Kristoffer Leandoer är författaren och kritikern som hoppade av det ärofyllda uppdraget att utse kommande nobelpristagare. Nu är han aktuell med den nya boken ”Längta hem, längta bort” kring litteratur och flykt som vi publicerar ett utdrag ur här. Men vad är sant och inte i det han skriver? Och vem är egentligen den tamilska flatan som borde ha fått Nobelpriset? Vi ställde sex frågor – och fick svar på alla!
Den första frågan är lite basal, men ändå oundviklig: Varför skrev du den här boken?
– Jag har levt hela mitt liv med de här frågorna – är inte hemhörighet något man bestämmer själv? Kan den inte finnas dit man längtar, snarare än där man kommer från? Och kan inte biblioteket, portalen till universums alla världar, vara ens rätta hem? – och plötsligt insåg jag att jag hade tillräckligt med arbetsmaterial för att kunna börja skriva på en bok där de skulle få tillräckligt med utrymme. Jag ville också bryta ner skrankorna mellan genrer, ha med serier och låttexter och filmer och genrelitteratur. Idén att vissa uttryckssätt automatiskt skulle vara finare och mer värda än andra är enbart förljugen och fördummande.
I dina böcker återkommer du ofta till några länder, däribland Vietnam. Så – vilka är dina fem favoritländer?
– Det får ju, i enlighet med bokens anda, bli fem länder där jag inte varit själv: min bok handlar ju om längtan och den möjlighet som litteraturen ger oss att leva genom andras erfarenheter. Så här är mina fem favoritländer, av vilka jag inte varit i något: Portugal – Irland – Brasilien – Nya Zealand – Argentina.
Din bok är så full av litterära referenser, har du verkligen läst allt det där?
– Å, jag har läst mycket, mycket mer. Till slut har man levt ganska länge. Dessutom var jag sömnlös mellan 12 och 30, då hann jag läsa mycket.
Ibland när du skriver vet man inte riktigt vad som är fakta och fiktion, hur är de den här gången?
– Det tar jag som en komplimang! Jag antar att du syftar på De försvunna böckernas bibliotek, där de flesta författarna var påhittade, vilket inte alla läsare genomskådade, vilket ledde till att antikvariat och bibliotek fick besynnerliga förfrågningar … nej, alla författare som nämns i Längta hem, längta bort finns på riktigt, och gör de inte det så är det någon annan som hittat på dem, inte jag!
I den text vi publicerar ett utdrag ur beskriver du kolonialismen som ”historiens största flyktmaskin”. Din beskrivning av kolonialtjänstemännen som personer som kunde skaffa sig ett liv i kolonierna som de aldrig kunde få hemma – är det samma sak idag när det gäller biståndsarbetare? Har de helt enkelt ersatt kolonialtjänstemännen?
– Nej absolut inte. Bistånd sker numera på ländernas egna villkor, inte på givarländernas. Drivkraften för de biståndsarbetare jag mött är knappast materiellt välstånd utan snarare ren äventyrslusta, samt en genuin önskan att hjälpa andra och göra världen bättre.
Nummer 4 är David Bowie, vars sångtexter fångade 70-talets kyla,vare sig den nu kom från världsrymden eller från sammanträdesrummen, på några få koncisa rader.
Och så älskar du Science Fiction verkar det som – nyligen skrev du att du hoppades att nästa Nobelpris skulle gå till en lesbisk SF-författare som skriver på Tamil. Så vad heter hon? Och ge oss dina fem SF-favoriter – och gärna en motivering till åtminstone den första!
– Å, hon finns tyvärr bara i De försvunna böckernas bibliotek, om du förstår vad jag menar … men hon har en verklig förebild i N K Jemisin, som är en svart amerikansk kvinnlig SF-författare vars trilogi Den söndrade jorden lyckas sammanfatta de konflikter som sliter sönder dagens värld i en sällsynt drabbande och poetisk metafor. Jemisin får bli min nummer 2. För nummer 1 bland SF-författare är för mig alltid Ursula K Le Guin, som lärt mig det lilla jag förstått om hur människan fungerar som varelse, såväl i socialt som i andligt hänseende. Nummer 3 måste väl ändå vara gamle farbror Jules Verne. Nummer 4 är David Bowie, vars sångtexter fångade 70-talets kyla, vare sig den nu kom från världsrymden eller från sammanträdesrummen, på några få koncisa rader. Nummer 5 får bli den gamle misantropen H. P. Lovecraft, vars dystra visioner inte går att få bort från näthinnan när de väl kletat sig fast där.
David Isaksson
