Ännu ett bortfuskat val, trubbel väntar ANC i Sydafrika och och så vill Namibia kunna handla med noshöringshorn. Kaj Persson sammanfattar utvecklingen i regionen, som alltid, med en egen twist.
Uganda – återigen fuskval
Denna notis skulle kunna ha skrivits för någon vecka sedan, eller för någon vecka sen – eller till och med för något år sen. Presidents- och parlamentsvalen som genomfördes i Uganda 15 januari var nästintill en kopia av de senaste valen. De föregicks av förföljelse av till regeringspartiet NRM och presidenten Yuweri Musevenis, 81, motståndare. Många blev arresterade, som den mångårige oppositionsledaren – tillika Musevenis tidigare livmedikus – Besigye. Hans efterträdare den tidigare popsångare Bobi Wine sattes i ”husarrest”. Soldater var utkommenderade. Oppositionsföreträdare förföljdes och ett okänt antal mördades. Nyhetsmedia var kvävd och under dygnen innan valen var internet stoppat. Inget skulle hindra NRM och Museveni att för sjunde gången vinna.
Museveni har därmed suttit som landets ledare i över 40 år och majoriteten av ugandier har inte upplevt någon annan president. För några år sedan antydde Museveni att han kanske skulle träda tillbaka. Det spekulerades att han då skulle efterträdas av antingen sin fru Janet, 77 år och utbildningsminister, eller sin son generalen Muhoozi Kainerugaba, 51. Sonen har gjort sig känd för sina udda och mycket kontroversiella uttalanden och anses vara impopulär. Allt klarare har det framstått att makten centreras till familjen Museveni. Armén står enad bakom Museveni.
Musevenis segermarginal var större än förra gången. I år vann han med 72 procent av rösterna, mot Wines 25 (10 procent lägre än valet för fem år sedan). Omfattande valfusk låg dock bakom ”vinsten”, vilket – för ovanlighetens skull – även afrikanska unionens (AU) valobservatörer anspelade på. Trots Musevenis ålder genomförde han en mycket tuff valkampanj och han hävdar att han besökt alla av Ugandas valdistrikt. Musevenis huvudbudskap var att han och endast han kunde garantera fortsatt ekonomisk och politisk stabilitet. Påtagligt var också att Wine denna gång, trots sin relativa ungdom 43 år, inte lyckades uppbringa entusiasm i den unga valkåren. Javisst, han motarbetades och arresterades, men protesterna var alltför lama. Många spekulerar nu i att Bobi Wines politiska karriär dalar.
Museveni utlovade under valkampanjen att landets ekonomi skulle växa kraftigt och att Uganda skulle bli ett mellaninkomstland redan 2030. Tillväxten skall komma från de oljefyndigheter som upptäckts i västra delarna av landet. Bedömningar pekar på att Uganda har totala oljereserver på 6,5 miljarder fat, varav 1,4 miljarder anses vara utvinningsbara. En stor oljeledning på nästan 150 mil till tanzaniska hamnen Tanga planeras också.
Kommer 2026 bli ytterligare ett ”annus horribles” för Sydafrikas ANC?
När Sydafrikas regeringsparti, ANC, den åttonde januari firade sin 114:e födelsedag, blev det knappast någon klang- och jubelfest. Tvärtom. Man lyckades inte ens knappt till hälften fylla Maruleng Stadium (med plats för 20 000 personer), trots att många åskådare skjutsades och beordrades dit. Dessutom blev själva festligheterna en organisatorisk fadäs med oordning, stök och förseningar. Budskapen gick också mest i moll. Samtliga av ANC:s ledare upprepade att partiet misslyckats med att uppfylla de höga förväntningar som fästes vid dem 1994 när partiet äntligen fick makten. Försök till att finna ursäkter var svaga och den interna kritiken var rättfram. ANC hade svikit Sydafrika och förvandlats till ett parti fyllt med korrupta och odugliga ledare. Man stack inte under stol med att man förlorat förtroendet.
Men 2026 skulle bli året då partiet och dess ledning skulle förändras. Man skulle sparka de som övergivit ANC:s mål och principer. Inte minst skulle man nu, inför lokalvalen senare i år (datum inte fastställt), satsa att på lokal nivå fixa mycket av det som befolkningen lidit av, potholes, spruckna vattenledningar, undermåliga skolor och hälsostationer, lata och inkompetenta tjänstemän.
Ja partiets utsikter för detta år är inte positiva. Utöver problemen ovan, brottas ANC internt med dåliga finanser (och det blir inte bättre av att tidigare finansiärer nu är mindre benägna att ge detta sjunkande skepp (som ANC alltmer liknas vid) något stöd. Dessutom börjar trepartsalliansen ANC att brytas sönder. Två av alliansens huvuddelar, kommunistpartiet SACP och fackföreningsrörelsen Cosatu, har nu beslutat, trots partiledningens protester, att delta självständigt i lokalvalen. SACP/Cosatu har länge kritiserat vad de upplever som en högervridning av ANC. Framför allt handlar kritiken om beslutet att bilda en regeringskoalition (Government of National Unity) med tio andra partier, bland annat DA, det största oppositionspartiet med liberal inriktning och under ledning av vita politiker.
Samarbetet i koalitionen har bestått, trots inre stridigheter. Frågan är om det kommer hålla i sig över lokalvalen. Inte minst då en avgörande kamp mellan ANC och DA kommer stå om makten i Johannesburg. Där ställer nämligen DA:s starkaste politiker Helen Zille upp som kandidat till den viktiga borgmästarposten. Skulle hon och DA vinna den striden innebär det en stor förlust av makt och – inte minst – prestige för ANC. Sedan 20 år tillbaka styr DA dessutom Sydafrikas andra huvudmetropol Kapstaden
Som om inte den inrikespolitiska situationen var tillräckligt mödosam har Sydafrika hamnat i onåd hos Trump. Han anser, kanske med understöd från Musk, att det pågår vad som beskrivs som folkmord i Sydafrika, mot landet boerbefolkning (vita afrikaanstalande). Därför erbjöd han dessa, som lär vara 2,5 miljoner en fristad i USA. Cirka 70 000 boer har hittills flyttat till USA.
Sydafrika tillhör de afrikanska länder som mest utsatts för Trumps vrede också på andra sätt: Höga handelstariffer, biståndet har strypts och den diplomatisk atmosfären är väldigt ansträngd, trots att Sydafrika valt att ”vända andra kinden till”. Det bör tilläggas att USA från en rent utrikespolitisk synvinkel är förargat över Sydafrika för landets fientliga inställning till Israel och samröre med Iran. En av landets största utrikespolitiska vinster – näst efter samarbetet inom BRICS – är att landet tillhör G20. När sammanslagningen möttes i november bojkottade USA helt mötet och försöker nu utesluta Sydafrika ur G20.
Noshörningshorn stora tvistefrågan vid CITES
Mina krönikor handlar ju mest om politik. Samtidigt är nog alla vi som följer Afrika mycket fascinerade av kontinentens djurliv. Vid senaste möte i CITES (Convention on International Trade in Endangered Species of wild fauna and flora) begärde Namibia att förbudet att handla med noshörningshorn (som varit i kraft sedan 1989) skulle hävas. Noshörningar är ju utrotningshotade och då särskilt den svarta (som äter buskar). Idag finns endast 6,421, medan vita noshörningars (gräsätande) antal uppges vara 15 752 till antalet.
Som bekant är tjuvskytte orsaken till nedgången. Hornen mals ner och säljs som ”potenshöjande pulver”, främst i Vietnam, Malaysia och Kina. Förbudet syftade till att minska risken för tjuvskyttet. För att minska detta har man i några länder valt att bedöva noshörningar och såga av hornen. Detta har skapat en stor mängd horn (10 ton i Namibia och flertalet mer i Sydafrika). Försäljningen av den ökande mängden av horn skulle finansiera fler åtgärder för att skydda noshörningen. Förslaget stöddes även av Sydafrika, Zimbabwe och Eswatini (tidigare Swaziland). Men huvuddelen av övriga länder motsatte sig förslaget med risk för att det skulle kunde leda till ökat tjuvskytte. Förslaget avvisades med 120 röster mot 30. Ett liknande förslag vad gäller elefantbetar röstades också ned.
Vid mötet togs också beslut om att ta bort den vackra antilopen bontebok från listan av utrotningshotade djur. Bonteblok är släkting till, den mer vanliga, blesbok. Bägge lever huvudsakligen i Sydafrika. I 1930-talet var antalet bontebok nere till endast 17 individer, men försök till att bevara arten har lett till att man idag beräknar att antalet är över 10 000.
Kaj Persson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
