DEBATT. En allt mindre andel av det globala biståndet till de mest utsatta samtidigt som de humanitära kriserna i världen växer. Nu krävs en politisk vilja för att vända trenden, skriver Anna Sundström, generalsekreterare för RESCUE i Norden.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
För sex månader sedan publicerade International Rescue Committee (RESCUE) sin årliga rapport Emergency Watchlist – en unik analys av de 20 länder i världen som riskerar de allvarligaste humanitära kriserna i år. Då befann sig 117 miljoner människor på flykt, nära 40 miljoner levde med katastrofal hunger och antalet pågående konflikter det högsta sedan andra världskriget.
Ett halvår senare visar nu RESCUE:s uppföljande analys att utvecklingen fortsätter åt fel håll – i snabb takt. Ny forskning visar också att nästan 250 000 människor dödades i krig och konflikter 2025, det näst dödligaste året sedan folkmordet i Rwanda 1994. Det handlar inte om enskilda kriser som kan hanteras isolerat. Tvärtom förstärker de varandra. Konflikter driver hunger. Hunger driver migration. Migration pressar redan svaga samhällen och system. Samtidigt slår kriserna mot ekonomier och leveranskedjor, vilket i sin tur försvårar det humanitära arbetet.
Iran-kriget är ett tydligt exempel. Konflikten påverkar inte bara de människor som lever mitt i kriget, utan sprider sig snabbt till ekonomier, energipriser och transportflöden långt utanför konfliktområdet. Ebolautbrottet i östra Kongo-Kinshasa visar samma mönster. Smittspridningen pågår i en region präglad våldsam konflikt, omfattande tvångsförflyttningar och ett hälsosystem som urholkats av biståndsnedskärningar. Med porösa gränser mot redan sköra grannländer är riskerna stora för att utbrottet fortsatt sprider sig långt bortom sitt ursprung. Den globala finansieringen av hälsoinsatser ligger nu på den lägsta nivån på över femton år. När nästa pandemi hotar, står världen mindre rustad än tidigare.
Samtidigt riskerar 363 miljoner människor att drabbas av akut hunger i år. I Sudan lever hundratusentals människor redan i katastrofala förhållanden där människor svälter ihjäl. Det är svårt att beskriva som något annat än ett systemfel.
Det är också de mest utsatta som drabbas hårdast. Redan i dag lever hälften av världens extremt fattiga i länder präglade av konflikt och kris. Dessa samhällen saknar buffertar när priser stiger och ekonomier skakar.
Samtidigt som behoven ökar, minskar finansieringen. Humanitära organisationer tvingas stänga vårdinrättningar, dra ned på insatser och lämna människor utan stöd. Det sker inte för att behoven minskar – utan för att viljan att finansiera insatserna gör det. Detta är kärnan i det som RESCUE kallar en ny världsordning präglad av oordning: fler kriser, färre skyddsnät.
Trenderna vi ser är inte oundvikliga. Men politisk vilja krävs för att vända utvecklingen. Svensk utrikes- och biståndspolitik måste ta krafttag, på egen hand och tillsammans med likasinnade i EU och FN, för att driva på den förändringen.
För det första måste biståndet till de mest utsatta öka, inte minska. I dag går en allt mindre andel av det globala biståndet till konflikt- och krisdrabbade länder – trots att det är där behoven är som störst.
För det andra måste investeringarna i global hälsa stärkas. Ebolautbrottet i Kongo visar vad som händer när hälsoinsatser nedprioriteras. Att förebygga och hantera sjukdomsutbrott är inte bara en humanitär fråga – det är en global säkerhetsfråga.
För det tredje behöver mer stöd nå människor snabbare och mer effektivt. Kontantstöd är ett av de mest effektiva sätten att möta akuta behov och stärka människors egen förmåga att hantera kriser.
För det fjärde måste lokala organisationer få större utrymme. Det är de som finns kvar när den internationella uppmärksamheten skiftar – och som har bäst kunskap om hur stöd gör störst nytta.
Slutligen måste skyddet av civila stärkas. Att människor drivs från sina hem, svälter eller saknar tillgång till vård är inte oundvikliga konsekvenser av kriser. Det är resultatet av politiska beslut – och av brist på handling.
Världen står inför fler kriser än på mycket länge. Samtidigt försvagas vår förmåga att hantera dem. Det är inte en naturkraft utan ett vägval. Och det är nu hög tid att välja en annan riktning.
Anna Sundström
Generalsekreterare för RESCUE i Norden
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
