Slaget om Hongkong – slaget om Sarajevo


Central, Hongkong Island. Foto: David Isaksson

Helgen har fört mig på en resa mellan två städer, två städer som jag varit i och som jag hoppas att åter kunna besöka. I Algeriets huvudstad Alger vandrade jag för några år sedan på turisttomma gator, såg ut över havet, gick i de smala gränderna i stadens Kasbah där hus från kriget mot fransmännen fortfarande ligger i ruiner (ja, precis där slaget om Alger spelades in), träffade anhöriga till de som försvunnit under det senaste, fruktansvärda inbördeskriget (alltså inte det mot fransmännen).

Min guide denna gång är Elaine Mokhtefi som i sin bok ”Algiers, Third World Capital” beskriver det sena 60-talet då befrielserörelser från hela världen möttes i Alger, hur RAF, Svarta pantrarna och många andra sammanstrålade i det som med rätta kom att kallas Tredje Världens huvudstad. Det är en fascinerande läsning (befriande icke-sentimental) av hur människor i en tid då kommunikationerna var minimala ändra ständigt färdades mellan Alger, Paris, Havanna och andra städer, om kraften i den revolutionära rörelsen om kulturkrockar och engagemang, men också om småttigheter, byråkratin och de många hänsynslösa maktmänniskorna vars ideal snabbt klingade av. Själv blev författaren från en dag till en annan utvisad från landet som hon gett allt för och numera lever hon i Harlem, en annan av mina favoritplatser.

Sarajevo minns fortfarande. Foto: David Isaksson

Den andra platsen är Sarajevo. Jag kom dit första gången 1996, året efter att Dayton-avtalet undertecknats. Nu besöker jag åter staden i sällskap med Jasenko Selimovic som precis gett ut ”Sarajevo. Minnen från en belägring”. Det är en stark bok som i vissa stunder påminner om Kapuscinskis ”En dag till att leva”, för att i andra delar ställa våra etiska överväganden på sin spets. Den är jobbig att läsa, men inte olidlig och på andra sidan läsningen kommer det ut något nytt och viktigt. För mig. För oss alla.

I tanken vandrar jag denna helg också i en tredje stad: Hongkong. Senaste jag var där var strax efter att Gui Minhai kidnappats från sin lägenhet i Thailand. Det vi ser hända nu, när Kina i skuggan av pandemin vrider om tumskruvarna, hur människor fängslas och där demokratikämparna står allt mer ensamma alltmedan världen visslar och tittar åt ett annat håll, påminner bara alltför mycket om historien.

Jag vill hoppas och tro att vi ändå kommer att bry oss mer om Hongkong än vad vi gjorde om Sarajevo för snart trettio år sedan. Men jag är långtifrån säker. Tyvärr.

Ja, det händer mer i världen än enbart covid-19 och i artiklar på Global Bar och i våra samtal på Global Podd vill vi lyfta dessa och många andra händelser. Stort tack för att du läser, lyssnar och följer oss!

I Algers Kasbah

David Isaksson

Grundare av Global Reporting och initiativtagare till Global Bar.

Previous Ett synnerligen oäkta pass #resedrömmar
Next Banker – ta ert ansvar för att stoppa sexhandeln!