I boken ”Ukraina: Livet bortom vetefälten” skildrar Ali Alabdallah – som själv ursprungligen kommer från Syrien – vardagen i Ukraina. Vad fick honom att skriva boken – och finns det några likheter med hans eget ursprung? Intervjuare: Katsiaryna Lutsevich som själv kommer från Belarus och som också lever i exil.
”Ukraina: livet bortom vetefälten”. handlar inte om krig, utan om människor, kultur, samhällsstruktur och värderingar. Efter att ha bevittnat tillströmningen av ukrainska flyktingar till Sverige ville Ali Alabdallah hjälpa svenskar att bättre förstå de ukrainare som bor bland dem.
Varför ville du, som invandrare, skriva en bok om ukrainska emigranter? Vad inspirerade dig att göra det?
Det är faktiskt många som frågar mig det. Ur min synvinkel befinner sig ukrainska emigranter i samma situation som jag, en flykting från Syrien. Jag har bott i Sverige i tretton år och märkt att svenskar, liksom många européer, inte har tillräcklig information om oss. På den tiden fokuserade alla medier mer på kriget i Syrien än på syrierna. Det är samma sak med Ukraina: svenska medier fokuserar mer på kriget mellan Ryssland och Ukraina, än på människorna.
Jag tröttnade också på att svenskar såg flyktingar som något som inte hörde hemma i det nya samhället. Deras allmänna uppfattning var begränsad till allt det negativa: bara krig, och ingenting annat. Därför är det viktigt att visa en annan sida av Ukraina: den vackra sidan av ett land med stor potential. Ukraina är redan ett utvecklat land med utbildning, hälso- och sjukvård. På plats i landet såg jag också de starka familjestrukturer och värderingarna som präglar samhället.
De flesta ukrainska flyktingar i Sverige berättade för mig att de blir upprörda varje gång svenskar säger att den ukrainska kulturen är densamma som den ryska, eller att den är en del av den. Ukrainare är stolta över sin nation och sitt språk. Jag tror att boken kommer att hjälpa svenskar att skilja mellan ukrainare och ryssar.
I ett skandinaviskt land som Sverige tycker vi är bäst i världen. Men det är inte helt sant. Vi borde se på resten av världen med andra ögon och förstå vilka länder flyktingarna kommer ifrån. De är också vackra. Och vi måste se flyktingarna inte bara som siffror, utan som människor med kunskap och resurser som vill bidra till lutvecklingen. Därför är det viktigt att inte fokusera för mycket på kriget, eftersom det leder till informationsbrist, gör oss förvirrade och ibland skrämmer oss och gör det svårt för hur vi ska stödja dessa nya barn i svenska skolor. Inte minst av det skälet måste vi i Sverige lära oss mer om Ukraina, landets kultur och folket i allmänhet.
I min bok har jag undersökt Ukrainas utbildningssystem, inklusive förskolor och skolor. Dessutom har jag intervjuat ukrainska experter på barnuppfostran. Jag har landets hälso- och sjukvårdssystem som är känt för sin höga kvalitet. Jag jämfört med det svenska hälso- och sjukvårdssystemet där det kan ta lång tid att få en tid hos läkaren: I Ukraina finns appen Diia, som gör att man snabbt kan boka en läkartid samma dag. Deras arbetskultur skiljer sig också från den svenska.
Förutom hälso- och sjukvård, utbildning och arbetskultur, vad mer har du tagit med i din bok?
– Jag tog med helgdagarna, eftersom det finns så många. Till exempel Malanka, Masnytisa och andra. Även när vi har samma helgdagar, som jul och nyår, finns det många intressanta helgdagar som vi i Sverige inte vet så mycket om. Varför ska vi känna till dem? Eftersom det finns barn från Ukraina som firar helgdagar i den svenska skolan är det viktigt att ta hänsyn till deras kulturella traditioner.
Dessutom har jag lagt vikt vid värderingar. Svenskar tror ofta att ukrainare har samma värderingar som de själva, till skillnad från syrier eller andra flyktingar från Mellanöstern. Men det stämmer inte. Ukrainska familjer har inte helt samma värderingar som svenskar, eftersom ukrainare har traditionella värderingar och vill ha en nära relation till sin familj hela livet. Alla familjemedlemmar stöttar varandra, mor- och farföräldrar förstås men även barnens gudmor och gudfar. När föräldrar med barn går till jobbet stannar gudföräldrarna hos barnen. I Sverige är det vanligare att föräldrar lämnar barnen på dagis utan att ta hjälp av mor- eller farföräldrar eller gudföräldrarna.
När det gäller de andra avsnitten har jag lagt till avsnitt om ukrainsk litteratur och kända ukrainska författare samt matkultur, så det är en omfattande bok.
Finns det några personliga berättelser om ukrainare i din bok?
– 2023 reste jag till Ukraina och intervjuade internflyktingar som bodde i Lviv-regionen. Dessutom intervjuade jag en ukrainsk flykting i Polen och en i Sverige. I allmänhet fokuserade jag inte på kriget, utan på deras kultur, värderingar och skillnaderna mellan arbetskulturen i Sverige och Ukraina.
– Under arbetet med min bok upptäckte jag att Ukraina lever mellan två världar: den som är öppen mot EU och den andra som har kopplingar till Sovjetunionen. Nu pågår en kamp för att värna den egna kulturen mot den ”europeiska” och samtidigt undvika den sovjetiska kulturen. Hemma talar många ukrainare två språk, ukrainska och ryska. Det beror på att äldre människor i familjerna lärde sig ryska i skolan, som var det officiella språket på den tiden.
Ett annat sovjetiskt arv är användningen av arbetsboken (Trudova knyzhka), ett dokument som visar en persons yrkesbakgrund. Ukrainare använder fortfarande denna bok för att hitta jobb inom den offentliga sektorn i sitt land. Det är intressant att denna arbetsbok är tvåspråkig, ryska och ukrainska. Under kriget var många missnöjda med detta, eftersom det ryska språket användes där.
Vad var det svåraste för dig när du skrev boken? Hade du några problem med att hitta information om Ukraina?
– Lärarna vid Ivan Franko-universitetet i Lviv hjälpte mig att intervjua specialister inom utbildning och hälso- och sjukvård. Jag kommunicerade med dem på engelska. Dessutom hjälpte de mig att översätta all värdefull information från ukrainska till engelska. Till exempel när jag pratade med ukrainska flyktingar som inte talade engelska så bra.
Hur lång tid tog det dig att skriva boken?
– Det tog ett och ett halvt år. Det är en omfattande bok om Ukraina. Den handlar inte bara om alla bördor som kriget och vardagen innebär Jag fokuserade på Ukraina kultur och identitet, det är därför boken heter ”Ukraina: Livet bortom vetefälten.”
Vad överraskade dig mest med Ukraina?
– Att jag fann vissa likheter med mitt hemland, Syrien. De har samma familjevärderingar som vi. Dessutom prioriterar de högre utbildning i familjen, precis som vi. Jag blev förvånad när jag såg hur mycket familjemedlemmarna tar hand om varandra.
De har bra förskolor, som liknar de svenska. Rena och välutvecklade. De använder Montessori-metoden där, som låter människor använda sin kreativitet och leka medan de lär sig. De har en välutvecklad IT-sektor, särskilt i staden Lviv, som är pionjär inom IT. Det var också något som överraskande mig.
Vad upptäckte du om människorna i Ukraina?
– Att de i allmänhet är mycket generösa. När jag träffade ukrainska familjer och vi gick på restaurang beställde de ofta mat åt mig. Det kändes ovanligt, eftersom man i Sverige tenderar att följa en mer amerikansk matvana – mer av ett ”ta för dig”-koncept.
I Ukraina blev jag som gäst från ett annat land varmt välkomnad. Familjemedlemmar bjöd in mig och insisterade på att betala för mig. Även om jag sa att jag kunde betala själv, fortsatte de att insistera och sa: ”Nej, nej, du är vår gäst.” Det är ett enkelt exempel, men det betyder mycket. Det är mycket likt den syriska kulturen, där vi visar kärlek till våra gäster.
Katsiaryna Lutsevich
Journalist och skribent från Belarus, lever själv i exil
Ali Alabdallah, ”Ukraina: Livet bortom vetefälten” är utgiven av Lava Förlag. Här kan du till exempel köpa boken.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
