En av de som bäst fångat proteströrelsen i Belarus är poeten Julia Tsimafejeva. Nu finns hennes tankar kring protestdagarna samlade i boken Dagar i Belarus som vi publicerar ett utdrag ur här.
Vilken roll har konst och musik spelat under protesterna – och vad kommer att hända nu? Vi ställde sex frågor till Julia Tsimafejeva.
I kapitlet vi publicerar ur boken berättar du om dikten. Du skriver också om hur du känner dig ”skyldig” eftersom du hör till de som inte fängslats av polisen. Varför hade du den känslan?
– När du lever i tider som dessa, revolutionära tider, och du väljer att vara aktiv i den revolutionen, så ger du dig ut på gatorna, du protesterar öppet, men när du sen ser hur människor arresteras framför dina ögon medan du själv lyckas fly, du ser bekanta eller kära namn i listorna över de kvarhållna, så kan du inte tänka på något annat än att det lika gärna kunde har varit du. Å ena sidan känner du dig lättad över att vara fri, du kom undan, men å andra sidan börjar du tänka att du kanske var för räddhågsen, inte gav tillräckligt mycket … I psykologiska termer kallas denna känsla ofta för överlevandeskuld, det är en reaktion på posttraumatisk stress. Hela Belarus har genomlevt detta trauma. Och eftersom våldet som orsakar detta trauma inte har stoppats, utan istället blivit en del av vardagen, kommer det att ta lång tid innan vi kommit över detta trauma …
Vad är känslan just nu i Minsk?
– I slutet av november lämnade min man, författaren Alhierd Bacharevic och jag Minsk för Graz i Österrike, där vi nu bor i en författarbostad. Så jag kan bara följa de nyheterna i samma Telegram-kanaler som jag har läst tidigare. Sedan oktober, vilket är så långt som min dagbok sträcker sig, har situationen förvärrats. Vi har 169 officiellt erkända politiska fångar, men många fler sitter fortfarande i fängelse. Mer än 30 000 personer har fängslats sedan valet i augusti. Människor kunde arresteras för att ha deltagit i te-drickande på sina egna gårdar eller för att ha vit-röd-vita flaggor – eller till och med underkläder på sina balkonger. Många människor har fått sparken på grund av sina politiska åsikter: läkare, lärare, forskare, idrottsmän, till och med folk inom kyrkan. Och många människor har flytt från landet precis som vi gjort.
– Det finns inga stora möten på söndagar just nu. Men istället finns det en mängd mindre möten i Minsk och i andra städer varje dag. Våra vänner i Minsk som brukade vara aktiva deltar mer sporadiskt nu. Allt har blivit mer som en vardag. Men samtidigt finns det ingen återvändo, det kommer inte att bli som innan protesterna startade. I de regimvänliga medierna föreslår myndigheterna att vi ska ”vända blad” och glömma alla brutaliteter. Lukasjenka tillkännagav till och med att 2021 skulle bli ”året för nationell enhet”. Men det de säger saknar trovärdig, eftersom inte en enda polis har straffats för mord och tortyr, inte ett enda brottmål mot förövarna har inletts. Och våld används fortfarande mot fredliga demonstranter – eller till och med mot personer som bara råkar gå förbi.
Du skriver poesi, men i boken beskriver du också musikens roll, kan du berätta mer?
– Konsten har spelat en viktig roll för protesterna. Poesi, musik, illustrationer och graffitti och till och med dans har inspirerat och gett hopp till demonstranterna. Men musiken spelade en speciell roll, det är sant. Det var intressant hur Svetlana Tichanovskajas team redan förra sommaren inkluderade musik i sina möten med potentiella väljare. Demonstrationerna, jag besökte några av dem, såg ut som rockkonserter med en scen och olika musiker som spelade. Och de tre kvinnornas framträdande – Svetlana Tichanovskaja, Maria Kolesnikova och Veronika Tsepkalo – föregicks alltid av låten ”Sånger” som brukade vara symbolen för den polska ”Solidarność” -rörelsen och sången spelades antingen i rysk eller belarusisk översättning. En annan symbol för proteströrelsen har varit sången ”Förändring!” (Peremen!”) av den sovjetiska rockstjärnan Viktor Tsoj. Den hördes vanligtvis från bilarna som körde längs gatorna i Minsk under augusti.
– Efter valet har belarusiska – men också andra – musiker skrivit hundratals protestlåtar och gjort dussintals musikvideor. Denna kreativa process har varit helt otrolig, som om en kreativ potential äntligen fått sitt utlopp efter att ha ackumulerats under alla dessa år av stagnation. Musiker gav också många konserter på gårdarna i olika delar av Minsk. Men i november startade kravallpolisen en verklig jakt på dem, de arresterades och fördes till interneringsplatser. Jag vet inte om konserterna fortfarande äger rum nu, jag antar att det är för kallt att spela ute … Men de fortsätter att dela musiken online!
– Ett annat intressant fenomen är klassisk musik. Under de första augustidagarna samlades amatörer och professionella sångare vid trapporna utanför filharmonikernas stora konserthall. De sjöng folksånger, eller patriotiska sånger. Jag blev också inbjuden att läsa min dikt ”The Stone of Fear” med en kör som sjöng i bakgrunden. Cirka hundra människor kom för att lyssna på dem. Men när polisen började upplösa detta ”otillåtna möte” fann människor ett annat sätt att uppträda. Volny- kören eller Fria Kören, som de började kalla sig själva, dök upp på lika platser som normalt inte förknippas med klassisk musik – shoppingcenter, järnvägsstationer, stora marknader och liknande platser. De sjöng några sånger – sen var de borta. Sedan dess har de blivit ännu mer professionella, men de behåller sin anonymitet genom att bära röda masker och klä sig i vitt.
Har du kunnat skriva fler dikter under de månader som har gått sedan allt började?
– Det är först här i Graz som jag kunnat börjat skriva dikter igen, men bara några få än så länge. De handlar naturligtvis om de senaste månadernas upplevelser … Just nu utvidgar jag boken ”Dagar i Belarus”, jag infogar händelserna i augusti, och jag hoppas att jag ska kunna skriva om september.
I boken är du fortfarande på något sätt optimistisk för att förändringar kommer, har du fortfarande samma känsla av hopp?
– Uppriktigt sagt hoppas jag fortfarande på det bästa. Jag tror att förändringarna redan har hänt i människors medvetande, något som i sig är mycket viktigt. Belarusier har alltid som sett som tålmodiga, eller kanske snarare passiva. Men händelserna år 2020 visade att vi inte låter oss nöjas. Vi är redo för förändringar och vi vill att de ska ske under fredliga former. Och fortfarande tror jag att politiska förändringarna är möjliga.
Vad vill du att människor i Sverige ska göra för att öka medvetenheten om situationen i Belarus?
– Först och främst vill jag uttrycka min tacksamhet för det stöd som folk i Sverige redan har visat i solidaritet med Belarus, för de artiklar som skrivits, alla intervjuer som gjorts och det litterära projekt som genomförts av svenska PEN och förstås – för att min bok ”Dagar i Belarus” kunde publicerats.
– Vad mer kan man göra? Jag tycker att det är viktigt att se till så att Ishockey-VM inte hålls i Belarus och inte heller andra internationella sportevenemang. Luskasjenka är mycket stolt över att vara en stor supporter när det gäller sport. Han är ordförande för Belarus olympiska kommitté och hans son är dess första vice ordförande. Han är själv hockeyspelare, så om mästerskapet flyttades från Belarus skulle det vara mycket smärtsamt för honom.
– Jag har också läst om situationen med IKEA som köper trä från Belarus och jag tycker att det är viktigt att de äntligen stoppar samarbetet med den brottsliga regimen.
– Och naturligtvis bör mer sägas om de politiska fångarna, om tortyren av fredliga demonstranter, om orättvisan och den statlig brutalitet som fortfarande pågår.
David Isaksson
Den 7e juli publicerade vi som första svenska tidning den belarusiske poeten Julia Tsimafejeva och hennes dikt My European Poem. Och I Global Podd avsnitt 26 berättar hon om tankarna bakom dikten och om de folkliga protesterna.
Hör Volny-kören som sjunger en folkvitrysk julsång.
