DEBATT. Regeringen fortsätter vattna i länder i närområdet trots att det inte växer, medan fattiga länder med positiv demokratiutveckling sätts på avvecklingslistan. Målet tycks vara att minska den fattiga gruppen länder till ett minimum. Det skriver Mikael Boström som i 30 år arbetade på Sida, bland annat i flera afrikanska länder.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Den svenska regeringen aviserade tidigt efter sitt maktövertagande 2022 att biståndet under dess tid vid makten skulle genomgå ett paradigmskifte. De övergripande målen kring förbättrade levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck kvarstod, men ledorden ändrades till sådant som ”att vattna där det växer” och ”rikedomsskapande”. Det senaste beslutet om avveckling av det långsiktiga utvecklingsbiståndet till fem länder – Bolivia, Liberia, Moçambique, Tanzania och Zimbabwe – visar att paradigmskiftet nu genomförts.
Det mest använda måttet på länders utveckling är UNDP:s Human Development Index (HDI). De tolv långsiktiga strategier som hittills under regeringens mandatperiod avvecklats eller är på väg att avvecklas gäller alla för länder som ligger under det globala medelvärdet för HDI. Sex av dem tillhör de tjugo minst utvecklade länderna i världen – Sydsudan, Mali, Burkina Faso, Mocambique, Afghanistan och Liberia. Av de kvarvarande biståndsländerna ligger elva under medelvärdet för HDI. De övriga elva kvarvarande länderna ligger alla över medelvärdet, några mycket långt över såsom Serbien, Georgien och Turkiet.
Sverige har således idag ett långsiktigt utvecklingsbistånd där från och med september 2026 inte mer än hälften av länderna som ”erbjuds utveckling” av Sverige ligger på den lägre utvecklade halvan av världens länder. Om vi ska ta biståndsministern på orden finns dock stor risk att den gruppen snart är ännu mycket mindre, eftersom det totala antalet länder som ges långsiktigt utvecklingsbistånd ska minskas till tretton. Med tanke på regeringens starka fokus på länder i närområdet, som alla tillhör den rikare halvan av världens länder, kan vi utgå ifrån att det är i den fattiga gruppen nya utfasningar kan förväntas. Målet tycks vara att under mandatperioden minska den fattiga gruppen till ett minimum.
Som ett mått på det som kan ses som det svenska biståndets andra huvudmål – minskat förtryck – används ofta institutet V-dems olika demokratiindex. En snabb titt i V-dems data visar att det knappast kan vara demokratiutveckling som på något systematiskt vis motiverar regeringens val av länder som avvecklas eller blir kvar som långsiktiga samarbetsländer. I gruppen kvarvarande rikare länder är det i stort sett bara Colombia som haft en positiv demokratiutveckling under senare tid. Samtliga samarbetsländer i närområdet – d v s länder på Balkan och i det forna Sovjetunionen – har under senare år haft en negativ demokratiutveckling. Däremot har ett av de länder som nu avvecklas som biståndsland för Sverige – Liberia – genomgått en tjugoårsperiod av mycket positiv och stabil demokratiutveckling.
Stöd till demokratiutveckling stoppas
Regeringen har reagerat på negativ demokratiutveckling i åtminstone två fall – Serbien och Georgien – och där fryst alla insatser som innebär direkt stöd till staten. Samma sak gjorde Sveriges regering för 25 år sedan i fallet Zimbabwe, efter det att den våldsamma jordreformen genomförts och demokratiska val omöjliggjorts. Allt sedan dess har det svenska biståndet till Zimbabwe – precis som i dag i Georgien och Serbien – uteslutande gått till det civila samhället, andra icke-statliga aktörer och genom FN-organisationer, inte minst för att skydda människor från statens förtryck och försvara deras mänskliga rättigheter. Detta nämner inte biståndsminister Dousa med ett ord, när han i Aftonbladet försvarar sitt beslut om avveckling med att Zimbabwe är ett av ”världens mest socialistiska länder, där vi har plöjt in tiotals miljoner kronor.”
Liknande fokus på stöd till det civila samhället finner vi i såväl de övriga fyra aktuella avvecklingsländerna som i biståndet som under 2024 avvecklades i Burkina Faso, Mali, Sydsudan och Kambodja. Jag satt då själv som representant för Sida i Sydsudans huvudstad Juba och fick den tvivelaktiga äran att på mycket kort tid ”på ett ansvarsfullt sätt” avveckla väl fungerande stöd till en mängd hårt kämpande sydsudanesiska organisationer och aktörer.
Regeringen försöker att, antingen medvetet eller av okunnighet, försvara det senaste neddragningsbeslutet med att stödet till det civila samhället i de fem länderna förblir oförändrat. Vad de då avser är insatser inom den särskilda globala strategin för stöd till det civila samhället. De små och spridda insatser inom den strategin som faller på dessa fem länder kan dock på intet sätt jämföras med de stora och långsiktiga civilsamhällesinsatser som finansieras inom ramen för de landstrategier som nu avvecklas.
Långsiktigt bistånd för att bekämpa fattigdom i fattiga länder är inom kort ett minne blott. De fattiga länder som kommer att kvarstå som långsiktiga samarbetsländer blir med största sannolikhet kvar av andra anledningar än fattigdomsbekämpning. Demokratiutveckling, som ofta framförs som en anledning att fortsätta med långsiktigt stöd, används i praktiken inte av regeringen som ett urvalskriterium. Man fortsätter vattna i länder i närområdet trots att det inte växer, medan fattiga länder med positiv demokratiutveckling sätts på avvecklingslistan. Den starka inriktningen på långsiktiga demokratiförsvarande civilsamhällesinsatser i fattiga auktoritära stater som Zimbabwe, Tanzania och Mocambique osynliggörs i regeringens retorik för att inte störa bilden av ett ”ineffektivt” bistånd som måste stoppas. Trots att regeringen har svårt att konsekvent följa de vackra principer de satt upp för sitt förändrade bistånd råder det ingen tvekan: paradigmskiftet i svenskt bistånd är ett faktum.
Mikael Boström
Tidigare bland annat biståndsråd i Rwanda, regional rådgivare i Zimbabwe och Sidas representant i Sydsudan.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
