Dagarna på Capitol Hill


Helena Thorfinn. Foto: privat.

KRÖNIKA. Jag älskar DC, det är världens coolaste stad. Men det kändes som om man alltid var på sin vakt. Aggressiviteten i DC kände jag på huden redan första veckan där, och känslan av annalkande våld levde jag med under nästan tre år, skriver Helena Thorfinn i denna krönika om de dagar hon tillbringade i och kring Capitol Hill i Washington.

Aggressiviteten i DC kände jag på huden redan första veckan där, och känslan av annalkande våld levde jag med under nästan tre år. Jag har sagt det till mina vänner och folk som frågat – Hur var DC? Och svaret har varit – ”Jag älskar DC, det är världens coolaste stad. Men det kändes som om man alltid var på sin vakt. Jag sov dåligt och var ofta rädd att göra fel och bli utskälld av någon.” 

Kanske var det detta jag kände skulle hända? Jag ska försöka förklara. Det var 2018 och en smällkall vinter, vi flyttade från hettan i Burma och tänkte att det snart skulle vara vår. Cherry blossom och så. Vi behövde väl inga vinterjackor. 

Men när vi stod på K-Street eller Pennsylvania Avenue eller nere vid Capitol Hill och frös som bara skandinaver som saknar sina dunjackor kan göra, och vi gick i demonstrationståg mot vapen och skolskjutningar och för fri abort, insåg vi snart att en av sakerna man gör i DC är att demonstrera. I alla väder. Och att det gällde att rätta sig i ledet. 

Köpa dunjacka och inte beträda gräset.

Säkerheten i DC är imponerande. Stora, uniformsklädda kroppar bildar ofta mur mellan oss som bor i staden och sevärdheter. Olika typer av vakter och poliser glider runt i olika typer av fordon. Det känns tryggt, antar jag. Eller otryggt? 

Jag har tillbringat mycket tid på de stora gräsmattorna runt Capitol Hill, och runt Vita Huset. Dels på diverse demonstrationer, men också inne i Library of Congress som ligger i direkt anslutning till ´the Hill´. Biblioteket låter vissa ansöka om medlemskap, och där satt jag och skrev roman och en och annan krönika under de imponerande valven. Periodvis kändes det som att jag jobbade på the Hill, och passerade dagligen staket bakom vilka demonstranter från alla tänkbara delar av en demokrati samlades.

Man fick inte ha kaffekoppar inne på biblioteket, vilket ju är helt rimligt. Men om man satt där en hel dag, eller en hel vecka, och var tvungen att då och då gå ut och hämta en nypa luft, eller köpa en kopp kaffe, så var det omfattande säkerhetskontroller varje gång jag passerade metalldetektorerna och vakterna. Trots att det var tio minuter sedan vakterna såg en lämna platsen. 

Och likadant i de ändlösa kulvertarna under Capitol Hill, där jag föreställer mig att senatorerna gömdes nu i onsdags. Beväpnade vakter i hörnen, barska män och kvinnor med imponerande kroppshydda som nickade surt när man kilade förbi med sitt kaffeskvalp.

 Det finns en rad olika delar av säkerhetsapparaten i huvudstaden DC; MetPolice, CapitolPolice, NationalGuard, ParkPolice, FBI och något gäng som lyder direkt under Justitiedepartementet. Det finns säkert fler. Det körs olika typer av bilar och de olika grupperna har mandat att ingripa på olika sätt och i olika stadsdelar och i olika delar av samma park.

Men något fungerade inte alls som vanligt i onsdags. Jag kände inte igen mig på CNNs bilder. Varför fick folk gå så nära byggnaderna, för det första. Ingen brukar få göra det. Var fanns alla kravallstaketen som vanligtvis föser in in skolungdomar och arga mammor i fållor? Inga av de barska stod med armarna i kors i trapporna. 

Ingen av alla de olika sorters poliser som huvudstaden har, var där. För mig som varit på så många demonstrationer är det obegripligt – helt obegripligt. Och att demonstranterna ens kom i närheten av dörrarna? Och förbi hela säkerhetsarrangemangen kring dem? Med leg och metalldetektorer och allt? Detta såg ju ut att vara misslyckade bikers och småfeta diversearbetare? De bara vandrade in, med Konfederationsflaggor i händerna. Det är en skam och en chock, som faktiskt är otrolig. Konfederationsflaggan i Kongressen. 

Under BLM demonstrationerna i våras var det så mycket säkerhet och övervakning att det såg ut som om landet låg i krig. Militärklädd personal i allsköns mundering stod i varje hörn av staden, klädda på ett sätt som jag inte har vokabulär att beskriva. Men det såg inte trevligt ut.

Fem bistra vakter släpade bort en spinkig violinist som satt i ett hörn och spelade, mitt framför mina ögon. Oklart vad han gjort för del. En ung kille med en regnbågsflagga blev uppkörd mot en vägg på ett sätt som såg minst sagt våldsamt ut. I mina stadsdelar patrullerade polis och fönster bommades igen. Jag blev själv utskälld efter noter för att jag satte mig på armstödet på en parkbänk utanför just Capitol Hill när jag väntade på min dotter – man ska sitta med fötterna på marken. Tydligen. 

Just nu spekuleras över hela världen vad det var som hände, och varför. Det kommer att komma åtal och skrivas avhandlingar. USAs djupa, djupa rasism, som varje dag bekräftas och djupnar, är naturligtvis ett svar. Vita människor är inget hot, svarta ska hållas kort. 

Men det är något annat också. Det är också något som gör att alla är så otroligt arga hela tiden. Det var verkligen något nytt för mig i USA. Ilskan. Den vassa mikroaggressiviteten i vardagen. De kallar det assertiveness, en slags påstridig självsäkerhet – och man tränas i skolan på att vara just assertive. Ta sin plats och markera mot allt och alla. Små tillrättavisningar för idiotiska saker, korrigeringar från folk i uniform – stå inte där, sitt inte så, ställ dig där. Utskällningar helt utan förvarning. Människor som är anställda för att se till att procedurer följs tillpunkt och pricka, utan minsta flexibilitet eller överblick. Folk som assert themselves framför alla andra i en kö, och går och ställer sig först. 

 Jag märkte efter bara någon dag att detta var ett ställe där folk var arga och rädda och lät det sippra ut. Den som hade lite, lite makt, som en dörrvakt eller en parkvakt, skulle minsann se till att använda den. 

Jag kände det byggas upp under åren jag var där – Trumps eldande och spänningarna i luften som ökade. En oro. Kränkthet över att ha blivit lovad så mycket som inte infriades. Den ilskan. Att inte de biffiga poliserna och deras chefer såg det komma, är både tragiskt och alarmerande.

Helena Thorfinn
Författare och journalist, hösten 2021 kommer hennes nästa roman som utspelar sig i Burma (Myanmar).

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.