DEBATT. Upproret i Iran hade potential att utvecklas till en bred, nationell rörelse mot diktaturen. Men genom sitt agerande bidrar Shahens son Reza Pahlavi till att försvaga upproret och splittra oppositionen, skriver den svensk-iranska analytikern Victoria Azad.
Detta är debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Upproret i Iran som inleddes den 28 december 2025 hade potential att utvecklas till en bred, nationell rörelse mot diktaturen och den islamiska republikens förtryck. Denna möjlighet försvagades dock allvarligt av Reza Pahlavis agerande och hans anhängares dominans av det offentliga narrativet.
De folkliga resningarna i Iran under de senaste åren har mer än någonsin varit i behov av ett kollektivt, ansvarstagande och demokratiskt ledarskap – ett ledarskap som växer fram ur samhället, vilar på legitimitet och samförstånd, och kan ena de många politiska krafter som motsätter sig den islamiska republiken. Trots detta har en av de mest påtagliga bromsklossarna för en sådan samling varit Reza Pahlavis destruktiva och självcentrerade roll – en politisk aktör som utan folkligt mandat, utan valprocess och utan bred överenskommelse har presenterat sig själv som ”ledare för det iranska folkets resning”.
Genom att tolerera och i praktiken uppmuntra slagordet ”Javid Shah”, som är starkt polariserande, bidrog Reza Pahlavi till att splittra oppositionen. Slagordet alienerade stora grupper av kompromisslösa motståndare till den islamiska republiken, särskilt i Kurdistan, Baluchistan och Azerbajdzjan, men även i landets centrala delar. Resultatet blev att många stannade hemma, drog sig tillbaka från gatorna eller valde att inte delta alls.
Samtidigt försökte Reza Pahlavi framställa sig själv som rörelsens ledare och som en central aktör i en påstådd övergångsprocess, utan verkligt folkligt mandat eller internationellt stöd. Genom mediala utspel och orealistiska löften om yttre hjälp uppmuntrades människor att ta stora risker, utan att det fanns någon faktisk strategi eller kapacitet att skydda dem.
I stället för att ena alla krafter mot diktaturen bidrog detta agerande till att försvaga upproret, begränsa dess geografiska och sociala spridning och beröva det chansen att bli en verkligt landsomfattande rörelse. Ansvaret för detta vilar inte bara på Reza Pahlavi själv, utan också på de krafter som prioriterade monarkistiska symboler framför gemensam kamp mot förtryck och tyranni.
Ett självutnämnt ledarskap
Det finns ingen transparent eller demokratisk process – varken i Iran eller inom exiloppositionen – som har utsett Reza Pahlavi till ledare. Hans påstådda position är varken resultatet av folklig röstning eller av en överenskommelse mellan oppositionens mångfacetterade aktörer. I praktiken rör det sig om ett uppifrån påtvingat ledarskap, oförenligt med demokratiska övergångsprocesser och internationella erfarenheter av hållbara politiska förändringar.
En stor del av Reza Pahlavis agerande har varit reaktivt och starkt beroende av medielandskapet. I stället för att formulera en tydlig politisk riktning har han ofta följt opinionens vågor för att förbli i centrum för uppmärksamheten.
I detta sammanhang går det inte att bortse från vissa persiskspråkiga mediers och utländska medieaktörers avgörande roll i att göra Reza Pahlavis namn till den centrala politiska symbolen. Denna personfixerade mediebild bidrar inte till medveten samhällsorganisering, utan skapar i stället en konstlad beroendeställning till ett namn. Erfarenheten visar att om dessa mediala megafoner tas bort, blir den faktiska politiska tyngden hos denna figur snabbt synlig – betydligt mindre än vad den medialt uppblåsta bilden antyder.
Insisterandet på att kretsa kring en enskild person – särskilt en med ett historiskt laddat namn – har i praktiken förhindrat framväxten av ett pluralistiskt övergångsråd.
Skapar polarisering
Ingen hållbar politisk övergång i Iran är möjlig utan genuint deltagande från demokratiska, sekulära, vänsterorienterade, liberala krafter samt representanter för landets olika etniska grupper. I stället för att möjliggöra denna samling har Reza Pahlavi blivit en källa till polarisering.
Detta gäller också i beteendemönstret hos delar av hans organiserade anhängare. Vid demonstrationer till stöd för honom utomlandshar slagord hörts som stämplar varje oliktänkande som ”vänster”, ”islamist” eller fiende.
Denna typ av retorik, som knyter politisk legitimitet till personlig lojalitet, står i direkt strid med grundläggande demokratiska principer såsom pluralism, yttrandefrihet och minoritetsskydd. Problemet är inte enbart anhängarnas beteende, utan också Reza Pahlavis tystnad – och i vissa fall öppna uppskattning – av denna atmosfär, vilket i praktiken legitimerar en kultur av uteslutning och hot. Irans historia visar tydligt att demokrati inte uppstår genom gatubaserade majoritetsanspråk, utan genom skydd av olikhet och politisk mångfald.
Reza Pahlavis återkommande påståenden om omfattande stöd inne i Iran motsägs av verkligheten på marken. Varken under perioder av brutalt förtryck eller vid avgörande politiska ögonblick har det funnits belägg för den folkliga bas han hävdar. Oansvariga uppmaningar till handling, utan säkerhet, organisering eller praktiskt stöd, har lett till höga mänskliga kostnader – utan att något ansvar har tagits.
Irans problem är inte bristen på en karismatisk frälsargestalt, utan avsaknaden av demokratiska, transparenta och kollektiva strukturer för ledarskap under en övergångsperiod. Reza Pahlavi – genom sina motsägelser, sitt beroende av personcentrerade medier, sin självfixering och sin reproduktion av auktoritära mönster – är inte lösningen på detta problem, utan har i praktiken blivit en del av det.
Det iranska folkets resning förtjänar en framtid där ingen individ står över lagen, rösten och ansvarsutkrävandet – oavsett efternamn.
Victoria Azad
Svensk-iransk aktivist och analytiker
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
