Kommer vi att kunna nå de Global målen trots pandemin, eller är det kört nu? Hur vi individer agerar när pandemin lugnat sig kommer att spela en väldigt stor roll för hur det kommer att gå, skriver Mikael Botnen Diamant.
Jag hörde om en släktmiddag. Ni vet en sådan där riktig släktmiddag, då människor faktiskt träffas över generationsgränserna, sitter nära varandra och kanske (gud förbjude) kramas. Tillhör du dem som nu fastnar i att provoceras kring deras socialt distanslösa umgänge ber jag dig förlåta dem, trots att middagen skedde under rådande coronapandemi. Ty detta tilldrog sig på den tiden då svenskarna ännu inte idkade social distans på det sättet vi gjort den senaste tiden.
Det huvudsakliga samtalsämnet under släktmiddagen var… (trumvirvel) … corona!. Tidigt kom samtalet att handla om vad som ska ske med Sverige och världen när denna mardröm äntligen är över. Några trodde på en återgång till någon sorts status quo. Att vår avhållsamhet från thailandsresor och överkonsumtionsshopping på Mall of Scandinavia, skulle få oss att balla ur fullständigt när det är fritt fram igen.
Andra var istället inne på att alla de som hävdat att det är omöjligt att snabbt minska koldioxidutsläppen, nu var motbevisade. Och att det är först när vi människor står mitt i en kris där vi själva är direkt påverkade, som vi är beredda att ändra vårt beteende. Diskussionen slutade med att alla på släktmiddagen skrev ned sina förutsägelser på var sin lapp och lade ned dem i en burk. Lapparna skulle sedan läsas upp igen vid jul.
Jag vet inte om vi har svaret redan vid jul. Men jag tyckte att deras släktmiddagslek var intressant. Sedan dess har jag funderat på vad jag skulle skrivit på min lapp. Jag vacklar rejält här. En sak är jag dock säker på, hur vi individer agerar när pandemin lugnat sig kommer att spela en väldigt stor roll. Men samtidigt är det viktigt att se att det inte bara handlar om vad vi vanliga dödliga gör för val. Vad som är minst lika viktigt är vilka livsavgörande beslut våra politiker och företag fattar härnäst.
Risken finns nu att nationers och företags långsiktiga hållbarhetssatsningar, i linje med internationella överenskommelser, kommer att avstanna när företags och länders ekonomier kortsiktigt behöver räddas.
I dagarna släppte Europeiska rådet ett ”globalt svar på vägen ur Corona-pandemin”. Sex världsledare lovade att inte glömma de långsiktiga ambitionerna och sätta Agenda 2030 i centrum för sina återhämtningsplaner för covid-19. Detta är förstås glädjande. Agenda 2030 och dess 17 Globala mål för hållbar utveckling är den just nu mest ambitiösa och internationellt framförhandlade måttstocken för vad och hur vi ska skapa hållbarhet i alla dess dimensioner – innan det är alldeles för sent!
Norges statsminister Erna Solberg är en av sex världsledare som skrivit under. Italiens premiärminister, Giuseppe Conte en annan (vilket är mycket positivt med tanke på landets prekära situation). Sverige lovade redan 2015, när Agenda 2030 och Globala målen förhandlades fram, att vara ”bäst i klassen” när det gäller att leva upp till målen. Ska vi uppfylla detta löfte måste vi likt Norge och Italien hålla blicken fäst på målet och vara modiga, våga hålla uppe tempot och skapa tydlighet för våra företag och medborgare om vilka spelregler som gäller.
I Sverige står vi just nu och stampar. Det är mycket prat, men inte så värst mycket verkstad. I Statskontorets uppföljning av genomförandet av Agenda 2030 från 2019 rapporterades att 70 procent av myndigheter, regioner och kommuner själva uppger att de använder sig av agendan. Men rapporten visade samtidigt att det finns få exempel på att den faktiskt lett till konkreta förändringar i arbetssätt och prioriteringar. Och på de ställen Statskontoret faktiskt hittade bra exempel, var det oftast i kommuner, snarare än på myndigheter.
Det här är symptomatiskt. Sverige har på en nationell nivå hittills misslyckats med att leverera en långsiktig, riksdagsförankrad handlingsplan som skapar tydlighet kring ”vad/när/hur”-frågor. Detta har lett till att samhällets olika aktörer har haft svårt att förstå hur regeringen tänker sig att andra aktörer i samhället ska kunna bidra i arbetet för att nå upp till Globala målen. Kommuner, organisationer, akademin, företag och entreprenörer har istället skapat sina egna samarbeten och definitioner för vad som behöver göras.
När jag föreläser och håller workshops med näringslivet blir det tydligt att det egentligen är ”upplagt för smash”. Fler och fler företag, både stora och små, ser att deras kunder och deras framtida potentiella anställda i snabbt ökande grad undviker att identifiera sig med företag som har en ”ohållbar” affärsmodell. De ser exempelvis också att Agenda 2030-arbetet troligen kommer att bidra till att kraven för att vinna offentliga upphandlingar inom kort kommer att ändras, så att hållbarhet i högre grad premieras före pris. Därför börjar företag investera i att ställa om för att ligga före sina konkurrenter.
Men även om många företag, organisationer och kommuner gör ett fantastiskt jobb med att sätta igång processer utifrån sin egen tolkning av vad de behöver göra, så behöver regeringen och myndigheterna ta täten. Just nu saknas det – menar jag – en tydlig nationell handlingsplan, värd namnet. Regeringen har utlovat att de i juni ska lägga fram en proposition om genomförandet av Agenda 2030. Jag hoppas verkligen att den kommer att leda till en riksdagsförankrad handlingsplan som är grundad i mod, som vågar ta tag i mål- och intressekonflikter, uppmuntrar avgörande sektorsövergripande samarbeten, tydliggör ”vad/när/hur”-frågor och som inte låter covid-19 få oss att tappa fokus.
Jag tror att jag väntar med att lägga min lapp i burken tills jag sett propositionen.
Mikael Botnen Diamant
Frilansande föreläsare, utbildare, projektledare inom globala hållbarhetsfrågor
