ANALYS. För 20 år sedan valdes Evo Morales till Bolivias president. Sedan dess har hans parti MAS dominerat. Nu är det sannolikt slut på den saken – och frågan är vad som i stället kommer efter valet den 17 augusti, skriver Fredrik Uggla, tidigare biståndsråd i Bolivia.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
På söndag 17 augusti, bara dagar efter landets 200-årsjubileum, går Bolivia till val. Oavsett utgången, vilken kan kräva en andra valomgång i oktober, innebär valen slutet på en epok och en utvecklingsmodell som har omskapat landet i grunden.
Tjugo år har gått sedan Evo Morales 2005 valdes till landets president och tillsammans med folkrörelserna i partiet MAS (Movimiento al Socialismo) inledde arbetet för att förändra Bolivia. Höga priser och gynnsamma avtal för landets gasutvinning gav Morales regering möjlighet att införa generösa bidrag och bygga upp landets infrastruktur. Nya grupper, ofta med ett ursprung i de båda stora urfolken i landet, aymaras och quechuas, vann insteg i de högsta sfärerna i landets politiska och ekonomiska system.
Idag är Bolivia ett medelinkomstland med där pluralismen hyllas och befolkningen har vant sig vid subventionerat bränsle och billiga dollar. Men den ekonomiska modellen, skapad av dagens president Luis Arce under hans tid som Morales finansminister, är kaputt. Under de goda åren försummades såväl investeringar som diversifiering, och nu är kraften i den bolivianska tillväxtmotorn – gasinkomsterna – förbrukad. Varubristen blir allt värre, priserna stiger, och på den svarta marknaden växlas dollarn idag till dubbla och ibland det tredubbla mot det officiella värdet.
In i det sista vägrar dock Luis Arce att genomföra reformer av en modell som idag hankar sig fram med valutaransonering, rovdrift på landets naturtillgångar, förhoppningar om utländska lån och dollar från den stora olagliga ekonomin. En desperat jakt på nya exportinkomster går ut över landets själ: Okontrollerad guldutvinning sprider kvicksilver i landets floder. På låglandet, i den bolivianska delen av Amazonas, stiger röken från de enorma skogsbränder som följer på jakten efter ny odlingsmark för sojan.
Modellens sönderfall är också MAS kris. Partiet har splittrats mellan fraktioner som skyller dagens situation på varandra. Evo Morales, landets president till 2019, förbjuds av konstitutionens omvalsklausul att kandidera i valen och ägnar sig i stället åt att kritisera partiets övriga kandidater. Konflikten med Morales och ett försvinnande lågt folkligt stöd har fått Luis Arce att hoppa av från kampanjen. 2020 vann MAS 55 procent av rösterna. Idag räknar partiets officiella presidentkandidat, inrikesministern Eduardo del Castillo, sitt stöd i låga ental.
I stället visar opinionsmätningarna på dött lopp mellan Samuel Doria Medina och Jorge ”Tuto” Quiroga, två center-högerpolitiker som sedan 1990-talet har tillhört den fasta ensemblen i boliviansk politik. Doria Medina, en gång vänsteraktivist och nu landets rikaste man, har kandiderat i tre tidigare presidentval. Quiroga, med en tydligare högerprofil, var vicepresident under den tidigare Hugo Banzer på nittiotalet. Efter att Hugo Banzer diagnosticerats med cancer övertog Quiroga presidentposten 2001 till 2002 och har sedan dess gjort flera försök att återta den.
Ett antal procentenheter bakom dem står senatens unge talman, den från MAS avhoppade Andrónico Rodríguez. Chansen för plötsliga överraskningar är stor; runt trettio procent av väljarna har ännu inte bestämt sig för någon kandidat.
Bolivias rykte som politiskt instabilt är inte oförskyllt. Inte sedan 1997 har en vald boliviansk president efterträtt en annan. Mycket kan hända under de kommande veckorna och varningstecken saknas inte. Så sent som för ett år sedan blandade sig flera vapenslagschefer handgripligen i MAS interna partistrider. Och från den kokaodlande regionen Chapare manar Evo Morales sina anhängare att rösta blankt och förbereda sig på kamp mot en kommande högerregering. Men hittills har valkampanjen i huvudsak gått lugnt till och inför söndagen tycks orosmolnen ännu hanterbara.
Ett demokratiskt val och ett fredligt maktöverlämnande skulle kunna återge Bolivia något av dess förtroende inför framtiden. Men vad skulle den nye presidenten kunna göra inför landets problem? Jag frågar en vän i Bolivias banksektor. Han anser inte att läget är hopplöst. Det finns i själv verket en enkel formel, några siffror, som i ett slag kan lösa landets finansiella problem. ”Ett, tvåhundratvå, sexhundratjugotre, sjutusen. Telefonnumret till den Internationella Valutafonden i Washington D.C.”
IMF ställer som bekant villkor för sina lån. Den billiga bensinen och dollarna skulle försvinna, kanske följda av de statliga anställningarna och bidragen. Finanserna skulle stabiliseras på bekostnad av de stora delar av ekonomin och befolkningen som har tjänat på den tidigare modellen. Luis Arce, ständigt hotad av missnöjda partimedlemmar, har hittills vägrat att slå numret till fonden. Det är inte troligt att Doria Medina eller Quiroga skulle visa sig lika motvilliga. MAS modell må stå inför sitt slut, men för Bolivia kan nya prövningar vänta.
Fredrik Uggla
Docent i statskunskap och tidigare chef för Latinamerikainstitutet.
Biståndsråd i Bolivia 2019-2024, idag utvärderare på Sida.
Artikeln är skriven i egenskap av privatperson.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
