Jemen har en lång historia av kolonialism och rivalitet om makten och konflikten kompliceras av de regionala stormakterna Iran och Saudiarabiens respektive roller och intressen. Många hoppades att fredsförhandlingarna i Sverige 2018 skulle leda till ett slut på kriget, men så har inte skett.
Nord- och Sydjemen förenades 1990 till ett land efter att ha legat i konflikt i över 20 år. Landet antog en ny grundlag 2014 efter att ha tillsatt en ny president till följd av den arabiska våren 2011. Bland annat på grund av detta började striderna igen och kulminerade i fullt krig med internationell intervention från ett flertal stater.
Jemen befolkades för över 4000 år sedan. Sedan 620-talet har islam varit den dominanta religionen i landet. Al-Qaida har funnits i Jemen sedan 2009 och slagits mot regeringen med tusentals dödsoffer som följd. Även Islamiska Staten (IS) har varit aktiv i stridigheter i området sedan 2015. Idag är konflikten mellan Huthirebellerna och de statliga myndigheterna den mest framträdande, en konflikt som påbörjades 2004. Huthierna företräder shiamuslimerna från norra Jemen och har stöd från Iran. En internationell militärallians med Saudiarabien i spetsen och med USA som deltagare bekämpar rebellerna sedan kriget utbröt 2015. Beväpnade miliser i södra Jemen inklusive en lokal Al-Qaida grupp, Al-Qaida på den arabiska halvön, Aqap, medverkar i kriget mot rebellerna.
Jemen har plågats av politisk oro alltsedan de osmanska trupperna retirerade från landet efter första världskriget, närmare bestämt 1918. Vid denna tidpunkt bestod Jemen av två stater, Nordjemen och Sydjemen. Våldsamma konflikter var vanliga både inom och mellan dessa stater. Som självständig stat har Jemen existerat sedan 1990 men inte utan osämja mellan olika grupper. När diktatorn Ali Abdullah Saleh avgick till en följd av revolutionen under den arabiska våren 2011 tog konflikten en ny vändning. Abed Rabbo Mansour Hadi tog över som president.
Möte i Sverige
Förenta Nationerna anordnade i december 2018 konsultationer med parterna i konflikten i Jemen på Johannesbergs slott i Uppland. Detta utmynnade i Stockholmsöverenskommelsen vilken endosserades i säkerhetsrådets resolution 2451 den 21 december. Överenskommelsen innebar att ett begränsat eldupphör etablerades och att Jemens regering och Ansar Allah åtog sig att utverka en vapenvila i provinsen Al-Hudaydah, att ömsesidigt tillbakadraga sina militära styrkor från den viktiga staden Al-Hudaydah (Hodeidah) och de tre hamnarna Hudaydah, Salif och Rass Issa samt tillåta att hamnområdet ska administreras under Förenta Nationernas kontroll så att import av förnödenheter till Jemen görs genomförbar. Överenskommelsen etablerade eldupphör i al-Hudayda som är en essentiell hamnstad. Staden kontrolleras av Huthirebellerna alltsedan krigets början och dess betydelse framgår av det faktum att närapå 80 procent av Jemens import lossas i staden och att landets mest väsentliga fiskehamn finns i staden.
Parterna kom även överens om fångutväxling av 15 000 fångar och hur man skulle gå tillväga för att uppnå en vapenvila i Ta´iz. Sveriges dåvarande utrikesminister Margot Wallström betonade betydelsen av att de jemenitiska kvinnorna i den tekniska rådgivande gruppen medverkade i konsultationerna.
Humanitära konsekvenser
FN:s generalsekreterare Antionio Guterres har karaktäriserat överenskommelsen som ”Början på en process där det finns en tydlig vilja att komma till ett slutresultat som är fred”. Sveriges utrikesminister Ann Linde har dock påpekat att det faktum att Saudiarabien fortsätter att strida får stora humanitära konsekvenser. I Jemen är över 80 procent av befolkningen avhängiga humanitärt bistånd för att undvika att svälta till döds på grund av avbrutna leveranser. Nio miljoner människor befinner sig på svältgränsen enligt Förenta Nationerna. I arbetet med implementeringen av Stockholmsöverenskommelsen har huthirebellernas förhandlingschef Mohammed Andul Salam framfört att han hade önskat att FN hade spelat en mer aktiv roll i att implementera avtalen. Han har uttryckt att motparten i konflikten inte har gjort det som har förväntats av dem och att FN borde ha försökt hårdare att få till stånd en dialog med parterna. Förhandlingschefen har också påstått att FN koncentrerar uppmärksamheten på Hodeidaavtalet (som var ett av flera avtal i Stockholmsöverenskommelsen) och utestänger andra frågor samt att omvärlden inte engagerar sig tillräckligt i Jemenkonflikten.
Huthirebellerna har befunnit sig utanför de betydelsefulla sammanhangen i det jemenitiska samhället under lång tid. Eftersom de kände sig försatta i utkanten och de inte fick bifall för sina krav på rättvisa påbörjade de en våldsam konflikt med centralmakten i Jemen. Efter att regeringen tvingades bort med våld har huthirebellerna anklagats för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter under den våldsamma konflikten. De stöds av libanesiska Hizbollah. Saudiarabien och Förenade Arabemiratens inflytande på konflikten är enligt Mohammed Andul Salam en starkt bidragande orsak till konfliktens fortlevande. Ansar Allah är å sin sida sammankopplade med Iran och andra bidragsgivare och är djupt religiösa shiamuslimer.
FN:s civila observatörsinsats (UNMHA) tillskapades i januari 2019 för att bistå Stockholmsavtalet och utgörs av ungefär 35 observatörer från 26 länder. Dessa observatörer övervakar uppgörelsen om vapenvila och befrämjar förhandlingar mellan regeringen och houthierna angående tillbakadragandet av trupper.
Jemen och dess allierade Saudiarabien har under innevarande år antytt att de är redo för fredsförhandlingar. Saudiarabien har varit behjälpligt i att uppnå en överenskommelse i delkonflikten mellan regeringen och STC i oktober förra året. Detta avtal tilldelar STC (Southern Transitional Council) ett flertal ministerposter som del av en gemensam ledning samt att regeringen får återförflytta sin placeringsort till Aden som har varit i separatisternas kontroll sedan augusti förra året.
Vad avser Stockholmsöverenskommelsen så används det faktum att den inte har implementerats helt och hållet som ett argument för att inte fullfölja fredsförhandlingarna. Sveriges utrikesminister har poängterat att det behövs ett hårdare tryck på huthirebellerna att delta i fredsprocessen, inte minst från Iran. Det återstår en rad frågetecken inklusive STC:s begäran på självständighet. Och även om Stockholmsöverenskommelsen implementeras så kvarstår grundkonflikten mellan regeringen och Huthirebellerna. Det är imperativt att igångsätta en politisk process som ersätter den väpnade konflikten. Ett huvudproblem är att kriget i praktiken är ett krig via ombud mellan Saudiarabien och Iran. Ett krig som har lett till närapå 60000 människors död och 3,6 miljoner flyktingar sedan den våldsamma konflikten inleddes 2015.
FN:s generalsekreterare har uppmanat G20-länderna att avbryta sanktionerna mot Jemen. Blockaden av hamnen i Al-Hudaydah har inte upphört. Saudiarabien har under våren försäkrat att man för inofficiella diskussioner med rebellerna med målet att striderna ska minska stegvis. STC utropade sjävstyre i april och övertog därmed samhällsfunktionerna. De kräver att striderna avslutas och att parterna återgår till Riyadhavtalet. I juli drog man tillbaks deklarationen om självstyre och utlovade att implementera fredsavtalet från november förra året mellan regeringen och rebellerna som framförhandlades av Saudiarabien. Förra månaden aviserade dock separatisterna att de avbryter förhandlingarna.
Avtal om eldupphör
Stockholmsöverenskommelsen innebar ett avtal om eld upphör. Den inkluderade en demilitariserad zon kring Hodeida och att en kommitté skapades för att överlägga om stadens Ta´izs status samt steg mot en vapenvila i Ta´iz. Denna stad är fortfarande uppdelad på grund av frontlinjer och beroende av skyndsam tillgång till medicinsk assistans. Vad gäller fångutväxlingen så blev man i februari eniga om en större utväxling men det återstår mycket innan överenskommelsen om 15000 utväxlade fångar uppnås. Sverige har en viktig roll att spela i förhandlingarna som syftar till att förverkliga Stockholmsöverenskommelsen och utrikesminister Ann Linde besökte Jemen, Saudiarabien och Jordanien i våras för att diskutera konflikten med berörda parter inklusive FN:s Jemensändebud Martin Griffiths. En återgång till Stockholmsöverenskommelsen är mycket angelägen. Europeiska Unionen har uttalat att en förhandlad och inkluderande politisk lösning är det som krävs för att lösa konflikten. Unionen har även uttryckt att en hållbar fred måste föregås av förhandlingar som inkluderar alla berörda parter som civilsamhället, kvinnor och ungdomar. Lokala miliser och extremistgrupper komplicerar situationen i landet.
Stockholmsöverenskommelsen har förhindrat katastrofala strider mellan regeringen och rebellerna i al-Hudaydah. Omvärlden måste dock sätta (politiskt) tryck på Iran. En annan relevant aktör som bör förmås medverka i fredsprocessen är Oman. Sverige kan spela en betydelsefull roll i att mäkla fred eftersom bägge sidor, i vår utrikesministers ord, ”inser att vi inte har någon dold agenda”. Eftersom Sverige stod värd för Stockholmsprocessen så har parterna ett stort förtroende för landet och vi har ett speciellt ansvar för att tillgodose att överenskommelsen utförs. Sverige är en aktiv deltagare i världssamfundets försök att lösa konflikten och regeringen har utsett ett särskilt sändebud till Jemenkrisen.
En ny front i kriget öppnades när separatiströrelsen STC, som önskar ett självständigt Jemen, tog över Aden under sensommaren förra året. Tyvärr så brister det i parternas tilltro till varandra. Stockholmsavtalen ledde till en FN-närvaro på marken och att stridigheterna och attackerna på Al Hodeidah minskade. Men över 24 miljoner människor är beroende av humanitärt stöd. Och FN:s givarkonferens i februari förra året har inte nått det avsedda resultatet eftersom givarländerna ej har utbetalat det de utlovade. Hur kan avspänning och efterlevnad av Stockholmsavtalen åstadkommas? Hur når parterna fram till en långsiktig fredslösning? Stockholmsavtalen är ett viktigt delsteg i en politisk lösning av den ytterst våldsamma konflikten vars sammansatthet inte nog kan understrykas. Konflikten i Jemen är världens värsta pågående humanitära kris.
För att förstå konfliktens komplexitet bör man gå tillbaka till konfliktutbrottet 2011 i samband med den Arabiska våren. De shiamuslimska Huthirebellerna hade sedan en lång tid tillbaka upplevt sig vara exkluderade av den jemenitiska regeringen och deras revolt som påbörjades detta år utmynnade tre år senare i ett övertagande av huvudstaden Sanaa. Deras kontrahenter, en militärallians ledd av sunnimuslimska Saudiarabien, initierade flygbombningar av rebellerna påföljande år. Under konflikten har infrastrukturen i landet skadats svårt och det har varit djupt problematiskt för hjälporganisationer att nå civilbefolkningen med humanitär hjälp (mat och mediciner). Det ter sig oerhört angeläget att de-eskalera spänningarna i regionen.
Tomas Nordberg
läs också: Pandemin förvärrar situationen i Jemen.
