På Dramaten.Doc visas just nu Ljus utan skuggor, en pjäs baserad på en text som precis hann lämna Iran innan internet släcktes ner. Pjäsen berättar om en kvinna som levt sju decennier i skuggan av regimer, övervåld och förlorade friheter.
Vi hör en äldre kvinna i telefon:
“Hallå… är det någon som hör mig? Hallå?”
Tre kvinnor går upp på scenen, klädda i svarta, heltäckande overaller. Avskalade, anonymiserade, likadana. Fängelseuniformer, arbetskläder. “Följ ledet. Stick inte ut.” Men det är också öppet för tolkning.
De läser hennes ord, men de är inte henne. Det skapar en märklig dubbelröst: man hör texten, men samtidigt känns hennes närvaro. Hennes återhållsamma, sakliga röst på persiska smälter in i den svenska uppläsningen – tung, hopplös, full av visdom. De medverkande uppläsarna levererar med exakt precision och närvaro.
Löpande genom vittnesmålet berättar kvinnan om två sorger: en syster och en vän. De dödades av dem som verkade för regimen. Inte för vad de gjort, utan för vad de ville: läsa, drömma, bära håret utsläppt. Den ena Raha, beskrivs som frihetens ljus, den andra Arezo, som drömmandets. Två ljus som påminner om vad frihet kan vara, och om vad som går förlorat när den släcks.
Man kan tro att sju decennier av regimskiften, övervåld och hopp inte går att fånga på en timmes scen. Ändå lyckas pjäsen förmedla känslan. Den växlar mellan andrum och strypsnara. Oskyldiga dödas för att de vill ha frihet. Man hoppas att en regim ska falla, tror att något kan förändras – och sedan ser man hur nästa tar vid, och förtrycket fortsätter.
Berättaren talar om de unga och deras tro på förändring, men hennes erfarenhet väger tungt. Hon har sett revolutioner komma och gå, sett makt störtas och återuppstå. Krona, turban eller slips – den som utger sig för att vara landets nästa räddare är bara makt i ny skepnad. Frihet uteblir. Lydnad krävs, och priset betalas alltid av dem som vägrar underkasta sig.
Vad tar jag med mig? Ljus utan skuggor gav mig inget hopp. Den slutar inte i försoning, inga lovande ord om att det ska vända. Det känns medvetet.
Det som stannar kvar när jag lämnar salen är respekt och beundran för kvinnorna på scenen: Sima, Raha, Arezo, och uppläsarna Nina, Nancy, Kristina. Vad de har gemensamt? De är kvinnor med empati och en stilla styrka – egenskaper som maktens män tycks sakna.
“Hör någon mig? hallå? Nu räcker det!”
Elsa Udd
Pjäsen spelas fram till 6/2
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
