Kristoffer Leandoer: ”Kolonialismen är historiens största flyktmaskin”


Längta hem, längta bort. Del av omslaget till Kristoffer

I sin ny bok ”Längta hem, längta bort” berättar Kristoffer Leandoer historien om alla de som valt att lämna – och hur de formade våra liv. Det handlar om flyktingarnas, kolonisatörernas, resenärernas, de drömmandes berättelser från världen. Vi publicerar ett kapitel ur boken som du kan köpa t ex här. Läs också vår intervju med författaren.

14. Djungelfeber och opiumdrömmar

Klockan nio på kvällen den 10 april 1954 gjorde två franska kompanier i det belägrade Diên Biên Phu ett försök att återerövra en av de fem kullar som tillsammans utgjorde fästningen Eliane. Medan de gick uppför backen mot en sannolik död började de sjunga legionärsånger för full hals, samma melodi men på olika språk: de tyska främlingslegionärerna sjöng på tyska, fransmännen på franska. Det sägs ha varit första gången som trupper gick sjungande till strids i detta utdragna krig och i ren häpnad tystnade skottlossningen på bägge sidor för några minuter. Strax därefter kom ett kompani regeringstrogna vietnameser marscherande samma väg. Den nation som fransmännen konstruerat för att behålla kontrollen över Indokina var så ny att den inte hade några egna sånger. Men soldaterna hade ju gått i fransk skola, för till skillnad från i Laos och Kambodja satsade fransmännen på utbildning i Vietnam. I hela Kambodja fanns bara två gymnasieskolor. Kambodjaner och laotier ansågs bara duga till kroppsarbete, medan vietnameserna ansågs läraktiga och möjliga att göra tjänstemän av. Alltså sjöng de regeringstrogna vietnameserna på klingande franska när de gick i strid mot sina revolutionära landsmän. Och vad hade de på sina läppar medan de marscherade för att kväsa sin egen revolution, om inte Marseljäsen, den franska revolutionens stridshymn. 

Ironin i detta gick nog samtliga inblandade förbi.

Vietnameserna som går till anfall mot sina landsmän sjungande på ett främmande språk om erfarenheter som inte kommit dem till del – det är en episod som berättar vad fransmännen lärde uti Vietnam: att vara en främling i sitt eget land. Dessutom lämnade man efter sig odlingar med kaffe, vin och gummi, ovanan att äta vitt bröd (ban my, från franskans pain miel, sött vetebröd), en bro ritad av Gustave Eiffel samt ett operahus där det inte spelas opera.

Och fransmännen själva, vad kan de ha lärt sig av sitt hundraåriga äventyr i Vietnam?

*

Kolonialismen är historiens största flyktmaskin. Vare sig man använder begreppet i konkret eller överförd bemärkelse, finns inget fenomen som gett upphov till så mycket flykt och gjort så många till främlingar. De som reste ut ville undslippa det egna ödet. De var lillebröderna som inte skulle få ärva gården och kurstvåorna som inte skulle få de finaste tjänsterna. Tropikerna var det trollspö som stod till buds, genom att ta sig till världens ände promoverades bonden till brädets slagkraftigaste pjäs, en dam. Leken blandas, och förenar människor som annars aldrig skulle mötas. Dessa miljöer och människors sätt att reagera på nya moraliska förutsättningar utnyttjas för sin nerv av så olika författare som E. M. Forster och Somerset Maugham, Graham Greene och Ian Fleming. Ett gömställe för dem som gjort moralisk eller annan bankrutt, som Joseph Conrads Lord Jim, och en ny scen för dem som inte fått visa upp sina talanger därhemma. Conrad var, visar hans senaste biograf Maya Jasanoff, noga med att förlägga sina berättelser utanför det brittiska samväldets domäner (för säkerhets skull visar hon detta med en världskarta, där samväldet är skuggat och Conrads spelplatser inprickadeutanförde skuggade fälten). Det spelar ingen roll, det brittiska är ändå en kvalitet som ursäktar mycket i Conrads värld – Lord Jim förblir ”en av oss” trots att han brutit sjömannakoden och övergivit ett sjunkande skepp med passagerare ombord. Det är hur som helst elementet av moralisk oförutsägbarhet som gör kolonialtidens internationella mötesplatser – Shanghai, Singapore, Casablanca – till så tacksamma miljöer för deckares, thrillers och spionromaners intrigbygge.

Livsstilen man hade i Indien var nästan lika trevlig som att vara rik på riktigt, säger George Orwell i Dagar i Burmamed en viktig distinktion: bara nästanlika trevlig. Hur flott man än levde, hur många tjänare man än hade, så visste man att överdådet på sätt och vis var till låns, eftersom det inte gick att växla in till motsvarande lyx och komfort därhemma; när allt kom omkring räknades all denna pompa och ståt inte på riktigt. Bättre, men inte bra nog. Och framför allt: lånta fjädrar. Man var självhärskare över enorma arealer, med närmast gudomlig makt över liv och död, och rätt som det var kom någon lägre tjänsteman från hemmakontoret och satte en på plats med hjälp av ett regelverk som man bara hade att foga sig i. Detta frustrerande glapp måste förr eller senare få sitt utlopp – och på vem skulle man ta ut sitt raseri, om inte de infödda?

Den franskjudiske journalisten och anarkisten Léon Werths avslöjande reportagebok Cochinchinefrån 1926 tillhör nog de skarpaste fördömanden man kan läsa av kolonialismen, inifrån kolonialmakten själv. Werth visar hur det förvrider psyket att förtrycka, hur den oinskränkta makten tar fram det allra sämsta i den mänskliga naturen hos fransmännen i Indokina. Våldsamhet, vreden, de ideliga sparkarna, slagen, höjda rösterna, och samtidigt det skamlösa sexuella utnyttjandet. Werth beskriver samma attityd som skildras i filmen Blade Runnereller teveserien Westworld– den inhemska befolkningen betraktas i grunden som robotar, de är inte mänskliga, man behöver inte lägga band på sig inför dem, man kan leva ut sina lustar och laster utan att känna sig sedd eller dömd. Det är ett ursinne helt utan gränser. 

Kontrasten mot skildringen av den inhemska befolkningen kunde inte vara större. Werth är en av de första som beskriver den vietnamesiska kulturens förfining, arvet från mandarinerna. Han vittnar om vänligheten och den aldrig sinande artigheten hos vietnameserna, och påpekar gång på gång hur klumpig han själv känner sig i jämförelse: ”i deras sällskap känner man sig alltid ouppfostrad.” I Franska Indokinavar skillnaden i människovärde inskriven i lagen: om en soldat i kolonialarmén hade ihjäl en inhemsk, berättar Werth, var bötesbeloppet år 1895 inte högre än fyrtio francs, en summa som skulle täcka begravningskostnaderna. Inte underligt om det inte i första hand var hos fransmännen som känslan för nyanser utvecklades, utan hos de vietnameser som behövde den för att överleva. 

Bland det sista Werth ser när han lämnar Indokina är en kolonialtjänstemans av vrede purpurfärgade ansikte. Det är en bild som stannat hos mig, eftersom jag själv såg den många gånger under mina år i Vietnam: västerländska turister som hängav sig åt omotiverade raseriutbrott, som om man inte behövde behärska sig inför lokalbefolkningen på grund av dess lägre människovärde – eller som om det rentav var provocerande att dessa människor överhuvudtaget gjorde anspråk på att finnas till. Denna obehärskade vrede, som i sig innebär ett av-förmänskligande, gjorde ett djupt intryck, och jag har sökt paralleller i filmer där replikanter, apor, robotar eller zombies behandlas på ett liknande sätt. En oväntad parallell får man i Piotr KropotkinsEn anarkists minnen, vars beskrivning av tsar Alexander II:s av ursinne förvridna ansikte är nästan identisk med Werths beskrivningar av franska kolonialtjänstemän. Tsarens vredesutbrott var allmänt fruktade, han skällde ut eller rentav misshandlade underlydande utan att dessa hade minsta möjlighet till försvar eller upprättelse. Kropotkin visar hur tsarens beteende blev norm: storgodsägare betedde sig lika självsvåldigt och obehärskat mot sina livegna, som om dessa inte riktigt var människor (mönstret går igen i nordamerikanska slavars levnadsberättelser). Utifrån sett är det helt klart vem som framstår som omänsklig. Inför någon man inte erkänner som mänsklig är det sin egen mänsklighet man ger avkall på, och återigen kommer filmen med exempel. Överste Kurtz i Coppolas film Apocalypse Nowförlorar sin egen mänsklighet i takt med att han förnekar omgivningens, och ju mer ursinnesfradgande Woody Harrelsons överste hävdar sin mänsklighet i filmen Apornas planet: Striden, desto mer omänsklig verkar han i jämförelse med sin kontrahent, apornas eftertänksamme och empatiske ledare Caesar. Mänsklighet är helt enkelt det som går förlorat i samma ögonblick som det försvaras eller hävdas på bekostnad av någon annan.

*

Det kolonisatörerna flydde var inte bara en förutbestämd och underordnad social roll, utan också sitt eget vuxenblivande. För den som vill är kolonierna ett evigt pojkboksäventyr, ett krumelurpiller som garanterar att man slipper ”bliva stur”. Hannah Arendt menar att det verkligt attraktiva med Kim i Kiplings roman är just det ändamålslösa i hans tillvaro. Bara de som aldrig vuxit ifrån sina pojkrumsideal passade för tjänstgöring i kolonierna, där den västerländska moraluppfattningen stelnade och infantiliserades på samma gång. Kolonierna är med andra Landet Ingenstans, där alla klockor stannat och inga frukter mognar utan ruttnar direkt – och detta land administreras av Peter Pan och hans Lost Boys.

Det koloniala äventyret läcker in hemma och dess exotism ger äventyrsberättelsen en injektion av vitalitet och mystik. Det främmande kastar sin slagskugga över hemtama miljöer i form av mystiska infödingar, hemliga sällskap, skattkartor som tränger sig in i det viktorianska samhällets allra mest undanskymda vrår. Det främmande laddar också hemma som löfte – om rikedom – och hot – om smitta, begär eller rentav död. Som Edward Rochesters galna fru i Jane Eyre, hemförd från Västindien till Thornfield Hall, där hon hållits inlåst på vinden sedan vidden av hennes vansinne uppdagats. Eller piraterna i Skattkammarönsom börjar dyka upp i Jim Hawkins trygga uppväxtmiljö med sina vanor och uttryck från fjärran breddgrader.

Flera äventyrsförfattare hade direktkopplingar till kolonierna. Henry Rider Haggard hade tjänstgjort som guvernörssekreterare i Sydafrika, Arthur Conan Doyle som skeppsläkare på en resa till Västafrika. Rider Haggards berättelser om Alan Quatermain eller Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, späckade med mordvapen från de brittiska kolonierna – alltifrån giftormar till besynnerligt formade knivar.Inte bara den gode doktor Watson hade varit i Afghanistan; i åtskilliga av de klassiska berättelserna har detektivgåtan sin upprinnelse i imperiets utkanter. Det fantastiska föds ur trygghetsbrist. J. R .R. Tolkien var född i Sydafrika, Mervyn Peake som skrev Gormenghast var född i Kina, precis som den nydanande science fiction-författaren J. G. Ballard, medan T. H. White som skrev Svärdet i stenenvar född i Bombay. Det som förenar dessa författare är att de inte är hemmastadda någonstans, deras första intryck, första trygghet, kopplas till ett land där de och deras föräldrar är främlingar, rentav ovälkomna sådana, medan det som borde vara hemkomst för de flesta av dem tvärtom blir en förvisning ur paradiset: de befinner sig på en kall och ogästvänlig plats där de inte har några privilegier utan alla tvärtom skrattar åt deras uttal, och de förväntas hädanefter betrakta denna plats som hem. 

Och viktigast av dem alla: Rudyard Kipling, också han född i Bombay, vars Djungelbokenär det slutgiltiga uttrycket för det fjärranfödda barnets erfarenhet, dess känslomässigt förvirrande upplevelse av att veta mer än alla andra och mindre på samma gång, utkastad från paradiset, arrogant härskare och föräldralös, herre och hemlös.

De utresta såg imperiet och hemlandet med dubbel blick. Den fjärranfödda erfarenheten var kanske nödvändig för att en sådan som George Orwell, född i Indien, skulle kunna frigöra sig från den egna samhällsklassens ombonade världsbild. Inte bara i Dagar i Burma, utan i ett par av sina bästa essäer – ”Att skjuta en elefant” och ”Avrättningen” – blottlägger Orwell våldet och föraktet för andra livsformer som låg till grunden för det imperium där solen aldrig gick ner. Erfarenheten av det koloniala systemet, där ”vems” ytterst avgör svaret på alla frågor om sanning, ägande och rättvisa, är utgångspunkt även för de båda Orwellromaner som är hans slutuppgörelse med totalitarismen, 1984och Djurens gård: inget system är lika totalitärt om man är utestängd från klubbhuset. Ur den brittiska koloniala erfarenheten föds en litterär genre, nämligen fantasy, som knappast skulle finnas utan Kipling, Tolkien, Peake och White – mer om dem senare.

*

Men fransmännen i Vietnam då? Det tog tid för dem att ta sig så långt österut. Orienten i fransk litteratur var länge liktydigt med främre Orienten. Efter Antoine Gallands översättning av Tusen och en natt i början av 1700-talet är exotismen högsta mode. I Persiska brevanvänds den av Montesquieu för att se det egna samhället utifrån: två persiska prinsar på Parisbesök skriver brev hem om allt märkligt de ser.

I mitten av 1800-talet tar sig franska romantiker som Gérard de Nerval och Théophile Gautier till främre Orienten och blir besvikna. Verkligheten lever inte upp till drömmen, en lotus är bara en lök, en ibis bara en fågel med långa ben. Fjärran Östern kommer in i den franska litteraturen i första hand just som något fjärran, en krydda – platsen är länge liktydig med handelsfartygen därifrån och deras last. Den franskspråkige belgaren Max Elskamp lämnade aldrig hemmet, för honom var livet fullt av ”stängda Kina”. Han satt i sin stora våning invid hamnen i Antwerpen, drömde om handelsfartygens destinationer och tillämpade en varornas exotism där porslin, prydnadsföremål och kryddor fick representera den värld som trafikerades av masterna utanför hans fönster. Samma varuexotism drivs till sin spets hos Joris-Karl Huysmans i Mot strömmen(1884), där det framställs som extra raffinerat att uppleva världen i andra hand. Huysmansbeundraren Octave Mirbeaus sadomasochistiska fantasi Lidandets lustgårdutspelar sig i Sydostasien men bygger helt på foton. Kanske gjorde dessa författare klokt i att hålla sig hemma och inskränka sig till en fetischistisk imitations- och kopiekultur som på många sätt förebådar vår egen tids massproducerade minnen. När Marcel Schwob faktiskt reste till Söderhavet som uttryck för sin djupa beundran för Robert Louis Stevenson – blev han så sjuk av resan att han avled i sviterna.

Pierre Loti fick resa för dem alla. Pierre Loti – sjökaptenen, förföraren, bestsellerförfattaren och PR-geniet som inte bara var hemmasittaren Marcel Prousts största idol utan sexobjekt för alla franska stugsittare och sillmjölkar oavsett kön. Loti åtnjöt en nationell popularitet à la Evert Taube för sin förmåga att tillgängliggöra de främmande platser dit han förlagt de intensiva men kortvariga kärleksaffärer som skildrades i böcker där huvudpersonen alltid hette Pierre Loti och var sjökapten. Det Loti framförallt såg på de fjärran platser dit han tog sig på riktigt var ändå främst sig själv, sin egen förföriskhet, sin egen berömdhet, sina egna vemodiga hågkomster som när ett besök i verklighetens Angkor Vat (givetvis på särskild kunglig inbjudan!) får Loti att strax försjunkna i ett minne från barndomen av tidningen som rapporterade om de fransmän som upptäckte djungeltemplen.

Den franska motsvarigheten till de engelska äventyrsförfattarna, Jules Verne, är egentligen inte särskilt nyfiken på världen därute. Jämför man Verne med Kipling så blir skillnaden tydlig. Kiplings berättelser är andliga bildningsresor: Kim, Mowgli och pojkarna i Havets hjältarlär känna sig själva i mötet med en radikalt främmande och ofta brutal värld (brutaliteten mötte Rudyard Kipling själv först som inackordering i ett kallt och främmande England). Men det främmande intresserar inte Jules Verne, hans hjältar har ingenting att lära i mötet med det; däremot allt att lära ut. Här kan man minnas de Marseljäsensjungande vietnamesiska hjälptrupperna vid Diên Biên Phu: fransmännen lärde – och lär fortfarande – glatt ut sitt hemspråk, samtidigt som deras eget ointresse för vietnamesiskan var notoriskt. I hela den franska tjänstemannakåren i Vietnam år 1912 fanns sammanlagt två personer som kunde flytande vietnamesiska. Två

För det mesta vet de redan allt, dessa fransmän, det finns egentligen ingenting som de inte kunnat räkna ut. Phileas Fogg i Jules Vernes Jorden runt på åttio dagarsitter på Reformklubben och räknar ut sin resa jorden runt i detalj, men även månresor går att planlägga med hjälp av fysikens lagar och en bra karta. Alla gränser går att flytta lite till, den synliga världen är till för att erövra och den osynliga är till för att synliggöra. Världen går att reducera till en kemisk formel, en tidtabell. Man kan hävda att mystiken får tillträde till Vernes universum med kapten Nemos gestalt i En världsomsegling under havet, liksom att en roman som Gröna strålenhandlar om ett graalliknande sökande efter den rena kärleken som kläs i naturvetenskaplig dräkt – men även detta fenomen ges rationell förklaring.

Naturligtvis skrevs det böcker även av de fransmän som faktiskt levde i Indokina. Några fick stor framgång av ungefär samma skäl som Pierre Loti: de skänkte ställföreträdande utlevelse. Jean Farrère fick Goncourtpriset år 1905, det andra någonsin, för romanen Les Civilisés(De civiliserade) som skildrade kolonisatörernas snabba och farliga liv, simmande i alkohol, rikt på droger, snabba bilresor och vidlyftigt sex. Det dekadenta livet i Vietnam, där döden väntade runt hörnet och lokalbefolkningen antingen var en mordisk skara vildar eller reducerades till en tjänarstab som självklart tillhandahöll även sexuella tjänster, blev en litterär kliché där Hanoi kallades Sodom och Saigon följaktligen Gomorra. Denna förnedrande och förljugna värld skildrades i romaner av numera helt bortglömda författare somJean Dorsenne, Jean d’Esme, Albert de Pouvourville, Henry Daguerches.

*

Albert Londres har kallats den franska undersökande journalistikens fader och brukar anges som en förebild till Hergés världsreporter Tintin – ständigt på resande fot, ständigt på väg till händelsernas centrum. Att Londres var en skarp kritiker av den franska kolonialismen är dock inte helt lätt att utläsa av hans reportage från Franska Indokina från år 1922, där världsreportern besöker Haiphong, Hanoi, Saigon, Phnom Penh och Dalat. Lokalbefolkningen skildras närmast med roat överseende, som om de vore barn. Tanken att de skulle kunna enas om något större mål än fest och fyrverkeri är helt främmande. De franska styrande får använda lock och pock, ungefär som med bångstyriga barn som inte inser sitt eget bästa. 

Londres befinner sig på den sydvietnamesiska semesterorten Dalat, anlagd uppe i bergen för att ge franska Saigonbor svalka. Han umgås med storviltjägare och hör engelsmän från Indien avundas fransmännen ”deras” oskattade rovdjursbestånd i Indokina. En morgon syns tassavtryck från en tiger i det för övrigt orörda röda gruset på fransmännens välskötta tennisbana. I efterhand ter sig tigerspåren i gruset som en profetisk bild: inom loppet av några decennier skulle tigern röra upp det välkrattade gruset för gott och fransmännen kastas ut.

*

Hur man än gräver verkar hundra års ockupation av Vietnam, Laos och Kambodja satt förvånansvärt få spår i den franska litteraturen. Det första betydande skönlitterära mästerverk som föds ur fransmännens närvaro i Indokina är Marguerite Duras En fördämning mot Stilla havet, som utkom 1950 när det koloniala äventyret i stort sett var över. Duras föddes i sydvietnamesiska Gia Dinh, den 4 april 1915, bodde i Indokina fram till vuxen ålder och återvänder till den sydostasiatiska miljön litterärt varje gång hennes författarskap går in i en ny fas, som ett slags kontrollstation. Duras är på många sätt urtypen för en kolonial författare. Hon målar upp en bild vi nu lärt oss att känna igen: döden, driften och drogerna, den erotiska exotismen som en form av flykt från det egna jaget, den febersjuka längtan efter att få sluta ögonen och bara sjunka bort, försvinna in i sin egen dröm, anonymiserad och fri.

Men Duras återvänder aldrig. Liksom Kipling & Co är hon en asiatisk författare som finner sig tillrätta i livslång exil, utan möjlighet att återknyta till barndomens grundläggande upplevelser av hetta, fuktighet och stiltje. 

Den franska kolonialismen i Sydostasien var en dålig affär från början, för alla parter. I Vietnam beräknas läskunnigheten ha gått nerunder den franska ockupationen. Fransmännen intresserade sig föga för vad som redan fanns i landet: den tusenåriga vietnamesiska kulturen, präglad av sin komplexa förening av mandarinernas förfinade konfucianism och en buddhism som ofta förenas med en mer folklig dyrkan av förfäder, andebesvärjelser eller kulten av Den stora modern. Det är en kultur som producerat sofistikerade diktverk som upplysningsmannen Nguyen Dus Kim Van Kieu, Vietnams nationalepos från början av artonhundratalet, som alla läskunniga vietnameser kan citera ur än idag.

Fransmännen byggde inte upp någon permanent industri. Man byggde kulisser, operahus. Man lämnade inte efter sig någon fungerande infrastruktur. Tvärtom förstörde man så mycket som möjligt vid sitt uttåg. Hanois mest symbolladdade pagod, den nära tusenåriga Pagoden med en pelare, sprängdes vid fransmännens uttåg – idag står där en modern rekonstruktion.

Slaget vid Diên Biên Phu, som fick inleda vår lilla färd in i mörkrets hjärta, var i praktiken en slutpunkt för den franska kolonialismen. Nationen gör fortfarande upp med sina förbrytelser under Algerietkriget. Vietnam, Kambodja och Laos verkar mandäremot helt ha glömt, åtminstone som kolonialt arv att göra upp med.

Först när Vietnam gått förlorat kunde det bli en betydande litterär erfarenhet för fransmännen, som hos Duras vars Indokina bara existerar i förfluten form, i minnet. Förlusten är åtminstone ettvillkor de delar med sina forna undersåtar.

*

Men flyktmaskinen arbetar ju även åt andra hållet. Den gjorde inte bara européerna som reste ut till dubbla främlingar och reducerade verkliga upplevelser av det främmande till massproducerad kitsch; dess mest bestående insats är det dubbla främlingskapet hos de folk som koloniserades, och det arvet lever fortfarande kvar. I kapitel 3 såg vi hur Salman Rushdie formulerade erfarenheten i essän ”Imaginary Homelands” – det är samma situation i de forna franskspråkiga kolonierna. Man får sin grundläggande skolning utifrån en värld man aldrig sett, läseboken visar djur som finns på franska bondgårdar i stället för vietnamesiska, man lär sig att bortse från det man har för ögonen till förmån för en blek abstraktion, en avlägsen skugga. Har man verklig tur får man så småningom resa till denna värld för att fullborda sin utbildning, varvid man får ytterligare ett främlingskap att lägga till det man redan upplevt i hemlandet, som stämmer så illa överens med världen enligt La Fontaine eller Victor Hugo.

Låt oss i stället för Rushdie läsa Linda Lê, som utgår från ungefär samma antagande. ”All litteratur är exillitteratur”, hävdar hon i essäboken Le Complexe de Calibanfrån 2005. Linda Lês mamma hade uppfostrat henne på franska och hon beskriver själv barndomen i Vietnam (hon föddes 1963 just i Dalat, där Londres såg tigerns spår i tennisplanens röda grus) som en ”inre exil”, eftersom hon talade fadersmålet, vietnamesiskan, sämre än franskan, och längtade till Victor Hugos hemland från det att hon var liten. När hon väl kom till Frankrike insåg hon att detta inte gjorde henne mindre främmande i det nya landet – känslan av dubbelt främlingskap har förföljt henne. Trots att hon aldrig skrivit på något annat språk än franska, återger hon i Le Complexe de Calibanvad hon uppfattar som omvärldens svårigheter att definiera henne: är hon fransk författare? Franskspråkig vietnamesisk författare? Fransk författare av vietnamesiskt ursprung? Le Complexe de Calibanär Linda Lês mest centrala bok, där hon med hjälp av just dessa frågor naglar fast förutsättningarna för sitt författarskap, öppet självbiografiskt, och samtidigt skriver en exilens poetik med en giltighet som når långt utöver hennes egna böcker. Man blir inte förvånad över att de författare hon framför allt nämner är Nabokov, Beckett, Conrad – författare som också funnit det naturligt, eller nödvändigt, att uttrycka sig på ett främmande språk.

Men att uttrycka sig på ett främmande språk är att ta risken att göra sig löjlig. Flyktmaskinen fungerar också som kopiator, den skickar buddhastatyer av plast åt ena hållet och felstavade Guccitröjor åt andra. Det finns alltid ett språk som är ”finast”, ett härskarspråk, och det är i regel det vi behärskar sämst. Alla vet hur gärna svenskar går över till engelska i alla sammahang – det räcker med en enda utländsk gäst på morgonyogan eller säljdragningen – och skälet är att vi har en hastigt ökande repertoar av uttryck som låter riktigare på detta språk, åtminstone i våra öron. Fenomenet är tusenfalt starkare i ett land som varit koloniserat; dessutom kopplat till en trasslig känslomässig härva av ilska, skuld och dåligt samvete.

Redan år 1936 kom en roman som drev med vietnamesernas ängsliga försök att verka västerländska. Persongalleriet i Vu Trong Phungs Dumb Luck(Bondtur) är Hanoihipsters av 30-talssnitt, nyinflyttade från landsorten, som hellre talar bristfällig franska än sitt modersmål med varandra, och skryter med sina kunskaper om ultramoderna och urbana företeelser som tennis, mode och kärlek på hotell. Idag har franskan bytts ut mot amerikansk engelska men tendensen är lika stark, liksom urbaniseringen och det som med en självförringande term från kolonialtiden kallas ”civiliseringsprocessen”. Huvudpersonen i Dumb Luck heter Rödhårige Xuan och reklamspråket är något han förstår sig på efter att ha levt på gatan som försäljare eller inropare största delen av sitt liv. Dumb Luckhar kallats en trottoarroman och det vietnamesiska vardagslivet utspelar sig verkligen på gatan, inför öppen ridå, och då vill det till att vara slängd i käften. Rödhårige Xuan försörjer sig som bollkalle på en tennisklubb och är en populär dubbelpartner till välbeställda vietnamesiska hemmafruar (av kolonialmakten syns inte mycket i den här romanen, fransmännen är på sin höjd en bakgrund). Inte mycket har förändrats: även idag står tennislektioner högt på nyrika vietnamesers att-göra-lista. Xuan klarar sig genom att härma slogans och standarduttryck. Han, som är föräldralös och hemlös, avancerar blixtsnabbt i det socialt lättrörliga 30-talssamhället genom sin förmåga att förse andra människor med en ren projektionsyta. Xuan får snabbt anställning i modebutik, blir läkare, poet och så småningom tennisproffs genom andras beredskap att se precis det de vill. Det räcker fint med att härmas: alltihop är bluff. 

Vu Trong Phung var en äkta Hanoipojkesom hela sitt liv bodde i en liten lägenhet på Hang Bac (Silversmidesgatan) i Gamla stan. Det är ett system av smala gränder där rester av medeltida skråväsen lever kvar än idag: turisternas, hantverkarnas och gatuförsäljarnas stadsdel. Phungs pappa var elektriker i ett franskt garage och hans mamma, som tidigt blev änka, var sömmerska och den som tog hand om sonen medan han långsamt dukade under för en kombination av tuberkulos och opium. Phung tillhörde den första generationen vietnameser som lärde sig franska och latinska alfabetet i skolan, och alltså hade ett försprång gentemot tidigare generationer som lärt sig kinesiska tecken, men han slutade skolan redan vid fjorton och var livet igenom bitter mot mer lyckligt lottade landsmän som fått chansen att leva livet i Parisunder några studentår. I stället skaffade han sig en gedigen litterär bildning på egen hand, läste Dostojevskij, Zola, Malraux, Maupassant och Freud, och översatte flera verk av Victor Hugo. Trots att han dog kort före sin tjugosjuårsdag hann han lämna efter sig ett så pass betydande verk – åtta romaner, sju pjäser, fem längre reportage; noveller, essäer, artiklar och översättningar oräknade – att poeten Luu Truong Lu i sitt begravningstal den 15 oktober 1939 kunde utnämna Phung till Vietnams Balzac: i sin ambition att ge en totalbild av samhället kom Phung ganska nära. Vid sidan om Dumb Luckär hans mest kända verk de wallraffliknande reportage han gjorde för tidningen Hà Thàng Ngo Báo(Huvudstadsbladet) efter förebild av Tam Longs banbrytande Jag drog en rickshaw från 1932. Phung skildrade den sjaskiga och livsfarliga värld han såg varje dag utanför fönstret i sin och mammans lägenhet: Hanois undre värld, befolkad av gangsters, narkomaner och prostituerade. 

Han wallraffade som skådespelare, spelare, sandwichman för en venerisk klinik och även som tjänstefolk – en vietnamesisk motsvarighet till Ester Blenda Nordströms Piga bland pigor. Detta intresse för sociala missförhållanden gav Phung ett eftermäle som pornograf och nihilist. Trots att han själv varit omvittnat ointresserad av politik blev Phungs verk under 50-talet använt som slagträ i en intern maktpolitisk kulturdebatt. Tyvärr av den förlorande sidan, vilket gjorde att han hamnade på förbjudna listan i 25 år. Det var inte förrän med doi moi, det vietnamesiska tövädret på 80-talet som det blev möjligt att diskutera honom som något annat än ett exempel på farliga kontrarevolutionära tendenser. Numera har han en tryggad ställning i sitt hemland som tidig ”naturalist” eller ”kritisk realist”.

*

I ett land som varit ockuperat under stor del av sin existens är det naturligt att vissa centrala upplevelser formuleras på främmande språk. Man behöver inte gå långt i Hanoi för att se kinesiska tecken. De finns inte bara på pagoder och andra äldre byggnader, utan pryder åtskilliga gator i form av banderoller med det kinesiska tecknet för dubbel lycka. Vietnams nationalskald Nguyen Du fann stoffet till Kim Van Kieunär han tjänstgjorde som landets ambassadör i Peking – landets nationaldikt bygger på en kinesisk historia – och Ho Chi Minh till och med skrev sina fängelsedikter på klassisk kinesiska.

Det är inte så konstigt om landets främsta författare även idag lever i exil av inre eller yttre natur. I Frankrike lever förutom Duong Thu Huong och Linda Lê även Anna Moï, som skrivit den vackra romanen Riz noir(Svart ris, 2004) om hur krigets och säkerhetspolisens skugga faller in över en solig uppväxt i 60-talets Saigon. Och i Nordamerika finns internationellt kända namn som Nam Le, Kim Thuy, Viet Thanh Nguyen. 

Bao Ninh är inte den ende som tystnat av dem som stannat i Vietnam. Nguyên Huy Thiêp, född 1950 och författare till Generalen drar sig tillbakasom anses ha utgjort startskottet till töväderslitteraturen år 1987, har ägnat åratal åt att bygga en jättelik buddhastaty i sin trädgård i Hanoi, medan en ung Saigonpoet som Bùi Chát ständigt är övervakad av säkerhetspolisen. Går man in i en vietnamesisk bokhandel hittar man inga titlar av honom eller Duong Thu Huong, åtminstone inte på vietnamesiska. Litteraturen har hög prestige – ett obligatoriskt turistmål i Hanoi heter Litteraturens tempel – men få läsare. Sett till befolkningen är Vietnam världens trettonde största land. Genomsnittsvietnamesen läser 0,6 % böcker per år – motsvarande genomsnitt för svenskar är 13. Trots att vietnameserna är tio gånger så många som vi, läser vi alltså i totala siffror ändå fler böcker i Sverige per år. Om alla lästa böcker lades i varsin trave, skulle den svenska traven bli dubbelt så hög som den vietnamesiska.

Så vad lärde sig fransmännen egentligen i Indokina? Inte så mycket, det kunde vi ju se. Och vad lärde man ut? Ännu mindre.

Kristoffer Leandoer

Läs också intervjun med Kristoffer Leandoer

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.