Dagens bistånd till Ukraina påminner snarare om Marshall-hjälpen efter andra världskriget än det stöd vi började ge till Afrika på 1960-talet. Inte minst handlar det om utbildningsnivån, konstaterar Inge Gerremo som bland annat arbetat med jordbruksfrågor i Zambia.
Den 23 februari skrev David Isaksson en tänkvärd krönika om Ukraina och hur vi bör tänka när vi på olika sätt vill stödja arbetet med att försvara landet liksom att också hjälpa till med att bygga upp det igen. Det går då inte att tänka som i Afrika, där utvecklingen inte nått lika långt även om numera mycket skett sedan självständigheten i de olika länderna. Det är en givetvis en både riktig och viktig iakttagelse, men med intressanta skillnader.
När vi, på svensk sida, inledde biståndet till Afrika på 1960-talet, var många regeringar och även vi färgade av den så kallade Marshallhjälpen till Europa som USA gav de krigshärjade länderna efter andra världskriget. Då gick det i likhet med dagens Ukraina att pumpa in finansiella resurser och enbart i undantagsfall komplettera med utländsk expertis, eftersom det handlade om länder som tidigare haft fungerade samhällsstrukturer men nu var i ruiner. Viktigt var då också att kriget i Europa var slut. Samtidigt är allmänt samarbete av stort värde och bidrar i sig ofta till utveckling, vilket visade sig. Det förde USA och Europa närmare varandra och ledde till den transatlantiska länk som på många sätt varit avgörande för såväl utveckling som stabilitet ända fram till dessa dagar. Tyvärr tycks dagens regim i USA av för oss ganska oförklarlig anledning vilja något annat. Men, i bästa fall, som nu med Ukraina, kan det leda till att vi lär oss saker av gemensamt värde. Det gäller till exempel. sådant som vi själva kan dra nytta av i olika krissituationer och just nu Myndigheten för Civilt Försvar kan vittna om.
Men, att på 1960-talet och framåt förstå hur vi bäst skulle kunna bistå afrikanska länder tog lång tid. Dels hade vi begränsad erfarenhet av att vara i Afrika utan ett kolonialt förflutet. Det var främst genom den svenska missionsverksamheten, som Sverige funnit på plats där under kolonialtiden. Vi såg som vår uppgift att våra insatser vara ett alternativ för de nybildade länderna utifrån deras egna perspektiv efter vad de upplevt under kolonialtiden.
Få hade hög utbildning
Även om ett allt större antal afrikaner hade börjat få en bättre och högre utbildning, var de förhållandevis få. Många av de som blev de nya ledarna hade utbildats vid olika missionsskolor eller fått viss utbildning i delar av västvärlden, men de var, som sagt, få. De vi mötte här hemma fick vi ofta fin kontakt med. De hade under åren i vår del av världen lärt sig förstå hur vi fungerade och vi tänkte. Det vi, däremot, inte alltid förstod tillräckligt väl, var att när de väl kom tillbaka till sina hemländer förändrades också deras synsätt då de skulle återgå till att bli en del av en kultur där det gamla klansamhället fortsatte att spela en viktig roll.
Sålunda, när jag skulle arbeta i Zambia 1970 med utveckling av jordbrukssektorn efter landets självständighet 1964, fanns bara 4 agronomer och merparten av jordbruket bedrevs på självhushållningsnivå, detta i ett land 1,75 gånger så stort som Sverige och med goda förutsättningar för jordbruk. Samtidigt fanns där, förutom en hel del tidigare kolonialtjänstemän i förvaltningen, liksom ett antal så kallade white farmers, som visste hur man drev ett förhållandevis modernt jordbruk. De var samtidigt en del av det koloniala system de nya makthavarna nu skulle bli av med. Det var således också något vi ville bidra till komma bort ifrån.
För att den afrikanska befolkningen skulle kunna utveckla sina själhushållningsjordbruk till alltmer moderna jordbruk blev inte minst vår egen producentkooperation en viktig modell. Även den visade sig dock ofta få svårt att utvecklas på ett bra sätt då de nödvändiga stödjande institutioner som också behövdes, inte heller fanns på plats med tillräckligt kompetent personal. Utmaningarna kom att bli många, inte minst på gräsrotsnivå. Vårt bistånd kom därför att omfatta också en kader av unga praktiskt inriktade personer i form av en svensk fredskår, delvis efter den amerikanska modell som utformats av dåvarande presidenten John F Kennedy.
På jordbruksområdet innebar det ett antal jordbruksinstruktörer som skulle försöka bidra till att afrikanska självhushållningsbönder utvecklade sina små jordbruk på mer marknadsmässiga grunder. Idag har vi bättre kunskap om vad samarbetet med Afrika – inte minst tack vare vårt svenska kooperativa biståndsorgan We Effect. Samtidigt tycks vår regerings intresse vara på upphällningen. Det ointresset kommer med all sannolikhet att straffa sig, när delar av kontinentens kraftigt växande befolkning i allt större skaror kommer att försöka ta sig över Medelhavet i hopp om bättre levnadsvillkor.
Fortfarande är förutsättningarna för samarbetet i Ukraina och i de afrikanska länderna gigantiskt annorlunda. I Ukraina är det kriget som behöver få ett slut för att utvecklingen ska ta fart. I de flesta afrikanska länder handlar det om att en allmänt stabil samhällsutveckling krävs för att jordbruket ska ta fart på allvar. I båda fallen kommer en fungerande och dynamisk jordbrukssektorn spela en avgörande roll för hur den allmänna utvecklingen kommer att lyckas.
Inge Gerremo
Afrikakännare och före detta lantbruksråd
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
