta från byns sociala gemenskap, eftersom de luktar så illa.
Kvinnorna på Allalesjukhuset kommer från hela Somalia, men också från Etiopien. Ofta får de stöd av någon hjälporganisation för att komma hit. Just idag är det lugnt på sjukhuset. På gården utanför hänger några kvinnor tvätt, det finns djur och för att vara Somaliland är det väldigt grönt. Om några veckor kommer man att inviga en helt ny avdelning, då kommer sjukhuset att kunna ta emot ännu fler patienter.
– Som mest kan det vara över femtio kvinnor här. Många av dem som kommer hit lever på landsbygden och därför har vi sökt skapa en miljö som gör att de ska känna sig som hemma, berättar Jibril Handuleh som är en av de undervisande läkarna på Amoud-universitet.
Som så många andra högutbildade och engagerade somaliländare har Jibril valt att återvända ”hem” efter att ha arbetat utomlands i många år:
– Jag har tidigare arbetat för bland annat Läkare utan Gränser, men genom att återvända hit känner jag att jag verkligen kan bidra till en långsiktig, positiv utveckling, säger han.
David Isaksson
Fakta:
Amoud-universitetets projekt med lokala hälsoarbetare (FCHWs) har genom åren fått stöd genom organisationen Somali-Swedish Researchers Association (SSRA), som har sitt ursprung i det Sida-finansierade forskningssamarbetet som inleddes på 1980-talet. Efter att Somalia brutit samman tvingades många av de forskare som ingått i samarbetet fly landet och flera av dem hamnade i Sverige. Tillsammans med svenska forskare startade de SSRA med syfte att stödja forskning och utvecklingssamarbete i Somalia/Somaliland.
Läs en Forskningsartikel om Borama. Läkaren Jibril Handuleh har skrivit en artikel om arbetet med mental hälsa i Borama i The Lancet som du kan läsa här.
Not: Denna text publicerades ursprungligen 2015 men fakta har stämts av och uppdaterats.
Läs också!
