Ett overkligt lugn i Hiroshima


Sadako Sasaki med ruinerna av staden bakom sig. Foto från YouTube.

Idag den 6e augusti är det 75 år sedan atombomben släpptes över Hiroshima. Jag har varit där flera gånger, och varje gång slås jag av det respektfulla lugnet.

Hiroshima i södra Japan är en stor och livlig stad. Värmen är nästan tropiskt och på uteserveringarna sitter ungdomar som knappar på sina mobiler. Men just här är det tyst. Tyst, och lugnt, förutom klangen när någon klämtar i klockan. 

Det var den sjätte augusti 1945 som det amerikanska flygplanet Enola Gay lyfte från sin bas. Ombord fanns den första atombomben som tillverkats, men av besättningen så var det bara några få som visste vilken last planet hade.

Bomben släpptes och exploderade 600 hundra meter upp över centrala Hiroshima. Över 140 000 människor, nästan alla civila, beräknas ha dött av atombomben i Hiroshima. Väldigt många dog direkt, men för andra kom döden långsamt smygande.

Skelettet av flera byggnader står fortfarande kvar i det som nu blivit en minnespark över atombombens offer. Varje år kommer över en miljon människor hit. Men syftet med parken är inte bara att vi ska minnas alla de som dödades. Människorna i Hiroshima vill att världen i världen i framtiden ska undvika lika fruktansvärda händelser. Därför är minnesparken också med på FN-organet UNESCOs världsarvslista över platser som är särskilt viktiga att skydda för framtiden.

Sadako Sasaki var bara två år gammal när bomben exploderade och under flera år var hon helt frisk, men när hon var elva fick Sadako leukemi (blodcancer). Enligt en japansk legend kan den som viker tusen tranor av papper få sin högsta önskning uppfylld. Sadako började vika, men trots att hon också fick hjälp av sina klasskamrater dog hon den 25 oktober 1955. Idag finns det en staty av Sadako i minnesparken och runtomkring den ligger det alltid ett berg av papperstranor.

Vi slår en gång till i klockan och klangen sprider sig på nytt i den tysta parken. Det är lugnt och sorgligt. 

Hiroshima är inte som andra städer.

David Isaksson

Previous Kampen mot barnarbete: Nu har alla skrivit under!
Next Julia Cimafiejeva: My European Poem