1947 flydde miljoner människor när Indien delades upp mellan Indien och Pakistan. Nu pågår en andra exodus där miljontals hemlösa och arbetare inom den informella sektorn som nu panikslaget rör sig genom landet. Samtidigt saknar fortfarande 163 miljoner indier tillgång till rent vatten och 210 miljoner saknar toaletter.
Det skriver Parul Sharma i denna analys.
Stanna inne, tvätta händerna och sök vård om det behövs. Det var premiärminister Narendra Modis budskap till sina invånare när han meddelande att landet skulle stängas ner i 21 dagar den 24 mars, utan någon som helst hänvisning till samhällets mest utsatta, de hemlösa, exklusive de drygt 400 miljoner indier som arbetar i en informell ekonomi. I den gruppen ingår bland många andra hushållsarbetare, dagsavlönade fabriksanställda, chaufförer, rickshawförare, och småbrukare. Dessa individer flyttar ofta mellan indiska delstater för att arbeta, deras dagsarvode uppgår vanligen till 138–449 indiska rupees per dag (19–60 SEK per dag) enligt ILO. Det är denna enormt panikslagna grupp som nu ingår i Indiens andra stora exodus sedan Indien delades upp i Indien och Pakistan år 1947. Gruppen rör sig nu genom Indien i bussar, tåg och till fots, samtidigt som den indiska polisen slår och trakasserar samma grupp med att de inte får vistas ute. Experter menar att varje tredje person som ingår i denna resande grupp redan nu är bärare av viruset (Times of India).
Parul Sharma är människorättsjurist.
Rätten till hälsovård, vatten och sanitet
Modis budskap till nationen utgick som vanligt ifrån omständigheter som miljontals indier inte kan relatera till, då han varken nämnde Indiens interna migrantarbetare eller de 80 miljoner indier som faktiskt bor i den indiska slummen. I Dharavi-slummen i Mumbai, finns det bara en toalett per 1 440 invånare och 78 procent av toaletterna i Mumbais slumområden saknar vattenförsörjning, detta enligt en undersökning genomförd av Greater Mumbai Municipal Corporation (2019). Regeringens Clean India Mission, som lanserades 2014 för att förbättra infrastrukturen kring sanitet, hävdar att 100 procent av indiska hushåll nu har tillgång till toaletter. Wateraid Indien bekräftar att regeringens fokus har varit att bygga hushållstoaletter, men ett betydande antal slumliknande regioner inte har inkluderats i planen. 163 miljoner indier saknar tillgång till rent vatten och 210 miljoner saknar toaletter. Dessa grupper kan ju inte anses vara del av befolkningen som Narendra Modi adresserar i sina tal till nationen.
Det finns 20 sjukvårdare på 10 000 indier och 74 procent av alla indiska läkare finns i storstäderna, detta är ett förödande faktum då Indien till större delen av Indiens befolkning bor på landsbygden. Indien spenderar mindre än 1,5 procent av sin BNP på sjukvård, vilket är en av de lägsta nivåerna i världen. Förutom bristen på adekvat infrastruktur inom hälsovård, antyder en rapport i British Medical Journal att hälften av Indiens hälso-och sjukvårdspersonal inklusive läkare och sjuksköterskor, inte besitter nödvändiga kvalifikationer.
Hinduiska principer ska styra inte mänskliga rättigheter
Att glömma de socio-ekonomiska variationerna i ett land på 1,3 miljarder invånare tyder i sig på att den indiska regeringen tog ett förhastat beslut. Sedan tidigare har den nuvarande indiska regeringen antytt att de mänskliga rättigheterna ska ses som ett västerländskt koncept och att det är hinduiska, religiösa värderingar som ska sätta strukturen i det indiska samhället. Återigen utesluts miljontals indier ur regeringens planer, något som den senaste tidens massaker mellan hinduer och muslimer visat. Dagliga, godtyckliga arresteringar sker nu av muslimska representanter som påstås ha brutit mot utegångsförbudet.
Att föra en kamp för mänskliga rättigheter och sekularism under detta virushot är vardag för många människorättsförsvarare i Indien. Vi andra kan inte göra mer än att stötta dem och höja rösten mot de icke-demokratiska vindarna som stormar igenom subkontinenten just nu.
Parul Sharma
Människorättsjurist och hållbarhetsexpert
